Kapitel 16: Varning: för mycket information (1)

Jag gav mig av tidigt, långt innan solen gick upp. Jag hade lyckats sova en stund, lutad mot soffan, tills Edward väckte mig när Bella började bli för varm och tog över min plats för att kyla ner henne. Jag sträckte på mig och kände att jag var stark nog för att få lite gjort.

”Tack för hjälpen”, sa Edward lågt när han hörde mina tankar. ”Om kusten är klar sticker de i dag.”

”Jag hör av mig.”

Det kändes bra att bli varg igen. Jag var stel i hela kroppen efter att ha suttit så länge. Jag sträckte på benen, försökte lösa upp knutarna i musklerna.

God morgon, Jacob, hälsade Leah.

Bra, du är vaken. Hur länge har Seth sovit?

Fortfarande vaken, tänkte Seth sömnigt. Men inte länge till. Vad behöver du?

Orkar du en timme till, tror du?

Absolut. Inga problem. Seth reste sig genast upp och ruskade på sig.

Vi springer på djupet, sa jag till Leah. Seth, följ gränsen.

Uppfattat. Seth travade iväg.

Ännu en tjänst åt vampyrerna, muttrade Leah.

Har du något emot det?

Naturligtvis inte, jag älskar att fjäska för de där förtjusande blodsugarna.

Bra. Ska vi se hur fort vi kan springa?

Okej, det gör jag gärna!

Leah befann sig vid västra delen av gränsen. I stället för att gena förbi Cullens hus höll hon sig till cirkeln när hon sprang för att möta mig. Jag stack rakt österut, men visste att hon skulle springa om mig om jag slappnade av ett enda ögonblick, trots att jag hade ett försprång.

Nosen mot marken, Leah. Det här är ingen kapplöpning, det är ett rekognosceringsuppdrag.

Jag kan göra både och, och ändå spöa skiten ur dig.

Jag bjöd henne på det. Jag vet.

Hon skrattade.

Vi följde en vindlande väg genom bergen i öster, en välbekant väg. Vi hade patrullerat de här bergen när vampyrerna gett sig av för ett år sedan, men dragit tillbaka gränsen när Cullens återvänt. Det här var deras mark, enligt avtalet.

Men det betydde antagligen ingenting för Sam längre. Avtalet hade upphört att gälla. Frågan var bara hur mycket han var beredd att splittra sin trupp. Väntade han på att enstaka medlemmar i familjen Cullen skulle ge sig ut på jakt? Hade Jared talat sanning, eller utnyttjat tystnaden mellan oss?

Vi kom allt djupare in bland bergen utan att upptäcka några spår efter flocken. Svaga vampyrspår fanns överallt, men den lukten var välbekant nu. Jag andades in den hela dagarna.

Jag hittade en tung, ganska färsk samling lukter längs ett spår – alla hade kommit och gått här, utom Edward. De måste ha samlats av någon anledning som glömts bort när Edward kommit hem med sin döende, gravida hustru. Jag bet ihop käkarna. Vad det än gällde, så hade det inte med mig att göra.

Leah pressade sig inte förbi mig, trots att hon kunde ha gjort det nu. Jag ägnade mer uppmärksamhet åt de nya dofterna än åt kapplöpningen. Hon höll sig på min högra sida och sprang med mig, i stället för att tävla.

Vi är ganska långt ut nu, påpekade hon.

Ja. Om Sam spanade efter enstaka vampyrer här borde vi ha korsat hans spår nu.

Jag gissar att han stannar kvar i La Push tills vidare, tänkte Leah. Han vet att vi hjälper blodsugarna, att han inte kommer att kunna överraska dem.

Det här är bara en säkerhetsåtgärd.

Ja, vi vill ju inte att våra kära parasiter ska ta några oönskade risker.

Precis, instämde jag och ignorerade hennes sarkasm.

Du har förändrats så mycket, Jacob. Snacka om helomvändning.

Du är inte precis den Leah jag alltid har känt och älskat, heller.

Sant. Är jag mindre irriterande än Paul nu?

Otroligt nog … ja.

Åh, doften av framgång.

Grattis.

