Kapitel 73
ZLATAN HAR LANDAT, TYP
Jag minns när vi landade på Linate-flygplatsen i Milano.
Det stod åtta svarta Audibilar uppradade
och en röd matta rullades ut.
Jag gick ut med Vincent på armen.
Det var stort, det kändes i luften.
På andra sidan stängslet stod hundratals fans och skrek.
Det var kaos, jag lovar. Zlatan har landat, typ. Så klart, jag fick en kick.
Adrenalinet pumpade och jag förstod ännu mer
i vilket svart hål jag levt i Barca.
Det var som om jag varit instängd i ett fängelse
och mötts av en fest utanför murarna. Klubben hade väntat länge på det här.
Hela Milan hade väntat på mig,
jag skulle leda dem till titlarna igen.
Ärligt talat, jag gillade det.
Det spratt i kroppen. Jag ville spela fotboll.
Men det gick inte än, för alla papper var inte klara.
Milans första match mot Lecce fick jag se från läktaren. Innan matchen träffade jag Galliani,
Berlusconi och några andra höjdare. Berlusconi sa:
— Du påminner om en spelare jag haft.
En kille som kunde ta hand om situationer på egen hand. Det var förstås van Basten han snackade om.
Jag skulle presenteras i halvlek.
De rullade ut en röd matta och satte upp en liten scen.
Det var fullsatt på San Siro.
Det var min gamla hemmaplan
från tiden med Inter men Milan spelade också här.
Jag klev ut på plan. Det dånade av rop och applåder.
Jag blev som en liten pojke igen. Det var inte länge sedan jag stått på Camp Nou
i samma situation. Jag steg upp på scenen.
På italienska sa jag:
— Nu ska vi vinna allt! Då blev det ännu värre. San Siro skakade
av rop och applåder.
Nu skulle det börja. Nu skulle jag se till att Milan vann
sin första scudetto på sju år. Klubben hade inte varit bäst i stan på länge.
Inter hade härskat ända sen jag kom dit 2006.
Men Capello från Juventus hade lärt mig:
Träningen är lika viktig som matcherna.
Du kan inte träna soft och spela aggressivt.
Du måste kriga i varje stund. Jag gick runt och försökte peppa och skämta.
Allt det som varit naturligt för mig överallt
utom i Barcelona. Det påminde om min första tid i Inter.
Led oss, led oss, verkade grabbarna säga.
Jag gick in sjukt taggad till varenda träning.
Precis som före Barcelona skällde jag på folk.
Jag levde om och skrek.
Folk sa till mig: Vad är det som händer?
Så här taggade har vi inte sett killarna på evigheter. Det fanns ett gäng gamla stjärnor i Milans trupp.
Zambrotta, Nesta, Gattuso, Pirlo, Seedorf och Inzaghi.
Bland andra. Tränaren Allegri var ny.
Han hade inte mycket erfarenhet, men verkade bra. Det fanns en annan ny kille i laget.
Han hette Robson de Souza, men kallades för Robinho.
Det fanns likheter mellan våra liv.
Vi hade båda haft det tufft när vi växte upp.
Båda hade fått skäll för att vi dribblade för mycket.
Vi kom varandra nära i Milan.
Jag älskade Robinhos teknik.
Men han tricksade för mycket på sin egen kant. Jag var på honom för det. Jag var på alla i laget.
Men jag märkte direkt att jag fick respekt i Milan.
Många spelare sa till mig efteråt:
— Vi lyfte tjugo procent när du kom.
Du drog ut oss från skuggan.
