Kapitel 3
ALI BAD ALDRIG OM URSÄKT
Min pappa Šefik har ett stort hjärta.
Han är beredd att dö för sina barn.
Men han drack för mycket och hans kylskåp
var tomt. Det var svårt att trivas hos honom.
Det var skräpigt och vi flyttade ofta.
Det var aldrig någon ordning. Farsan var fastighetsskötare.
Han hade jobbigaste jouren och arbetade konstiga tider.
När han kom hem med sina snickarbrallor
ville han inte bli störd.
Ofta lyssnade han på jugoslavisk folkmusik
i sina hörlurar. Han är tokig i juggemusik
och har själv spelat in några kassetter.
Han är en showman när han är på det humöret.
Men för det mesta var han trött eller i sin egen värld. Ibland var det bra. Vi kollade på teve ihop.
Mest boxning eller filmer med Bruce Lee
och Jackie Chan. Jag visste ingenting om svenska filmstjärnor
eller sporthjältar.
Men Muhammad Ali kunde jag.
Den killen var cool.
Jag tog efter vissa prylar.
I am the greatest, typ. Jag är den störste.
Ali bad aldrig om ursäkt. Han backade aldrig.
Visst, farsan är som han är.
Men när det verkligen gäller, då finns ingen som han.
En gång fick jag hjärnhinneinflammation.
Då blev farsan som ett lejon.
Han bar mig till taxin och på sjukhuset skrek han
att han skulle vända upp och ner på hela stan
om något gick fel.
Jag fick medicin och farsan vakade intill mig.
Klockan fem nästa morgon var krisen över. När vi köpte en ny säng åt mig på Ikea hade han
inte råd att få den hemskickad.
Då tog han sängen på ryggen och bar den
hela vägen hem. Kilometer efter kilometer. Men vi bråkade också. Vi hade vansinniga bråk.
Farsan slog mig aldrig, aldrig någonsin.
Jo, en gång lyfte han upp mig två meter
och släppte mig i sängen.
Fast det var bara för att jag var taskig
mot Sanela, hans ögonsten. Nu förstår jag att farsan inte hade det lätt.
Han tänkte mycket på kriget.
Farsan kom från staden Bijeljina i Bosnien.
Hundratals människor dödades där.
Hela pappas släkt flydde. Pappa satt ensam framför teven
och tittade på nyheterna om kriget.
Min halvbrorsa Sapko sa:
— Han dricker för att dränka sina sorger.
Pappa frågade aldrig om skolan.
Eller fotbollen eller kompisar.
Jag fick snacka med mig själv eller sticka ut.
Jag var ute hela tiden. Jag spelade fotboll
eller stal cyklar. Jag blev en mästare på det.
Det var mer för kicken än för att få hoja runt på cykeln.
Jag triggade igång på att smyga runt i mörkret. Folk frågar:
— Vad skulle du ha gjort om du inte blivit fotbollsspelare? Jag har ingen aning. Kanske hade jag blivit kriminell.
Det var mycket brott på den tiden.
En gång hade jag och en kompis snott en massa grejer
å ett varuhus och åkte fast.
Pappa fick aldrig reda på det. Då hade det kunnat gå illa. Men jag var totalt emot narkotika.
Jag hatade alla droger och gifter.
Jag hällde ut farsans öl och slängde morsans cigaretter.
Jag både skötte mig och var vild.
För jag tänkte så här: jag skulle både snacka och prestera.
Både bli bäst och stöddig.
Men jag trodde aldrig att jag skulle bli superstjärna.
Jag kom ju från Rosengård!