Vi sprang vidare under tystnad. Det var antagligen dags att vända, men det ville ingen av oss göra. Vi hade sprungit i samma lilla cirkel för länge, och det var skönt att få sträcka på benen i den tuffa terrängen. Eftersom vi inte hade särskilt bråttom kunde vi kanske jaga på tillbakavägen. Leah började bli rätt hungrig.

Mums, mums, tänkte hon surt.

Försök tänka om, föreslog jag. Det är så vargar äter. Det är helt naturligt, och det smakar utmärkt. Om du inte tänkte på det ur ett mänskligt perspektiv …

Jag behöver inget peptalk, Jacob. Jag ska jaga, men jag måste inte gilla det.

Okej, som du vill. Det var inte mitt problem om hon ville göra det svårare för sig.

Hon var tyst en lång stund och jag började fundera på att vända.

Tack, tänkte hon plötsligt, med helt annorlunda tonfall.

För vad?

För att du låter mig vara. För att du låter mig stanna. Du har varit snällare mot mig än jag hade någon rätt att vänta mig, Jacob.

Eh, inga problem. Och det menar jag faktiskt. Att ha dig här är inte så jobbigt som jag trodde att det skulle bli.

Hon fnös, men det var ett skämtsamt ljud. Vilken fantastisk komplimang!

Låt den inte stiga dig åt huvudet.

Okej – om du inte heller gör det nu … Hon tvekade lite. Jag tycker att du är en bra alfahanne. Inte på samma sätt som Sam, men på ditt sätt. Du är en värdig ledare.

Jag hajade till av förvåning och kunde först inte svara.

Eh, tack. Fast jag är inte säker på att jag kan hindra det där från att stiga mig åt huvudet. Var kom det ifrån, förresten?

Hon svarade inte genast, och jag följde hennes ordlösa tankar. Hon tänkte på framtiden – på vad jag hade sagt till Jared häromdagen. På att det här snart skulle vara över, att jag skulle återvända till skogen. Att jag lovat att hon och Seth skulle komma tillbaka till flocken när Cullens försvann …

Jag vill stanna med dig, tänkte hon.

Chocken fick mig att tvärnita. Hon flög förbi mig, bromsade och kom långsamt tillbaka till mig, där jag stod som fastfrusen.

Jag ska inte bli jobbig, jag lovar. Jag ska inte hänga dig i hasorna. Du kan gå vart du vill, så går jag vart jag vill. Du behöver bara stå ut med mig när vi båda är vargar. Hon vankade av och an framför mig och svepte ängsligt med sin långa, grå svans. Och eftersom jag tänker försöka sluta så fort jag kan … så blir det kanske inte så ofta.

Jag visste inte vad jag skulle säga.

Jag är lyckligare nu, i din flock, än jag har varit på många år.

Jag vill också stanna, tänkte Seth försiktigt. Jag hade inte insett att han följt våra tankar medan han sprungit längs gränsen. Jag gillar den här flocken.

Vänta lite nu! Seth, det här kommer inte att vara en flock länge till. Jag försökte samla mina tankar för att kunna övertyga honom. Vi har ett syfte nu, men … när det här är över, kommer jag att förbli varg. Seth, du behöver ett syfte. Du är en bra kille, den sorten som alltid vill ha en uppgift. Och du kan absolut inte lämna La Push nu. Du ska gå ur high school och göra något av ditt liv, och du måste ta hand om Sue. Mina problem ska inte få förstöra din framtid.

Men …

Jacob har rätt, insköt Leah.

Håller du med mig?

Självklart. Men inget av det där gäller mig. Jag hade ändå tänkt flytta, skaffa jobb någon annanstans än i La Push. Kanske plugga lite. Börja med yoga och meditation för att få kontroll över mitt humör. Och förbli en del av den här flocken, för min mentala hälsas skull. Jacob – du inser väl hur rimligt det är? Jag stör inte dig, du stör inte mig, alla blir nöjda.

Jag vände om och började långsamt löpa västerut. Det här är lite för mycket just nu, Leah. Låt mig fundera på det, okej?

Visst. Ta den tid du behöver.

