Kapitel 50

JAG, MIN IDIOT, KUNDE INTE SÄGA NEJ

Jag hade ont och stämningen i laget var usel.

Något är fel i Inter, skrev journalisterna.

Vår ledning i italienska ligan krympte hela tiden.

Vi fick bara oavgjort mot Genoa och förlorade hemma

mot Juventus. Jag var med då också.

Jag, min idiot, kunde inte säga nej. Efteråt hade jag så ont att jag knappt kunde gå.

Jag ville riva ner hela jävla omklädningsrummet.

Jag skrek åt tränaren Mancini och var helt galen.

Det fick vara nog nu. Jag måste vila och få rehab. Tro mig, det var inte lätt att kliva av och stå vid sidan.

Det är som att se en film du borde vara med i,

men inte får. Från fönstret i gymmet ser du

dina lagkamrater på plan. Det gör ont. Jag åkte hem till Sverige. Det var bara två månader kvar

till EM i Schweiz och Österrike.

Nu var även det mästerskapet i fara.

Jag fick sprutor som dödade cellerna i knäskålen.

Jag blev bättre, men inte bra.

Jag kunde fortfarande inte spela. Till slut var det bara en enda omgång kvar i ligan.

Vi hade haft scudetton i vår hand. Nu hade ledningen

krympt till en poäng. Roma jagade vårt guld.

Det oroade oss så in i helvete!

Vad hade hänt med Inter? Det var snack överallt.

Ultrafansen var rasande. Tidningarna var vilda.

Ingen i klubben mådde bra. Nu måste vi vinna

mot Parma för att säkra ligasegern.

Jag var fortfarande inte frisk

men trycket på mig blev sjukt: Ibra måste spela. Jag hade inte spelat match på sex veckor och var

dåligt tränad. Men ingen tog någon hänsyn till det.

I Italien är fotboll viktigare än livet självt. Den viktigaste dagen i Mancinis tränarliv

närmade sig. Ingenting fick gå fel. — Jag vet att din skada inte är helt läkt, sa han.

Men jag skiter i det.

— Jag förstår, sa jag.

— Bra! Jag tänker ta med dig mot Parma.

Jag måste ha med dig. Vi måste ta hem det här.

— Jag vet. Jag vill spela också. Hellre smärtor i månader än att missa en sån fajt.

Men jag visste inte om knäet skulle klara en match.

Jag visste inte om jag vågade gå för fullt.