Kapitel 11

ASTRID HAR ÄTIT UPP sin frukost,

som alltid består av havregrynsgröt med katrinplommon,

svart kaffe och ett glas äppeljuice.

Jag vet precis vad varenda en på hela Liljebacken äter till frukost.

Om man lägger ihop alla frukostar blir det sammanlagt trettiotvå stycken att hålla reda på.

Det tog inte lång tid innan jag lärde mig dem. Kanske ett par veckor.

Det är inte bara frukostarna jag kan utantill,

utan även personnummer och medicineringsrutiner.

Jag tycker inte om det.

Jag blir oerhört stressad över att veta saker som jag inte behöver.

Är rädd att sådant som verkligen betyder någonting inte ska få plats.

Det är Astrids duschdag idag. När man har duschat någon skrivs det upp tillsammans med dagens datum på en lista.

Alla som bor på Liljebacken har en duschlista, som sitter på någon av garderobsdörrarna i hallen.

Ibland undrar jag om man inte lägger ner mer tid på dokumentationen av vad de gamla gör och inte gör, än på de gamla.

Det är ingenting som jag har något emot. Tvärtom.

Jag tycker om att fylla i listor.

Egentligen har Astrid duschdagar på måndagar, men i måndags nöp hon Roy så hårt i armen att det gick hål och började blöda.

»Fy dig«, sa Roy. »Fy, dig, fy dig, fy dig.«

Vi fick helt enkelt avbryta duschproceduren.

Vi lyckades inte ens få Astrid till sittande ställning i sängen.

Idag ska vi göra ett nytt försök.

Martina går ut med den orangefärgade frukostbrickan,

medan jag förklarar för Astrid vad som är i antågande.

»Jävla människa«, fräser hon. »Jävla förbannade människa.«

Hon tittar på mig med ögon som inte har någon färg. Ögon som är vattniga och gamla och ledsna och arga.

Martina kommer tillbaka från köket och en mycket lång rökpaus.

Jag har hunnit förbereda allt inför duschningen.

Det är ofta så när man jobbar med Martina, att man hinner förbereda allt. Jag har hämtat

gummistövlar och plastförkläden, ställt fram duschstolen och lagt fram ett rent badlakan och rena trosor.

Trosor är väl inte en helt korrekt benämning.

När man flyttar in på Liljebacken byts de gamla underbyxorna ut mot nätbyxor.

Samma byxa för såväl kvinna som man.

Samma storlek till alla.

De kommer kartongvis tillsammans med blöjleveransen.

Det är egentligen bara Elna som vägrar att bära dem.

De kommer icke på denna kropp.

Hon vill fortfarande använda sina egna trosor i siden och spets.

Man har försökt övertala henne. Men på den punkten ger hon inte vika.

När tvätten slängs in i tvättmaskinen rumlar det alltid runt något lila, vinrött och svart bland det grådaskiga nätet.

Martina luktar rök, jordgubbstuggummi, läppglans och lite utomhusluft.

Vi använder all vår styrka för att få upp Astrid i liften.

Hon spjärnar emot.

Vi svettas i våra gummistövlar och plastförkläden.

Vi svettas medan hon hytter med sina ådriga, vita händer.

»Förbannade slynor.

Förbannade jävla slynor.

Titta på henne så hon svassar runt med näsan upp i vädret.«

Jag får ofta lust att slå Astrid, trots att jag har betalt för att ta i henne med plasthandskar.

Vi kämpar febrilt, jag och Martina.

Alla medel är tillåtna. Astrid har inte duschat på över en vecka.

Hon luktar surt och fränt och ruttet.

Äntligen spänns Astrid fast i liften.

Det där med liftar är en hel vetenskap.

Det finns många olika sorter. Ståliftar och takliftar.

Manuellt styrda. Fjärrstyrda.

För att inte tala om liftskynken.

De större som ska gå nedanför rumpan.

De mindre som slutar vid höften.

Alla tänkbara inställningar, gula öglor hos D7, röda öglor hos B2. Alla särskilt utprovade av arbetsterapeuter och sjukgymnaster.

De med utbildning som har tagit ställning.

De som på fullt allvar vill jobba med hjälpmedel.

Jag skulle så gärna vilja veta hur det gick till.

Vad ska jag bli när jag blir stor?

Hmmm … Jo, jag ska jobba med rullstolar, liftar och rollatorer.

Det måste vara människor som bara slumpmässigt valt ett yrke, vilket som helst.

Sådana har jag inte mycket till övers för. Men hålla kurser det får de, så att vi inte förstör våra ryggar.

De är sådana med cykelhjälm och fullkornsbröd och hemkokt hjortronsylt i frysen,

som inte vet ett dugg om stress och vikten av effektivitet.

Som inte förstår att Astrid nyps om man kommer för nära.

Som inte förstår att jag hellre böjer ryggen på ett icke ergonomiskt sätt, än får min överarmshud i Astrids våld.

