Kapitel 5

JAG HAR ETT EGET HEM

på sjutton kvadratmeter. Möblerna är inte mina men ljusstakarna på bordet är det. 7 Och gardinerna och kaktusen i fönstret och terrakottakrukan som kaktusen står i. Jag har satt upp saker på väggarna också, en anslagstavla med dikter av Kristina Lugn och lite foton på mig själv.

Jag hyr en studentlägenhet i andra hand på Lappkärrsberget.

Med kök och hall i ett.

Det finns en Ica-butik i huset bredvid där man kan hyra videofilmer.

Och en pizzeria med billiga pizzor och en godisaffär.

Inte alls långt ifrån där jag bor ligger Naturhistoriska museet och Cosmonova.

Det är promenadavstånd till Stadion och GIH-badet och det tar fyrtio minuter i rask takt till Humlegården.

Lika lång tid som det tar att åka kommunalt till Liljebacken.

Och är man väl på Östermalm kan man lika gärna promenera till Hötorget också. Och då är man i stort sett på Drottninggatan och mitt inne i stan.

Det är min första lediga lördag och jag vaknar klockan sju.

Jag hade kunnat ligga kvar men det finns inte tid. Jag har väntat i tolv år.

På någonting annat än söndersparkade skåp och mögliga lokaler med renoveringsbehov.

På någonting annat än gympasalar som stinker av flera generationers svett och förödmjukelse.

Och jag har förberett mig. Det finns en uppgjord plan för sådant som ska uträttas.

Jag äter ett par smörgåsar och dricker ett glas mjölk på stående fot. Knyter en sjal runt håret och tar på mig mina gympaskor.

Promenerar över ängen, förbi Frescati och ner mot tunnelbanan.

En man rastar sin hund, annars ser jag inte till en människa.

Jag går fort och med så lätta steg att jag inte längre vet om jag går eller om jag faktiskt studsar fram.

När jag passerar spärrarna ler jag mot spärrvakten.

Han ler inte tillbaka. Tittar inte ens på mig. Han är djupt försjunken i en bok.

Jag tar rulltrappan ner i underjorden. Det är en viss lukt på tunnelbaneperrongen. En lukt som jag tycker om.

Jag väntar på linje fjorton mot Fruängen. Det är åtta minuters väntetid men det gör mig ingenting.

I Gamla stan hoppar jag av, går upp till Stora Nygatan och uppför Kåkbrinken. Kommer fram till Stortorget och Storkyrkan,

där Chokladkoppen och Kaffekoppen ligger.

Jag tittar in genom fönstret till Chokladkoppen. Fortsätter till Kaffekoppen. Det ser trevligt ut på båda ställena. Kan inte bestämma mig.

Jag har lånat några dramer på Stadsbiblioteket.

Hur många gånger har jag inte drömt om att sitta på ett café i Stockholm och läsa pjäser? Och stryka under repliker. Nu är jag här.

Jag och framtiden och möjligheterna. Det är som om jag har hunnit ikapp mina egna dagdrömmar.

Slutligen väljer jag Kaffekoppen.

Det är en mycket högre ljudvolym där inne än vad jag hade föreställt mig. Och mycket fler människor.

Alla verkar ha kommit dit i sällskap med någon annan.

Jag beställer kaffe och en av de största kanelbullar jag någonsin har sett. En kille i min ålder jobbar och en tjej med gröna ögon.

Jag har alltid velat ha gröna ögon. Killen har piercing i ögonbrynet och halvlångt hår. Han är söt på något sätt.

Det finns bara ett ledigt bord. Det är så litet att det knappt får plats med två.

Jag sätter mig ner. Betraktar den unga cafépersonalen. Det verkar roligt att jobba på café.

Tjejen skrattar så fort killen öppnar munnen.

Han är för långt borta för att jag ska höra vad han säger.

Jag försöker ändå få ögonkontakt med honom, men han tittar åt fel håll.

