Kapitel 37

BACKARNA VAR PÅ MIG SOM VARGAR

Publikens favorit var Alessandro Del Piero.

Han hade vunnit ligan sju gånger med Juventus.

Han var den stora stjärnan.

Ingen normal coach skulle bänka Del Piero.

Men Fabio Capello var inte normal.

Jag fick Del Pieros plats. Det satte press på mig,

men jag spelade bra. Jag gjorde en hel del mål. Jag var tuffare i straffområdet nu.

Specialträningen hade gett resultat.

Men målfarlighet är en feeling, en instinkt.

Om man tappar känslan och självförtroendet

försvinner målskyttet också.

Efter ett tag försvann flytet för mig.

Jag gjorde inte mål på fem omgångar i ligan.

På tre månader sköt jag bara ett mål.

Jag vet inte varför. Det bara blev så.

Capello började ge sig på mig. — Du har inte gjort ett skit.

Du har spelat värdelöst. Jag hoppas att det var för att motivera mig.

Capello håller alltid på så där.

Han bygger upp och bryter ner.

Capello gav mig en videokassett med mål

gjorda av Marco van Basten. Han sa att van Basten

rörde sig bättre i straffområdet än jag.

Jag fattade vad han ville.

Vi slogs om serieledningen med Milan.

Mina mål behövdes verkligen.

Varenda match slet jag i boxen för att få lägen,

men jag var hårt bevakad.

Motståndarnas backar var på mig som vargar. Det började bli känt i Italien att jag hade ett humör.

Både spelare och publik försökte reta och provocera mig.

Det hände att jag tände till.

Men jag spelar ju som bäst när jag är arg,

så nu lossnade det. Den sjuttonde april sköt jag hattrick mot Lecce.

Fansen blev vilda. Journalisterna skrev:

De sa att han gjorde för lite mål.

Nu har han redan gjort femton. Jag gick upp på tredje plats i italienska skytteligan.

Det pratades om att jag var Juventus viktigaste spelare.

Det var “Ibra, Ibra”.