Kapitel 14: (1)

Man vet att man har problem när man skäms över att vara oartig mot vampyrer :

När jag kom tillbaka till huset var det ingen som väntade på mig utanför. Var de fortfarande på sin vakt?

Allt är lugnt, tänkte jag trött.

Jag uppfattade snabbt förändringen i den numera välbekanta synen. En liten hög med ljusa tyger låg på nedersta trappsteget. Jag sprang dit för att undersöka. Eftersom vampyrstanken från tyget var outhärdlig höll jag andan medan jag petade till högen med nosen.

Någon hade lagt ut kläder. Hm. Edward måste ha uppfattat vad som hänt när jag skiftat form utanför huset förut. Där ser man. Det var … snällt tänkt. Och konstigt.

Jag tog försiktigt kläderna mellan tänderna – blä – och bar dem tillbaka till skogsbrynet för att försäkra mig om att det inte var den blonda psykopaten som ville skämta och hade lagt ut en massa tjejkläder. Hon skulle säkert älska att se uttrycket i mitt mänskliga ansikte när jag stod där naken och höll upp en sommarklänning.

I skydd av träden släppte jag kläderna på marken och skiftade till mänsklig form. Jag tog upp kläderna och piskade dem mot en trädstam för att bli av med lite av stanken. Det var definitivt killkläder – bruna byxor och en vit skjorta. Båda plaggen var för korta, men det såg ut som om jag skulle få plats i dem. Emmetts, antagligen. Jag rullade upp skjortärmarna, men kunde inte göra mycket åt byxorna. Nåja.

Jag måste erkänna att jag kände mig bättre till mods med kläder på kroppen, även om de stank och inte riktigt passade mig. Det var jobbigt att inte bara kunna rusa hem och hämta ett par gamla joggingbyxor när jag behövde dem. Hemlösheten igen – ingenstans att ta vägen. Inga ägodelar heller, vilket inte bekymrade mig så mycket just nu, men antagligen skulle bli ganska irriterande snart.

Utmattad gick jag långsamt uppför trappan till Cullens veranda i mina tjusiga andrahandskläder, men tvekade vid dörren. Borde jag knacka? Det verkade dumt, eftersom de ändå visste att jag var här. Jag undrade varför ingen kändes vid mig, sa åt mig att komma in eller försvinna. Strunt samma. Jag ryckte på axlarna och gick in.

Fler förändringar. Rummet hade blivit som vanligt igen – nästan – de senaste tjugo minuterna. Den stora platt-teven stod påslagen och visade någon romantisk film som ingen verkade titta på. Carlisle och Esme stod vid panoramafönstren, som var öppna mot floden igen. Alice, Jasper och Emmett syntes inte till, men jag hörde dem mumla på övervåningen. Bella låg i soffan, precis som i går, med bara en slang ansluten till en droppställning som stod bakom soffan.

Hon låg invirad som en kåldolme i flera tjocka filtar, så de hade åtminstone lyssnat på mig förut. Rosalie satt i skräddarställning på golvet vid hennes huvud, medan Edward satt i andra änden av soffan med Bellas fötter i knäet. Han tittade upp när jag kom in och log mot mig – bara ett litet ryck i mungiporna – som om något gladde honom.

Bella hade inte hört mig. Hon tittade inte upp förrän Edward gjorde det, och då log hon också. Hela hennes ansikte lyste upp. Jag kunde inte minnas när hon senast blivit så glad över att se mig.

Vad var det med henne? Hon var ju gift nu, för allt i världen! Lyckligt gift, dessutom – det gick inte att tvivla på att hon var galet förälskad i sin vampyr. Dessutom var hon väldigt gravid.

Så varför måste hon bli så vansinnigt glad över att se mig? Som om jag räddat hela hennes jäkla dag bara genom att gå in genom dörren.

Om hon bara kunde sluta bry sig … eller vilja slippa se mig. Då hade det varit mycket lättare att hålla sig borta.

Edward verkade instämma med mina tankar – vi var på samma våglängd så ofta nu för tiden att det gick mig på nerverna. Han rynkade pannan och iakttog hennes ansikte när hon såg på mig.

”De ville bara prata”, mumlade jag och tröttheten hördes i min släpiga röst. ”Ingen attack än så länge.”

”Jag vet”, svarade Edward. ”Jag hörde det mesta.”

