Kapitel 44

RICKARD SJÖBERGS RÖST ekar över hela övervåningen:

»Du väljer alltså att ringa en vän?«

Gullan älskar Postkodmiljonären.

Men hon hör dåligt, trots hörapparaten med nya batterier.

Hon sitter i sin rullstol. Mycket nära TV:n.

Är magrare än hon var nittonhundrafyrtiosju.

Precis allt hull är borta. Kvar är bara hängigt skinn.

Ändå målar hon sina läppar med rosa Pierre Robert-läppstift.

Ändå luktar hon svagt av Elisabeth Arden. Och hon insisterar på att ha brosch på blusen,

clips i öronen och permanent i håret.

Och någon gång under dagen ger hon sig ut till gemensamhetsrummet.

Man måste ju se lite folk

Hon har med sig syrgastuben överallt. Alltid två genomskinliga sladdar i näsan.

»Det är förargligt«, säger hon »att man måste ha de här i näsan.«

»De syns knappt«, säger jag.

Gullan har en stickad sjal runt axlarna.

Hon fryser för jämnan.

Huttrar och skakar och hennes röst är så långt borta.

Som om den håller på att försvinna.

»Sätt dig du en stund och se lite på Postkodmiljonären. Han är så trevlig, den där Sjöberg.«

Jag tvekar. Gullan ser det.

»Kära barn, du stressar ihjäl dig.«

Jag serverar Gullan kaffe och skorpor med mycket smör på.

Gullan älskar smör. Jag har hällt förtjockningsmedel i kaffet

så att kaffet mer är som en kräm än en dryck.

Det är ett speciellt pulver som är bra för gamla som har svårt att svälja flytande föda.

Jag sätter mig ner en stund.

Jag har tackat ja till den fasta tjänsten och går på rullande schema.

Jag är ledig varannan helg och har rätt till betald semester.

Jag kommer självklart fortsätta mina sökningar till scenskolan.

Den enda skillnaden är att jag har lite mer stabilitet och trygghet runt mig.

Elna kommer in till gemensamhetsrummet. Rullar rollatorn framför sig.

Hon är nästan dubbelvikt.

På fötterna har hon ett par rutiga tofflor med hål på tårna.

Man ser två långa stortånaglar sticka ut från vardera toffla.

På rollatorn buren. Det ser svajigt ut.

Jag hoppas innerligt att Gojan inte trillar i backen.

Elna ler när hon får syn på oss. Inte med ögonen,

bara med den nästintill tandlösa munnen. Hon harklar sig.

»Ursäkta mig«, säger hon.

»Är det du som har hand om det hela?«

Hon sträcker fram sin hand och presenterar sig som Elna Karlén.

»Moa«, svarar jag. »Ja, man kan säga att jag har hand om det hela.«

Ett annat svar skulle göra Elna upprörd.

»Ursäkta om jag stör, jag undrar bara om du har pratat med mamma.«

Elna är trevlig, som livet lärt henne att vara.

Men pupillerna bär på något avgrundsdjupt. Gullan blir märkbart irriterad.

Gullan blir alltid irriterad på dem som är förvirrade och inte minns.

»Min mamma heter Johanna Elisabeth Liljedal och jag skulle behöva komma i kontakt med henne.«

Elna sväljer. Gullan suckar och Rickard Sjöberg halvskriker:

»och du har hundratusen kronor.«

Publiken applåderar.

Kameran zoomar in en uppsminkad dam i publikhavet som antagligen är den tävlandes fru.

»Sätt dig här en stund hos oss.«

Jag pekar mot fåtöljen.

»Det får bli en liten stund.«

Jag hjälper Elna ner i den gråspräckliga fåtöljen.

Hon är stel och orörlig. När Elna väl sitter ner blir hon rastlös och vill upp igen.

»Nä, nu får jag nog börja tänka på refrängen och tacka för mig.«

Hon försöker att ställa sig upp. Jag rullar fram rollatorn och tar ett tag under hennes arm.

Hon lämnar oss med ostadiga steg.

När hon har gått igenom halva korridoren hör jag hur hon vänder tillbaka.

Elna ser mig inte förrän hon har kommit alldeles nära.

»Å, vad bra att jag hittade dig. Jag har inte sett till en människa på hela dan.«

Elna är andfådd.

»Jag kan inte för min värld begripa varför mamma inte kommer.«

Gullan äter av sitt kaffe med en tesked. Hon doppar en skorpa

i kaffekrämen och låter den mjukas upp för att hon lättare ska kunna få i sig den.

»Min mamma heter Johanna Elisabeth Liljedahl.«

Elna öppnar sin handväska. Rotar i den. Hittar det hon söker.

Ett brev, skrivet på hushållspapper. Hon räcker brevet till mig.

Det är skrivet med darrig handstil och inleds Kära mor. Hon ber mig att posta det.

»Jag har det bra här, ni får inte tro något annat, men det räcker nu.

Vet du möjligtvis när jag får komma härifrån?«

Jag svarar att det enda jag vet är att hon ska sova hos oss i natt också.

