Kapitel 14: (3)

Jag visste inte varför, för hon var likblek och såg inte ut att vara äldre än tjugofem, men av någon anledning påminde hon mig plötsligt om min mamma.

Jösses.

”Eh, visst. Okej”, mumlade jag. ”Leah kanske fortfarande är hungrig.”

Jag tog emot fatet och bar det med utsträckta armar, så långt från kroppen som möjligt. Jag fick väl slänga det under ett träd eller något. Jag ville inte såra henne.

Sedan kom jag att tänka på Edward.

Säg inte ett ord till henne! Låt henne tro att jag åt maten.

Jag tittade inte på honom för att se om han nickade. Bäst för honom att han gjorde som jag sa. Blodsugaren stod i skuld till mig.

”Tack, Jacob”, sa Esme och log. Hur tusan kunde ett stenansikte ha skrattgropar?

”Eh, tack”, svarade jag och kände kinderna hetta mer än vanligt.

Det var problemet med att umgås med vampyrer – man vande sig vid dem. De började stöka till ens världsbild. De började kännas som vänner.

”Kommer du tillbaka senare, Jake?” frågade Bella när jag var på väg att fly.

”Eh, jag vet inte.”

Hon pressade ihop läpparna, som om hon försökte låta bli att le. ”Snälla? Jag kanske börjar frysa.”

Jag drog ett djupt andetag genom näsan och insåg sedan, för sent, att det inte var någon bra idé. Jag grimaserade. ”Kanske.”

”Jacob?” sa Esme. Jag backade mot dörren medan hon tog ett par steg mot mig. ”Det står en korg med kläder på verandan, till Leah. De är nytvättade och jag försökte ta i dem så lite som möjligt. Kan du vara snäll och ge dem till henne?”

”Absolut”, muttrade jag och slank ut genom dörren innan någon hann pressa mig till fler saker.