Det fick mig att vakna till lite. Vi hade varit nästan en halvmil därifrån. ”Hur?”

”Jag hör dig tydligare nu – jag är mer bekant med dina tankar. Och det blir ännu lättare när du är i mänsklig form. Så jag uppfattade det mesta som hände där ute.”

”Åh.” Det störde mig lite, men jag visste inte varför, så jag skakade av mig tanken. ”Bra. Jag avskyr att behöva upprepa mig.”

”Jag skulle vilja säga att du måste gå och lägga dig”, sa Bella, ”men det ser ut som om du kommer att tuppa av mitt på golvet om ungefär sex sekunder, så det behövs nog inte.”

Hon lät otroligt mycket friskare, såg mycket starkare ut. Jag kände lukten av färskt blod och såg att hon hade muggen i händerna igen. Hur mycket blod skulle det krävas för att bota henne? Skulle de bli tvungna att börja samla in grannarna snart?

Jag gick mot dörren och räknade sekunderna åt henne. ”En Mississippi … Två Mississippi …”

”Varför räknar du floder, jycken?” muttrade Rosalie.

”Vet du hur man dränker en blondin, Rosalie?” frågade jag utan att stanna eller se på henne. ”Man limmar fast en spegel på botten av en pool.”

Jag hörde Edward skratta när jag drog igen dörren. Hans humör verkade förbättras i exakt samma hastighet som Bellas hälsa.

”Den där hade jag redan hört!” ropade Rosalie efter mig.

Jag gick nerför trappan, enbart inställd på att släpa mig tillräckligt långt in i skogen för att kunna andas frisk luft igen. Jag tänkte lägga kläderna på lagom avstånd från huset i stället för att knyta fast dem vid benet, för att slippa känna lukten av dem. Medan jag fumlade med knapparna i den nya skjortan tänkte jag förstrött på att knappar aldrig skulle bli trendiga bland varulvar.

Jag hörde rösterna medan jag släntrade över gräsmattan.

”Vart ska du?” frågade Bella.

”Det var en sak jag glömde säga till honom.”

”Det kan vänta – låt Jacob sova.”

Ja, snälla, låt Jacob sova.

”Det tar bara ett ögonblick.”

Jag vände mig långsamt om. Edward hade redan kommit ut ur huset. Han hade ett ursäktande uttryck i ansiktet när han närmade sig.

”Vad tusan är det nu?” frågade jag uppgivet.

”Förlåt”, sa han och tvekade, som om han inte riktigt visste hur han skulle formulera sig.

Vad tänker du på, tankeläsare?

”När du pratade med Sams delegater förut”, mumlade han, ”vidarebefordrade jag allting till Carlisle, Esme och de andra. De blev bekymrade …”

”Vi tänker fortsätta vara på vår vakt, Edward. Ni behöver inte lita på Sam, som vi gör. Vi kommer ändå att hålla ögonen öppna.”

”Nej, Jacob, det är inte det jag menar. Vi litar på ert omdöme. Men Esme blev bekymrad över vilka prövningar din flock utsätts för. Hon bad mig prata med dig om det.”

Det överraskade mig. ”Prövningar?”

”Särskilt det där om att ni är hemlösa. Hon är väldigt upprörd över att ni är så … ensamma.”

Jag fnös. En vampyrhönsmamma – bisarrt. ”Vi är rätt tuffa. Hälsa henne att hon inte behöver oroa sig.”

”Hon vill ändå göra vad hon kan för att hjälpa er. Om jag förstod rätt så gillar inte Leah att äta i vargform?”

”Och?”

”Tja, vi har vanlig människoföda här, Jacob. För syns skull, och för Bella, förstås. Leah får gärna ta vad hon vill ha. Det gäller er alla tre.”

”Jag ska hälsa dem det.”

”Leah hatar oss.”

”Så …?”

”Så försök hälsa henne det på ett sätt som får henne att åtminstone överväga erbjudandet, om du kan.”

”Jag ska göra mitt bästa.”

”Sedan är det det där med kläder …”

Jag tittade ner på det jag hade på mig. ”Just det. Tack.” Det vore nog oartigt att nämna något om hur illa de luktade.

Han drog lite på munnen. ”Vi hjälper gärna till med det också, och vi har väldigt gott om kläder. Alice låter oss sällan bära samma plagg mer än en gång. Vi har massor av sprillans nya kläder som vi tänkt skänka till välgörande ändamål, och Leah har nog ungefär samma storlek som Esme …”

”Jag vet inte vad hon skulle tycka om avlagda vampyrkläder. Hon tänker inte lika praktiskt som jag.”

