Kapitel 78
DET FINNS TUSEN VÄGAR ATT GÅ
I december köpte Milan Antonio Cassano.
Han hade lite av ett bad boy-rykte som jag.
Men han hade en underbar kvalitet i sitt spel.
Vi blev ett bättre och bättre lag.
Men det fanns ett problem.
I februari började jag känna mig trött.
Vi måste vinna ligan, och jag skulle leda laget.
Jag spelade varje match som om det var
en VM-final ungefär. Jag fick betala ett pris.
Jag blev sliten. Jag borde säkert ha vilat en match eller två.
Men Allegri var ny som tränare.
Han ville vinna till varje pris han också.
Han behövde sin Zlatan, och pressade
varje droppe ur mig. Jag klandrar honom inte.
Han skötte bara sitt jobb och jag ville spela.
Men jag var inte helt ung längre.
Jag var fysiskt stor och jag var
en annan spelare än i början av karriären. Jag var ingen dribblare längre. Ingen Ajaxkille.
Jag var en tung explosiv anfallare som måste spela
smartare för att hålla hela matcherna. På en månad sköt jag inga mål.
Vi åkte ut mot Tottenham i Champions League.
Och vi förlorade greppet om italienska ligan.
Skulle Inter gå om oss i tabellen?
Inget blev bättre av mina utvisningar. Den första utvisningen fick jag mot bottenlaget Bari.
En back höll fast mig och jag kände mig trängd.
Jag slog till honom med handflatan i magen
och han gick ner i gräset. Det var helt idiotiskt av mig. Jag erkänner.
Men det var en reflex. Fotboll är en fajt.
Du angrips och du ger igen.
Ibland går du för långt utan att veta varför.
Jag har gjort det många gånger.
Det är baksidan av att ha en vinnarskalle. Jag blev utvisad och avstängd i två matcher.
Mot Fiorentina fick jag spela igen.
Med bara några minuter kvar av matchen såg det ut
som om jag skulle sköta mig.
Då fick jag ett inkast emot mig:
— Dra åt helvete! skrek jag till linjedomaren. Okej, det var inte bra. Men kom igen?
Har ni varit där på plan? Folk säger sånt
hela tiden.
De visas inte ut för det.
Men jag var Ibra. Milan var Milan.
Jag blev utvisad och avstängd i tre matcher.
Vi låg tre poäng före Napoli som nu var tvåa.
Inter låg strax efter. Det var sex matcher kvar
och jag var avstängd i tre av dem. Det var skit. Och ändå. Jag fick en chans
att vila och tänka på mitt liv.
Jag arbetade med den här boken.
Jag tvingade mig själv att minnas.
Jag har inte varit den finaste killen.
Jag har inte sagt rätt saker hela tiden.
Jag tar på mig ansvaret för alltihop.
Jag skyller inte på någon annan. Men det finns många som jag där ute.
Unga killar och tjejer som får skäll för att de inte är
som alla andra. Ibland, så klart, ska de få skäll.
Jag tror på ordning och reda. Det som gör mig så förbannad är de där tränarna.
De har inte själva slagit sig fram till toppen.
Ändå är de så säkra: Det är så här vi ska göra
och på inget annat sätt! Det är så dumt! Det finns tusen vägar att gå. Den som är speciell
och lite udda är ofta den bästa.
Jag hatar när folk trycker ner dem
som skiljer ut sig. Hade jag inte varit annorlunda
skulle jag inte suttit här. Jag menar självklart inte: Var som jag,
försök bli som Zlatan! Inte alls! Jag snackar om att gå sin egen väg.
Ingen ska skriva frysa ut dig
bara för att du inte är som de andra.
Men det är klart. Det är inte bra om du sabbar
den scudetto du lovat till din klubb,
bara för att du har ett jävla humör.
