Kapitel 46
JAG KUNDE INTE TRÄNA HONOM FRISK
Allt var nytt med Maxi.
Vi märkte förstås att han kräktes mycket.
Men vi visste inte hur det skulle vara.
Han gick inte upp i vikt, snarare tvärtom.
Han blev tunnare. Maten kom upp
och hans kräk var tjockt och konstigt. Alla tröstade oss och sa att det inte var någon fara.
Jag trodde inte det heller, men oron försvann inte.
Han gick ner ännu mer i vikt.
Jag kände i magen att det inte var bra, inte alls.
Till slut sa jag:
— Det är något som inte stämmer, Helena!
— Jag tror det också, sa hon. Rummet svajade till. Jag hade aldrig känt något liknande.
Innan jag fick barn var jag Mr Untouchable,
inget kunde komma åt mig.
Allt gick att lösa bara jag kämpade hårdare.
Nu var jag maktlös. Jag kunde inte träna honom frisk. Maxi blev svagare och svagare. Det var som om livet
höll på att lämna honom. Vi ringde runt i panik
och en läkare kom hem till oss. Jag var inte hemma då,
jag skulle spela match. Läkaren luktade på kräket.
Hon sa att Maxi måste till sjukhuset direkt.
Helena ringde mig:
— Maxi ska opereras, det är bråttom.
Jag tänkte: Ska vi förlora honom?
Det bara surrade i mig av alla frågor.
Jag berättade för tränaren, Mancini. — Min unge är sjuk. Han fattade, han hade hjärta.
Jag fick bestämma själv om jag skulle spela.
Vad skulle jag göra?
Inget skulle bli bättre med Maxi för att jag satt
på bänken. Men skulle jag kunna göra mitt bästa? Jag fick rapporter från Helena på sjukhuset.
Hon var helt uppriven och Maxi blev allt svagare.
Alla skrek runt henne. Ingen pratade engelska
och Helena kunde knappt ett ord italienska.
Långsamt fattade hon vad som var fel.
Maxis magsäck fungerade inte.
Han måste opereras. Själv var jag på San Siro-stadion och det var inte lätt
att tänka på matchen. Men jag hade bestämt mig
för att spela. Jag tror att jag var med från start.
Allt är dimma och jag antar att jag inte spelade bra.
Mancini gjorde ett tecken att han skulle byta ut mig
om fem minuter. Jag nickade.
Absolut, jag går av. Jag gör ingen nytta här.
Men en minut senare sköt jag mål.
Jag lirade på ren ilska och vi vann stort. Efter matchen kastade jag mig iväg mot sjukhuset.
Hjärtat bankade.
Jag minns sjukhuskorridoren
och lukten där inne. Jag rusade runt
och frågade var, var, var. Till slut irrade jag mig fram
till en stor sal där Maxi låg i en kuvös.
Han var mindre än någonsin. Som en liten fågel.
Han hade slangar i kroppen och i näsan.
Hjärtat slets ur bröstet på mig.
Jag tittade på honom och på Helena.
Vad tror ni? Var jag tuffingen från Rosengård då? — Jag älskar er, sa jag. Ni är mitt allt.
Men jag pallar inte. Jag kommer att flippa ut
om jag stannar här, men ring vid minsta lilla. Så drog jag därifrån.
Det var inte snällt mot Helena. Men jag fick panik.
Jag hatade sjukhus mer än någonsin.
Hela natten låg jag med mobiltelefonen tätt intill mig.
Ibland ryckte jag till, jag var helt säker på
att något hemskt skulle hända.
Men det gick bra. Operationen var lyckad
och Maxi mår fint numera. Vi vann scudetton det där första året med Inter.
Jag gjorde femton mål och var grym i många matcher.
Senare blev jag nominerad till Jerringpriset för det.
Det är svenska folket som väljer ut pristagaren.
Sådana priser vinns nästan aldrig av idrottsmän
i lagsporter.
Men jag vann.