”Du kan säkert presentera erbjudandet för henne på bästa möjliga sätt. Och vi ställer gärna upp med andra saker ni kan behöva, transporter, vad som helst. Duschar också, eftersom ni föredrar att sova utomhus. Snälla … känn inte att ni måste avstå från alla bekvämligheter som följer med ett hem.”

Han sa det sista med mjuk röst, med någon sorts innerlig känslosamhet.

Jag stirrade på honom och blinkade trött. ”Det är, eh, snällt av er. Hälsa Esme att vi, hm, uppskattar tanken. Men gränsen löper genom floden på ett par ställen, så vi håller oss faktiskt ganska rena.”

”Vidarebefordra gärna erbjudandet, i alla fall.”

”Visst, det ska jag göra.”

”Tack.”

Jag vände mig bort från honom och fortsatte gå, men hejdade mig igen när jag hörde det låga, plågade skriket inifrån huset. När jag vände mig om igen var han redan borta.

Vad var det nu?

Jag hasade efter honom som en zombie, med samma antal aktiva hjärnceller. Det kändes inte som om jag hade något val. Något var fel. Jag skulle ta reda på vad det var, men inte kunna göra någonting. Och jag skulle må ännu sämre.

Det kändes oundvikligt.

När jag kom in satt Bella och flämtade, hukad över den enorma bulan på magen. Rosalie höll henne medan Edward, Carlisle och Esme stod bredvid. En rörelse fångade min blick – Alice stod ovanför trappan och tittade ner med händerna pressade mot tinningarna. Det såg märkligt ut, som om något hindrade henne från att gå in i rummet.

”Vänta lite, Carlisle”, flåsade Bella.

”Bella”, sa läkaren ängsligt. ”Jag hörde något knäckas. Jag måste undersöka dig.”

”Jag är rätt säker”, flämtade hon, ”på att det var ett revben. Aj. Jo, precis här.” Hon pekade, noga med att inte röra.

Nu knäckte den benen i hennes kropp också.

”Jag måste röntga – det kan finnas benflisor. Vi vill inte att de ska punktera någonting.”

Bella drog ett djupt andetag. ”Okej.”

Rosalie lyfte försiktigt upp henne. Edward såg ut att vilja protestera, men Rosalie blottade tänderna och morrade: ”Jag har henne.”

Så Bella var starkare nu – men det var den där saken också. Man kunde inte svälta den ena utan att svälta den andra, och botemedlet fungerade på samma sätt. Ingen vann.

Blondie bar snabbt Bella uppför trappan, med Carlisle och Edward i hälarna. Ingen brydde sig om mig där jag stod som fastfrusen i dörröppningen.

Så de hade en blodbank och en röntgenapparat? Doktorn hade tydligen tagit med sig jobbet hem.

Jag var för trött för att följa efter dem, för trött för att orka röra mig. Jag lutade ryggen mot väggen och gled ner till golvet. Dörren stod fortfarande öppen, och jag vände ansiktet mot den för att andas in den friska luften som svepte in. Jag lutade huvudet mot dörrkarmen och lyssnade.

Jag hörde ljuden från röntgenapparaten på övervåningen – åtminstone antog jag att det var den. Sedan lätta fotsteg som kom nerför trappan. Jag tittade inte upp för att se vilken av vampyrerna det var.

”Vill du ha en kudde?” frågade Alice.

”Nej”, mumlade jag. Vad var det med all den här framfusiga gästfriheten? Den gick mig på nerverna.

”Det där ser inte bekvämt ut”, påpekade hon.

”Det är det inte.”

”Varför flyttar du inte på dig, då?”

”För trött. Varför är du inte där uppe med de andra?” kontrade jag.

”Huvudvärk”, svarade hon.

Jag vred på huvudet för att se på henne.

Alice var verkligen pytteliten. Ungefär som en av mina armar. Och hon såg ännu mindre ut nu, lite hopsjunken och framåtböjd. Hennes lilla ansikte såg spänt ut.

”Får vampyrer huvudvärk?”

”Inte de vanliga.”

Jag fnös. Vanliga vampyrer.

”Hur kommer det sig att du aldrig är hos Bella längre?” frågade jag med anklagande tonfall.