Du kan väl försöka att prata med henne, Moa? Så ska du se att hon slutar nypas. Jo, tack! Frontallobsdemens.

Astrid skriker men Martina har öronproppar i öronen.

Det har hon alltid när vi är inne hos Astrid, vilket bidrar till kommunikationssvårigheter oss emellan. Martina styr liften med fjärrkontrollen och jag siktar rumpan mot duschstolen.

Jag lutar stolen bakåt och försöker att få Astrids rumpa så långt in som möjligt.

»Hur sitter hon?« frågar Martina.

»Okej«, svarar jag.

»Va?«

»Okej!« skriker jag.

Nu har Astrid tystnat.

Nu är Astrid mycket trött.

Och hennes ögon är ännu mer vattniga.

Det vattniga sipprar ut på hennes kinder. Hon sjunker ihop.

Naken i duschstolen.

Jag rullar in henne i det handikappanpassade badrummet.

Jag är också trött. Kanske inte som Astrid, men ändå trött.

Jag duschar Astrid med en svag stråle efter att hon har godkänt temperaturen.

Det tar alltid en stund innan hon blir nöjd.

Jag tvättar henne med tvättlappar ämnade för barnrumpor,

medan Martina tar en rökpaus till.

Tvålar in henne med Apotekets milt parfymerade tvål.

Tror att hon är rädd för mina händer. Mina händer struntar i det. De bara fortsätter att tvåla in hennes vita hud.

Astrid sjunker ihop allt mer.

Orkar inte längre hålla ögonen öppna.

Hon brukar sova hela sin duschdag.

Jag sköljer av tvållöddret med ljummet vatten och torkar henne med badlakanet.

Smörjer in hennes torra hud med Fenuril.

Klockan är elva och det är lunch.

Vi tar alltid Astrid sist, eftersom hon aldrig vill gå upp.

Hon vill aldrig någonting överhuvudtaget.

Vi sätter henne i rullstolen, efter att hon fått på sig sin klänning i marinblå nylon.

Hon blänger på oss, men säger ingenting.

När vi kommer ut till matsalen har Astrid somnat i stolen och Kokerskan är redan full.

Kokerskan gömmer sina flaskor i likrummet och bakom diskmaskinen. Det vet alla på Liljebacken.

Alla utom Annika Bäcklund. Kokerskan heter egentligen Bettan eller Nettan. Ingen kallar henne vid namn.

Hon är nystartsjobbare och bär alltid kjol och leopardtrosor.

Det där med leopardtrosorna kan inte ha undgått någon, eftersom hon när det behövs drar upp kjolen och rättar till det som ska rättas till.

Hon kommer till Liljebacken bak på sin killes motorcykel.

Han är arbetslös och har därför tid att skjutsa henne vart hon vill. Liljebacken kanske inte är precis vad Kokerskan vill. Liljebacken är kanske mer vad arbetsförmedlingen vill.

Hon har långa smala ben och jag skulle göra vad som helst för att byta ut mina korta, kompakta lår mot hennes.

Jag skulle dock inte vilja ha hennes buk.

Den är abnorm, trots att hon har opererat bort sin magsäck.

Den ger ifrån sig obehagskänslor och smärta. Det är vad hon säger själv i alla fall. Kokerskan är nästan alltid sjukskriven.

Vi tror att den stora magen beror på alkoholen.

Vi tror det ända fram till hon får ett cancerbesked och dör.

Kokerskan blir bara fyrtiotre. Hon dör innan C2 som hinner fylla hundrasex.

Just nu lever både C2 och Kokerskan.

Kokerskan lever i allra högsta grad. Hon sjunger på någon låt som jag inte känner igen.

Det gör hon för det mesta. Sjunger alltså.

Hon skulle egentligen bli sångerska men fick knutor på stämbanden.

Idag är Kokerskan glad. Hon har beställt ett par rosa pälsstövlar på postorder.

Hon älskar rosa.

Och postorder.

Det finns många här som jag inte skulle kunna träffa någon annanstans.

Vid en första anblick har man all anledning att tro att de har likheter med vissa människor hemifrån.

Kokerskan skulle kunna sitta i en av raggarbilarna.

Hon skulle kunna sjunga med i någon av Eddie Meduzas refränger,

men havsluften och jantelagen och krabbfisket och kläder-efter-väder-principerna gör det omöjligt att bli som Kokerskan,

hur mycket raggare man än är.

Jag vet ingen där som har opererat bort sin magsäck.

Och om det är någon som har gjort det vill jag lova att hon inte hade suttit i personalrummet och gett detaljerad information om operationen och efterbehandlingen.

För övrigt tycker jag att Kokerskan är lite för mager numer, om man bortser från magen, och jag kan absolut inte föreställa mig henne med hundra kilos övervikt.

Hon har tagit med sig foton på sig själv före operationen och mittuppslaget från reportaget hon var med i,

i Aftonbladet. Det spelar ingen roll. Jag kan se hur många bilder på Tjockis-Bettan-Nettan som helst,

för mig kommer hon alltid att vara mager.