Kapitel 53
DET VAR MIN FÖRBANNADE NÄSA
Jag gick inte ut särskilt ofta längre.
Jag stannade hemma med familjen.
Den här tiden var jag nybliven tvåbarnspappa.
Lilla Vincent fanns nu också. Vincent! Han var så fin.
Hans namn kom från det italienska ordet
för vinnare, och det gillade ju jag.
Två ungar, det är ingen lek.
Helena och jag hade det oförskämt bra, förstås.
Men jag började ana hur tungt
det måste ha varit för min egen morsa.
Alla barnen och så städjobbet på det. Vi behövde en barnflicka. Helena skrev en annons
och vi fick över trehundra svar.
Helena läste alla och fastnade direkt för en.
Den här tjejen var utbildad förskollärare.
Hon kunde språk och gillade att träna, precis som Helena. Helena ringde tjejen utan att berätta vem hon var.
De kom överens om att hon skulle provjobba
hos oss en vecka. Till slut fick jag träffa tjejen.
Hon var rätt nervös då. Men vi kom bra överens
och sen dess har hon bott hos oss.
Hon är en del av familjen, kan man säga.
Vi skulle inte klara oss en dag utan henne.
Barnen är tokiga i henne. Helena och hon är
som syskon och tränar och pluggar ihop.
Ett år stack vi till S:t Moritz i Alperna.
Kände jag mig hemma där, tror ni? Inte direkt!
Jag hade aldrig åkt skidor när jag var yngre.
Familjer från Rosengård gör inte sånt.
Att dra till Alperna med morsan och farsan
var som att sticka till månen, typ. Olof Mellberg var med också.
Han försökte lära mig åka. Det gick inget vidare.
Jag flög iväg som en idiot medan de andra
dansade ner för backarna. Jag såg helt löjlig ut.
Jag drog på mig en rånarluva och stora solglasögon.
Ingen skulle få veta vem jag var.
Men en dag hamnade jag och Helena i en sittlift
bredvid en liten italiensk kille.
Grabben började stirra. Ingen fara, tänkte jag.
Han känner aldrig igen mig i den här luvan.
Men efter ett tag sa killen:
— Ibra? Det måste ha varit min förbannade näsa.
Jag blånekade. Helena började skratta när grabben
fortsatte med sitt Ibra, Ibra.
Det var typ det roligaste hon varit med om.
Till slut sa jag:
— Si, det är jag. Killen blev tokimponerad.
Men han skulle inte bli lika imponerad
om han såg mig åka. Hur skulle jag lösa det?
Jag var idrottsstjärnan. Jag kunde inte visa mig vara
en sopa i backen. Men snacket spred sig.
En hel folksamling samlades för att se mig åka.
Jag fixade länge med mina handskar.
Sedan blev jag noga med jackan också,
och med byxorna och framför allt med
bindningarna på skidorna.
Jag hade sett att folk höll på med dem hela tiden. Men ju mer jag höll på, desto större
blev förväntningarna. Ska han tricksa, typ?
Skjuta iväg som en kanon med de där fotbollsbenen.
Jag var tvungen att rätta till halsduken också
och mössan och håret.
Till slut tröttnade det där gänget och drog iväg.
Då kunde jag i lugn och ro åka ner
som den nybörjare jag var. Olof Mellberg och de andra undrade:
— Var har du varit? Vad har du gjort?
— Jag var tvungen att fixa lite, svarade jag.
