Kapitel 36

JAG ÄR INTE UPPVUXEN MED EN MASSA GULL

Fabio Capello, Juventus tränare, är inte din kompis.

Till honom går du inte med dina problem.

Han snackar inte med spelarna på det sättet.

Han är sergente di ferro, sergeanten av stål. Jag gillade den stilen. Jag är inte uppvuxen

med en massa gull. Jag tycker om gubbar med makt

och attityd, som säger vad de tycker. Capello trodde på mig från början. — Du har inget att bevisa, sa han. Jag vet vem du är

och vad du kan. Men han ville att jag skulle ändra spelstil. Han sa:

— Jag ska banka Ajax ur kroppen på dig. Han gillade inte den holländska stilen.

Han ville att jag skulle göra mål.

Ingen tackar dig för dina klacksparkar

om ditt lag förlorar, ungefär. Jag var osäker först. Jag ville vara killen

som kunde allt, inte bara en målskytt.

Visst, jag hade alltid haft vinnarskalle.

Men för mig hade fotbollen alltid varit

ett sätt att synas.

Det var applåderna för tricksen som fått mig

att växa och bli bättre. Men Capellos hårdhet smittade av sig

Jag blev mindre artist och mera slugger. Capello sa att jag aldrig fick lämna boxen, straffområdet.

Det var där jag skulle vara och skjuta, skjuta.

Jag fick specialträna. Femtio, sextio, hundra skott.

Sakta blev jag tuffare och effektivare.

Jag var fortfarande rätt spinkig. Åttiofyra kilo

på hundranittio sex centimeter. — Har du någonsin styrketränat? frågade Capello.

— Aldrig. Han fick fystränaren att köra hårt med mig i gymmet.

För första gången började jag bry mig om vad jag åt.

Jag blev en tyngre och kraftfullare spelare.

Tuffare, snabbare och bättre. Steg för steg blev jag till den jag är idag.

Jag blev den Zlatan som osar av ilska

efter en förlorad match.

Jag skriker och lever om.

Capello förvandlade mig som fotbollsspelare.

Han gjorde mig till killen som kommer till en klubb

och kräver att laget ska vinna ligan.

Det där har hjälpt mig mycket.