Kapitel 16
JAG HAR GJORT MIG FIN.
Tycker det hör till när man går på teater.
Jag strosar runt i Kulturhuset i flera timmar innan föreställningen börjar.
Dricker kaffe på Lava.
Samlar på mig broschyrer och programblad för olika kulturevenemang.
Går på toaletten flera gånger.
Skriver upp människobetraktelser i min anteckningsbok.
Ser en typisk Maja. Svart hår. Rak lugg. Gråsvart klädsel. Vacker.
Obeskrivligt vacker. Men garanterat diagnostiserad. Bipolär kanske. Skurit sig i handlederna, säkert.
Känner att jag tycker om Maja. Vi skulle kunna hänga, jag skulle förstå henne.
Så småningom letar jag mig fram till foajén utanför Stora scenen.
Fullt av människor. Teaterhistoriestuderande människor. Jag undrar varför man läser teaterhistoria, när man kan spela teater på riktigt.
Det känns ungefär som att läsa recept när man är hungrig istället för att laga mat.
Människorna verkar känna varandra.
Eller några känner i alla fall några. De står i klungor. Jag står lite i utkanten. Gänget som står närmast mig pratar ivrigt.
Det är fem tjejer. De har yllekappor på sig. Sådana där kappor som man kan köpa på Stadsmissionen eller Myrorna.
Kappor som hänger i samtliga hallar på Liljebacken.
Förutom i C2:s hall förstås, där hänger det en minkpäls. Jag undrar om de har kemtvättat dem, eller om man fortfarande kan känna pensionärslukten.
Tjejerna gestikulerar med sina armar.
Upp och ner och fram och tillbaka viftar de. De verkar engagerade. Då ser jag att de har biljetter i sina händer.
Det måste vara biljetter. Känner en oro komma krypande och ser mig omkring i foajén. Upptäcker att samtliga studenter har varsin biljett i sin hand.
»Vet ni var Stora scenen ligger?«
»Den ligger ju här«, svarar en av tjejerna.
»Jag ska gå på genrepet av Kalevala«, fortsätter jag. »Och jag har fått för mig att den ska spelas på Stora scenen.«
»Det ska den. Vi ska också på den.«
»Men ni har ju biljetter.«
»Ja?«
Hela tjejgänget tittar på mig. Som om jag vore dum i huvudet.
»Tack, tack så hemskt mycket«, säger jag, utan att veta vad det är jag tackar för.
Det här hade jag inte räknat med. Publikinsläpp med biljettriv, även om det bara är en repetition. Inser att det här inte kommer att bli så lätt som jag först antog.
Värdarna slår upp dörrarna till salongen. Människorna ställer sig på rad. En efter en släpps de in. Jag rör mig inte ur fläcken. Det känns som om jag varken kan gå eller stanna.
Till slut följer jag efter en lång, mullig kille klädd i militärjacka. Själv tar jag på mig huvan på min svarta kofta.
Gör mig så osynlig jag kan. Går tätt, tätt, bakom killen och fäster blicken i hans nacke.
Han har en mycket bred nacke. Bred och hårig.
Jag trodde inte sådana nackar läste teaterhistoria.
Jag håller andan och intalar mig själv att jag inte finns. Men mitt hjärta slår dubbla slag.
Eller tredubbla. Fort slår det i alla fall, nästan så det gör ont.
Och det enda jag kan tänka på är att jag faktiskt finns. Jag finns.
Jag finns.
Jag finns.
Jag går så nära den mulliga killen att jag nuddar honom med min kropp.
Han verkar inte ha något emot det. Och plötsligt är jag inne i den stora salongen på Stadsteatern.
Det luktar precis så som stora salonger på stadsteatrar brukar göra. Lukten fyller hela mig och för ett ögonblick känns det som om jag har vunnit på lotto.
Jag sätter mig i en av de röda fåtöljerna. De släcker ner. Jag ler.
För mig brukar det räcka med den röda fåtöljen.
Eller i alla fall med det magiska ljuset. Men Kalevala är ett finskt nationalepos, något jag är helt ovetande om där jag sitter och väntar på skådespelarnas entré.