Jag hittar ett par repliker att stryka under.

Använder blyerts. Använder alltid blyerts så att man kan ändra om det blir fel.

Den piercade killen tar emot en beställning.

Han har festivalarmband runt handleden.

Jag skulle kunna bli kär i honom.

En kvinna som beställer ost- och broccolipaj frågar helt ogenerat vad det egentligen är för skillnad mellan kaffe latte och café au lait.

Rynkar på näsan och verkar uppriktigt nyfiken på svaret.

Hon är så där pinsam som bara vissa medelålders kvinnor kan vara.

Kvinnan gör sig verkligen förtjänt av några rader i min anteckningsbok.

Jag har en bok där jag skriver ner särskilda betraktelser. Det kommer naturligt.

Kvinnan har en uppklippt, lockig frisyr med en hel del hårspray i och ser ut att heta Monica. Monica med c.

Hon pratar en mycket säregen dialekt. Borås.

Hon måste vara från Borås. Kanske strax utanför. Hon använder sig av både rullande och skorrande r.

Hon blandar hej vilt. Jag försöker att lagra dialekten i mitt huvud. Prata in den tyst för mig själv.

Henne ska jag imitera någon gång. I någon föreställning.

Så tacksamt. Och hennes hållning. Den där klassiska medelålders hållningen.

Höften fram, överkroppen bak, som om kroppen vore alldeles för tung att hålla upp.

Det diskreta underbettet och pikétröjan nerstoppad i stretchjeansen som sitter lite för högt i midjan och som gör att rumpan blir lite längre än vad den i själva verket är.

Jag har svårt att inte hänga upp mig på rumpor. Det är något som har kommit nu. Jag har antagligen bara på ett par veckor sett fler rumpor än vad många gör under ett helt liv.

Jag skriver så fort att jag får kramp i pekfingret. Beskriver Monicas lite för långa rumpa.

Beskriver hela Monica så gott jag kan. Jag skriver så koncentrerat att jag inte lägger märke till mannen som står snett bakom henne.

Hennes man. Hans. Han måste heta Hans. Hans och Monica. Hans har uppnäsa och Dressman-jeans och beställer precis samma som sin fru.

Jag skriver aldrig upp Hans i min bok.

Inte för att han på något sätt är ointressant, snarare för att han är man och för att jag främst fokuserar på kvinnor.

Hans finns dock med i en parantes efter Monicas personporträtt.

(M. Kommer i sällskap med en medelålders herre, antagligen hennes make. Maken ser ut att heta Hans och bär Dressman-jeans).

Jag tänker att jag inte kommer att gå härifrån idag.

Det gör jag naturligtvis eftersom även Stockholms caféer har en stängningstid,

men jag sitter kvar tills det bara är jag och den piercade killen kvar.

Föreställer mig att han också är nyinflyttad. Kanske första veckan på jobbet.

Han kanske inte ska jobba här egentligen. Han kanske sysslar med teater. Han kanske skulle kunna älska mig.

När jag druckit så många koppar kaffe att jag mår illa försöker jag lite trevande få ögonkontakt med honom igen.

»Jag är liksom lite nyinflyttad här.«

»Jaha!«

»Känner inte så många och så.«

»Nähä!«

Han tittar på mig med tycka-synd-om-ögon, samtidigt som han plockar bort min kaffekopp.

Jag ser det som ett tecken.

Ett tydligt tecken på att jag har suttit här tillräckligt länge.

Känner att gråten är på väg. Från ingenstans.

Som en överraskning.

Jag sväljer ner den. Sväljer ända tills den kommer ner till magsäcken.

Den blandar sig med kaffet och bullen och snart ska jag skita ut den.

Blir riktigt upplyft av tanken på att skita ut min gråt.

Jag strövar planlöst omkring i en stad full av turister och försöker förstå att det här är mina drömmars stad.