Kapitel 15

LJUDET FRÅN TV:N

överröstar den ödesmättade tystnaden.

Jag går in till gemensamhetsrummet för att sänka volymen.

Hinner precis komma över tröskeln när jag hör ett hejdlöst fnitter.

»Men sluta«, säger någon och fortsätter att fnittra.

Det är Astrid.

»Men tänk om jag inte kan då?«

Urban kittlar Astrid i midjan. Hon skrattar så att hon knappt får någon luft.

»Tänk om jag inte kan låta bli dig?«

Astrid fortsätter att skratta.

Jag blir stående i dörröppningen.

Jag borde kanske ge mig till känna. Borde kanske gå min väg, men Urban böjer sig ner över Astrid,

som sitter fastspänd i sin rullstol, och kysser henne. Astrid tystnar och möter Urbans blick under buskiga ögonbryn. Rodnar.

Som en skolflicka rodnar hon.

Lägger armarna om Urbans hals och besvarar kyssen.

De kysser varandra hur länge som helst. De bara fortsätter och fortsätter. De grovhånglar.

Så slutar de för en stund.

Tittar på varandra. Så länge och så djupt att de antagligen skådar varandras innersta kärna.

Om vi nu har någon sådan.

Och om nu ögonen är själens spegel och om deras själar på något sätt finns bevarade där inne, bakom demens och ålderdom. Så knäpper Astrid upp gylfen på Urbans byxor.

Jag är som förstenad. Det är omöjligt att slita blicken från paret.

Astrid för sin hand in i Urbans gylf och jag känner äckel och fascination på samma gång. Och jag tänker på Urbans långa pung och jag undrar om Astrid hittar det hon söker.

Jag borde verkligen gå härifrån.

Tyst och obemärkt. Men nu knäpper Urban upp Astrids blus.

Med darriga, erfarna händer som med tiden blivit ovana.

Det är inte trevligt på något sätt. Men han fortsätter med Astrids behå, kupar sina händer om hennes urlakade bröst.

Hennes bleka bröstvårtor.

Nästan sammansmälta med allt det andra bleka.

Urban frustar allt högre.

Astrid gnyr snarare än frustar.

Det kan omöjligt vara bra för deras svaga hjärtan.

Det kan i alla fall inte vara bra för Urban att frusta på det viset.

Urbans hand in i Astrids byxor. Jag undrar om han märker att hon har på sig en blöja.

Tänker på hur länge det kan vara sedan vi bytte den.

Om det är mycket kiss eller inte. Jag känner en stor avsky för det gamla paret.

Känner hur löjliga de är. Och snuskiga. Jävla snuskhumrar, tänker jag.

En svag lukt av rökelse och tobak bakom mig. En hand på min axel. Jag stelnar till.

»Varför står du här?«

Jag vänder mig om och ser in i ett par grå ögon.

Leena med två e. Jag säger ingenting.

Hon tittar istället in i gemensamhetsrummet och ser det jag precis har beskådat.

»Nä, fy fan, nu får det vara bra. Skäms på er!

« säger hon och går med raska steg mot kärleksparet, som generade kommer av sig.

»Astrid, tänk på din man. Du är ju gift«,

fortsätter Leena varpå Urban blir rasande.

»Kom inte här och tro att du är nåt,

Gunnel har ingen annan man än mig och det har hon inte haft på många år.«

»Urban, följ med mig nu, hon heter inte Gunnel,

hon heter Astrid och hon är gift och det har hon varit i sjuttio år.«

Astrid sjunker ihop som en skamsen hund i sin rullstol.

Tyst och förnärmad, fortfarande med röda blossande fläckar på ansikte och hals.

Urban däremot är utom sig.

Han sliter sig loss från Leena med två e och försvinner ut från gemensamhetsrummet.

»Må fan ta dig«,

skriker han.

»Och Lucifer och djävulen och alla hans förbannade demoner.«