Ett finskt nationalepos skrivet i versformen finsk runometer, vilket gör att alla repliker sägs i en särskild rytm. Jag har heller ingen aning om att dramat består av femtio sånger och håller på i över fyra timmar.
Det dröjer inte många minuter in i första akten innan jag känner hur tunga mina ögonlock är.
Innan jag upptäcker hur många tankar som ryms i mitt huvud på en och samma gång.
Jag försöker att räkna dem. Tankarna, alltså. Men det är som om de har en otrevlig förmåga att glida iväg precis när jag ska haffa dem och sätta ett nummer på dem.
Utan att jag vet ordet av befinner jag mig på Liljebacken.
Jag tänker att klockan borde vara runt halv sex. Att det är kvällsmat.
Att det är torsdag idag och champinjonomelett. Att Elna inte tycker om champinjonomelett.
Men att Gullan gör det. Jag tänker på om jag någonsin bytte blöja på Urban innan jag gick hem.
Tänker på tvätten i tvättmaskinen, om jag glömde den också. Elna hade ju ramlat.
Det var ju för att Elna ramlade och jag blev tvungen att skriva en fallrapport som jag glömde Urbans blöja och tvätten i maskinen.
Så där håller mina tankar på och det gör mig irriterad. Sedan blir det paus.
Först bestämmer jag mig för att gå. Men jag ändrar mig. Känslan av seger över att ha tagit mig in gör att jag stannar. Jag köper en delicatoboll och en festis med päronsmak.
Efter tio minuter in i andra akten somnar jag. Jag sover mig igenom hela applådtacket. Vaknar inte förrän den övriga publiken är på väg ut från salongen.
Det är den mulliga killen med militärjacka som knackar mig på axeln.
»Dags att vakna.«
Jag upptäcker att jag har dreglat. Är blöt på min högra kind. Måste alltså ha sovit med öppen mun.
»Va?« svarar jag.
»Det är slut nu.«
Han ler och sträcker fram handen.
»Oskar.«
»Moa«, svarar jag.
Jag är torr i munnen. Undrar om jag har snarkat. Killen som heter Oskar verkar vänta på mig.
Jag reser mig upp och halar upp min väska från golvet.
»Jag tänkte ta en öl i baren, vill du hänga med?«
»Vad sa du?«
»Vill du ta en öl i baren?«
»En öl i baren«, stammar jag, som om det vore konstigt att det skulle finnas öl i en bar.
Sådant här händer inte mig. Kanske är det därför som jag svarar ja.
I samma stund som jag bejakar hans förslag slår det mig att han kanske är farlig.
Men sedan tänker jag att han är tjock och att tjocka killar är snälla.
Jag sitter på en barstol vid ett högt bord.
Oskar går mot baren för att beställa. Jag känner mig ovan. Ovan vid barer och vid killar.
Ovan vid människor i min egen ålder. Allt hade varit mycket lättare om Oskar var sextio år äldre.
»Vad tyckte du?«
frågar han, när han kommer tillbaka från baren med en öl i vardera hand.
Han räcker den ena till mig. Det kommer lite skum på bordet.
»Om vad?«
»Om Kalevala förstås?«
Jag känner att jag blir mörkröd i ansiktet.
Så att det ser äckligt ut.
Som när man tagit ut sig på gympan så man nästan kräks.
Rödlila. Jag blir rödlila.
»Förresten, du sov ju.«
Oskar flinar. Jag ser att han har en skrattgrop i sin högra kind och att hans ena framtand är lite sned.
Jag försöker också att le.
»Jag blev tagen, jävligt tagen«, säger han och tar en klunk av ölen.
»Jo, den var gripande.
Det jag såg alltså var gripande«, tillägger jag och känner hur den röda färgen har spridit sig ända ner till halsen och bröstet. Som flammor.
Jag dricker av ölen, stora klunkar, som om jag inte hade gjort något annat i hela mitt liv.
Oskar beställer in mer öl. Och mer. Jag dricker tills jag blir alldeles fnittrig.
Och Oskar är rolig.
Jag skrattar åt precis allt han säger.
Och allt han inte säger och barens väggar dansar och jag har svårt att fokusera min blick.
Han följer mig till T-centralen. Innan vi skiljs åt kramar han mig. Det var inte så här jag hade tänkt mig kärleken.
