Kapitel 1
Jag kan inte förklara varför jag gjorde det. Det är ofta som om en del av mig lever ett eget liv som jag inte har någon kontroll över. Jag häpnar över vad det ställer till med, ibland också över hur mycket gott som trots allt kommer ut av det. Men det är alltid mitt medvetna jag som sedan får ta itu med konsekvenserna. På gott och ont.
Nu när jag tänker tillbaka på hur just det här infallet kom att påverka mitt liv, kan jag inte förstå att jag inte insåg allvaret i min förflugna inbjudan. Några ord sprungna djupt ur mitt inre. Som det verkade fick de ingen särskild effekt när de yttrades. I alla fall ingen som jag märkte då.
Fanns det kanske någon undermedveten avsikt? Var det någonting som mitt allra innersta hoppades på? Var jag kanske trots allt påverkad av det som föregått det där ögonblicket då jag stod mitt emot min syster och bjöd henne att komma och hälsa på mig? Eller var det någonting hos henne som fick mig att uttala de där orden? Jag vet inte. Jag kan inte besvara mina egna frågor. Jag förstår inte mig själv.
Allt jag kan göra är att acceptera konsekvenserna. Och försöka leva resten av mitt liv så gott jag kan. Försöka ta till vara det som återstår av det jag tidigare så lättvindigt avfärdat.
