Kapitel 5

LYSSNA, LYSSNA INTE!

Det finns en massa Kalle Anka-typer som säger:

— Jag såg genast att Zlatan skulle bli

något extra, bla bl a bla. Det är skitsnack. Ingen såg något.

Inga storklubbar ringde.

Ibland snackade farsan fotboll med mig.

Jag blev lika glad varje gång. En dag sa han:

— Zlatan, det är dags att du börjar spela i en storklubb.

Som Malmö FF. Jag fattade inte riktigt varför det var finare.

Men jag kände till klubben.

Varför inte, tänkte jag. Om farsan säger det så. Det var en annan värld.

Jag visste ingenting om Malmö, fast det var så nära.

Jag visste inte ens var fotbollsstadion låg.

Så jag lärde mig vägen och hojade dit.

Jag var nervös. I Malmö FF var det allvar.

Man måste provspela och visa att man platsade.

Men jag lyckades. Jag var tretton år.

Det fanns några andra utlänningar i laget

men de flesta var svenskar.

En del var rika ungar från stadsdelen Limhamn. Jag kände mig som från Mars.

Farsan hade ingen stor villa. Jag snackade annorlunda.

Jag dribblade. Och jag slogs på plan.

Svenskarnas föräldrar ville få ut mig därifrån.

De gick runt med en lista

som de andra föräldrarna skulle skriva på.

”Zlatan måste bort från klubben”, stod det.

Det var inte klokt!

Okej, jag hade skallat en kille men jag ångrade mig efteråt.

Jag cyklade till sjukhuset och bad om ursäkt.

Det var en idiotgrej, men ändå! Tränaren bara stirrade på lappen.

— Vad är det här för löjligt skit! sa han

och rev sönder den. Tränaren var bra. Men han tyckte att jag

dribblade för mycket. Han sa också att jag

skällde för mycket på lagkamraterna.

Han bänkade mig i nästan ett helt år,

jag fick inte spela. Jag lärde mig en viktig sak de där åren.

En kille som jag måste vara fem gånger bättre

än alla andra.

Han måste träna tio gånger hårdare.

Annars blir han aldrig respekterad.

Särskilt inte om han är cykeltjuv. Jag borde ha skött mig. Men det var långt till träningen.

Sju kilometer. Ibland blev jag för frestad.

En gång knyckte jag

en ny hoj utanför omklädningsrummet.

Den var bra, jag gillade den.

Tre dagar senare kallade tränarna laget till möte. — Är det någon som har sett andretränarens cykel? Ingen hade sett den. Inte jag heller.

Det är så det funkar. Du spelar dum.

Men ändå. Vad hade jag gjort? Andretränarens hoj!

Tränarna ska man ju respektera.

Man ska lära sig deras taktiska grejer

och samtidigt inte lyssna. Man ska ändå fortsätta

med dribblingarna och tricksen.

Lyssna, lyssna inte! Det var min filosofi. Men man ska inte sno deras cyklar. Jag gick fram till andretränaren och sa:

— Jag har lånat din cykel lite. Det var kris läge.

Du får tillbaka den i morgon. Jag drog på värsta ledsna smilet, och det funkade. Jag var lagets fattiglapp. Mina första fot bolls skor

köpte jag för femtionio och nittio i Ekohallen.

De låg bredvid grönsakerna.

De andra i laget hade Adidas och Puma.

När laget åkte utomlands hade de andra två tusen spänn

i fickpengar. Jag hade tjugo kronor, typ.

Ändå struntade farsan i att betala hyran en gång

för att jag skulle ha råd att åka.

Jag kunde aldrig bli som de, så jag gjorde tvärtom.

Jag sa inte:

— Jag har bara tjugo spänn. Det var coolare att säga:

— Jag har inte ett öre. Jag var en tuffing från Rosengård.

Det var så de andra i laget skulle se på mig.

Det blev min identitet och jag trivdes med den.