Kapitel 12

KVINNOR SKA DEN CALLED Eller Systrar.

Det är bra. Kort och talande.

Eller … De vingklippta.

Så jävla fint. Det ska den heta. De vingklippta.

Jag skriver det med min snyggaste handstil.

Scen 1

Svarta fonder. Svart golv.

En diskbänk med en radio och en tom vinflaska på.

Ett slitet köksbord.

Radion spelar Hjärter Dam med Thåström.

Svag belysning.

Kvinna 1 gör entré. Hon har ett brev i handen.

Hon sätter sig vid bordet.

Musiken tonas ner.

Kvinna 1 öppnar kuvertet. Läser. Sätter ansiktet i händerna och gråter.

Kvinna 2 stiger in i rummet.

Kvinna 2: Vad är det som har hänt?

Lång tystnad.

Kvinna 1: Kan inte berätta.

Kvinna 2 sätter sig på stolen mitt emot kvinna 1.

Tungt skrap när stolen dras mot golvet.

Kvinna 2 tar Kvinna 1:s händer. De sitter så en stund.

Kvinna 2: Du måste.

Kvinna 1: Du skulle aldrig förstå.

Kvinna 2:s röst hårdnar.

Kvinna 2: Det är väl klart att jag förstår.

Kvinna 1 lösgör sina händer från kvinna 2.

Reser på sig.

Går fram till diskbänken.

Torkar frenetiskt den redan blanka ytan.

Kvinna 1: Gå! Var vänlig och gå härifrån.

Kvinna 2: Du vet att det är omöjligt.

Öppningsscenen är viktigast.

Man har typ fem sekunder på sig att fånga publiken.

Sedan är det kört.

Jag var på en kurs en gång som hette Entré och Sorti.

Killen som höll i kursen var från Gävle och var mer gubbe än kille.

Han sa att om man bara har en riktigt snygg inledning och ett effektfullt slut,

kan man ha vad som helst där emellan.

Vi övade en hel helg på att gå in och ut från en scen.

Tänker mig själv som regissör.

Och som Kvinna 1.

Kanske ska de heta något. Kanske är det bra att de inte heter något.

Måste få tag på någon lämplig skådespelare till Kvinna 2.

Tänker mig att Kvinna 1 och Kvinna 2 är samma.

Någon form av inre dialog.

Tänker mig ett realistiskt scenrum.

Caféer, man skulle kunna spela på caféer.

Mobiltelefonens digitala signal bryter sig igenom mina tankars kreativa strömningar.

Hinner titta på klockan.

Hinner undra vem som ringer så här sent.

Dolt nummer.

»Förlåt att jag ringer så sent,

det är Eva från Liljebacken. Det fattas folk imorgon.

Kan du ta ett pass mellan sju och fyra?

Det är verkligen kris.

Annars måste vi ringa in Roy och han har jobbat nio dar i sträck och du vet ju vad inbeordring kostar …«

Verkligen kris. Evas röst är trött och varm och bedjande.

»Okej.«

Blåser ut ljusen.

Stämningen en annan. Borstar tänderna tills tandköttet blöder.

Drar ner persiennerna. Kryper ner i sängen.

Låter blocket och pennan ligga kvar på bordet.

Tittar på det. Fylls av något. Lampan i fönstret är tänd.

Dunkas till sömns av basgångarna i väggen medan stjärnorna blir till blixtrande ögon på natthimlen utanför.