Hon tittar bedjande på mig: »Snälla du, kan du inte hjälpa mig hem?«

Hennes hopp ligger i mina händer. I Stocksund är det vår. Snart sommar.

Balkongdörren står öppen och det sveper in svala vindar i gemensamhetsrummet.

Vindar som tillhör något annat. Något friskt som blandar upp lukten av ålderdomshem.

Elna behärskar sig.

Men det rycker i hennes mungipor och hon torkar bort något från kinden med baksidan av sin hand.

»Jag vill bara få komma hem till mamma.

Det är det enda jag ber dig om.«

Jag säger inte att Elna sitter inne på livstid.

Säger inte att jag kommer att slänga brevet i papperskorgen i personalrummet i samma stund som jag fyller i min tidrapport och går hem.

Till en början säger jag ingenting alls. Men efter en stund lägger jag min hand på hennes fågelhand och säger att jag vet hur det känns att längta efter sin mamma.

Att jag vet hur det känns att ha en mamma som bor långt, långt bort.

Klockan närmar sig tio. Mitt kvällspass är snart till ända.

Jag hänger upp den sista tvätten i tvättstugans torkskåp.

Haklappar och blusar. Nätbyxor och nattlinnen.

På ett står det Världens bästa mamma.

Jag tänker att till hösten ska jag söka scenskolan igen. Tänker gå på fler auditions. Tän

Tänker ta privatlektioner. Kanske ringer jag Ann Petrén. Kanske Stina Ekblad.

Jag sopar av golven i tvättstugan, knyter ihop den svarta sopsäcken i sophinken

och drar ner persiennerna.

Släcker lampan och går ut.

Jag är på väg ner till omklädningsrummet när jag vänder tillbaka in på avdelningarna igen. Jag måste gå in till C2.

Hon har ett begynnande liggsår på vänster höft.

C2 sover. Hon är redan långt härifrån.

Det är bara hjärtat som är kvar.

Och det bultar och slår och pumpar ut varmt blod i hennes hundrasexåriga vener.

Jag smörjer henne med Decubal och lägger en kudde under höften.

Hon fortsätter att sova.

Jag tittar på klockan. Har missat bussen. Fan också.

Men det går fler bussar. Jag går in till Rut.

Hon kan eventuellt behöva något mot sin oro inför natten.

Jag hittar henne sittande i soffan, klädd i ljusblå nylonmorgonrock.

Hon stoppar mekaniskt chokladpraliner

i munnen och tittar tomt mot fönstret som är fördraget med tunga gröna sammetsgardiner.

Jag undrar om hon ser igenom det tjocka tyget.

Slutligen går jag in till Gullan som ligger nedbäddad i sin säng och

lyssnar på Karlavagnen.

»Har du inte gått hem?«

»Jag är på väg hem«, svarar jag. Du har väl inte glömt bort vår hemlighet?«

Gullan skruvar ner volymen på radion.

»Klart jag inte har. Det är det enda jag vill göra en gång till,

äta bakelse på konditori.«

Jag fyller på glaset på nattduksbordet, med päronsaft från kannan i kylen.

Lägger ett par tabletter mot muntorrhet i en äggkopp.

Stänger till fönstret som står på glänt. Släcker lampan över diskhon innan jag säger god natt.

När jag kommer hem är klockan mycket. Det gör mig ingenting.

Jag är ledig imorgon.

Jag har med mig en kasse med Dagens Nyheter från jobbet.

Jag sätter mig vid köksbordet och bläddrar i några av tidningarna.

Tar fram ett paket Mariekex och häller upp ett glas mjölk.

Fastnar på familjesidorna och betraktar korsen och årtalen.

Solnedgångarna och duvorna. Änglarna och liljekonvaljerna.

På min dödsannons ska det vara teatermasker och en dikt av Karin Boye.

Och jag ska inte bli så där vit och genomskinlig innan jag dör.

Eller få blåa, kalla fötter. Jag ska dö knall och fall, när man minst anar det.

Jag har börjat intressera mig för dödsannonser.

Det började med Astrids. Det tycker jag inte alls är anmärkningsvärt.

Det tillhör ju mitt jobb på sätt och vis.

Dödsannonsen är det slutgiltiga. Det sista avtrycket. Fotstampet.

Innan man blir ett minne som sakta tynar bort i andras medvetande.

Det är vackert och futtigt på samma gång, det där med dödsannonser.

Lite som mer än så här blev det inte.

Eller orden räcker inte till så vi tar hjälp av Nils Ferlin.

Jag klipper ut de små rektangulära annonserna och

klistrar in dem i en bok med fåglar på. Till en början höll jag

mig konsekvent till mina vårdtagares dödsannonser.

Nu klipper jag ut alla tänkbara.

De med fina dikter på. Eller med originella bilder.

Och de som hastigt har lämnat oss.

Och de med bara ett varför?

Och de som lämnat oss i outsäglig sorg och saknad.

Outsäglig låter vackert.

Det får det gärna stå i min dödsannons.