Kapitel 8

MAN GÖR INTE SÅ! ALDRIG NÅGONSIN!

Vi från Balkan är hårda.

Min halvsyster med drogerna bröt med familjen.

Nu strök mamma andra halvsyrran också.

Det var något tjafs om en pojkvän. Halvsyrran och morsan skrek hemska saker åt varandra.

Det där med pojkvännen borde inte ha varit hela världen.

Men morsan var stolt. Det låste sig för både henne

och syrran. Jag känner igen det där.

Jag minns en ful tackling i åratal.

Jag kan vara otroligt långsint.

Men den här gången gick det över gränsen.

Det gick inte att reparera.

Halvsyrran hörde inte till oss längre. Femton år senare ringde halvsyrrans son till morsan.

Ett barnbarn till mamma alltså. Han sa:

— Hej mormor.

— Tyvärr, sa mamma. Sedan la hon på luren. Jag fick ont i magen

när jag hörde det. Man gör inte så! Aldrig någonsin!

Men det finns så mycket stolthet i min familj

som ställer till det för oss. Nu har jag tatueringar med min familj.

Männen på höger sida. Höger som står för kraften.

Kvinnorna på vänster sida. Vänster är närmast hjärtat.

Men halvsyrrorna finns inte med.

När jag gjorde tatueringarna kändes det självklart.

Men senare har jag tänkt en del på det.

Vem är familj och vem är inte familj?