Det tog oss längre tid att springa tillbaka. Jag stressade inte, utan försökte bara koncentrera mig tillräckligt mycket för att inte springa rakt in i ett träd. Seth muttrade lite i tankarna, men jag lyckades ignorera honom. Han visste att jag hade rätt. Han skulle inte överge sin mamma. Han skulle återvända till La Push och vaka över stammen.

Men det skulle knappast Leah göra. Och det var ärligt talat ganska läskigt.

En flock med bara vi två? Hur stort avståndet än var, hade jag svårt att föreställa mig … intimiteten det skulle innebära. Jag undrade om hon verkligen hade tänkt igenom det, eller om hon bara så förtvivlat gärna ville förbli fri.

Leah var tyst medan jag funderade. Som om hon försökte bevisa hur lätt det skulle bli om det bara var vi två.

Vi sprang på en flock hjortar samtidigt som solen gick upp och lyste upp molnen bakom oss. Leah suckade, men tvekade inte. Hennes språng var kvickt och elegant – till och med vackert. Hon fällde den största, bocken, innan djuret ens hunnit uppfatta faran.

Jag ville inte låta henne överglänsa mig, så jag kastade mig över den näst största och knäckte snabbt hennes nacke mellan käkarna, för att hon inte skulle hinna känna någon onödig smärta. Jag kände Leahs motvilja brottas med hennes hunger, och försökte underlätta för henne genom att låta vargen i mig ta över mina tankar. Jag hade levt som varg så länge att jag kunde gå helt in i det; se som en varg och tänka som en varg. När mina praktiska instinkter tog över, kände hon det också. Hon tvekade ett ögonblick innan hon trevande försökte ta till sig mina tankar. Det kändes väldigt konstigt – våra medvetanden var närmare varandra än någonsin, eftersom vi båda två försökte tänka tillsammans.

Konstigt – men det hjälpte. Hennes tänder trängde igenom bytets päls och hud, och hon slet av ett stort stycke kött. I stället för att äcklas, som hennes mänskliga tankar ville, lät hon sitt varg-jag reagera instinktivt. Det var bedövande på något sätt, omedvetet. Jag lät henne äta i fred.

Det var lätt för mig att göra samma sak, och jag var glad att jag inte hade glömt det här. Det skulle snart bli mitt liv igen.

Skulle Leah vara en del av det livet? För en vecka sedan hade blotta tanken skrämt vettet ur mig, men nu kände jag henne bättre. Och nu, när hon befriats från den konstanta smärtan, var hon inte samma varg längre. Inte samma tjej.

Vi åt tillsammans tills vi båda var mätta.

Tack, tänkte hon senare, medan hon tvättade av nosen och tassarna i det våta gräset. Jag brydde mig inte om att göra likadant – det hade börjat duggregna och vi skulle bli tvungna att simma över floden på vägen tillbaka. Det gick ganska bra, att tänka som du.

Ingen orsak.

Seth var utmattad när vi kom fram till gränsen. Jag sa åt honom att vila en stund, medan Leah och jag patrullerade. Bara några sekunder senare kände vi Seths medvetande sjunka in i sömn.

Ska du tillbaka till blodsugarna? undrade Leah.

Kanske.

Det är svårt för dig att vara där, men du kan inte hålla dig borta. Jag vet hur det känns.

Leah, du borde kanske tänka lite på framtiden, vad du vill göra. Mitt medvetande kommer inte att bli jordens lyckligaste plats, precis. Och du blir tvungen att lida med mig.

Hon funderade på hur hon skulle svara. Okej, det här kommer att låta illa. Men ärligt talat blir det lättare att handskas med din smärta än att behöva konfrontera min egen.

Det kan jag förstå.

Jag vet att det kommer att bli jobbigt för dig, Jacob. Jag förstår det – kanske bättre än du tror. Jag tycker inte om henne, men … hon är din Sam. Hon är allt du vill ha, allt du inte kan få.

Jag kunde inte svara.

Jag vet att det är värre för dig. Sam är åtminstone lycklig, han lever och mår bra. Jag älskar honom tillräckligt mycket för att kunna glädjas åt det. Jag vill att han ska få det som är bäst för honom. Hon suckade. Jag orkar bara inte stanna kvar och se det.