Kapitel 24
DEN TJEJEN... VAR HADE HON HÅLLIT HUS?
Första gången jag såg Helena
skyndade hon sig ut ur en taxi.
Det var vid centralstationen i Malmö
och hon var arg för något.
Vem fan är det, tänkte jag.
Jag trodde att jag kände till det mesta i stan.
Men den tjejen ... var hade hon hållit hus?
Hon var snygg och hade en häftig attityd.
Liksom, tjafsa inte med mig.
Så var hon äldre. Det var ju spännande.
Jag hörde mig för och fick veta att hon hette Helena.
Det blev inte mer än så,
men jag kunde inte glömma henne. En dag åkte jag till Stockholm igen med landslaget.
Jag och några kompisar stack ut på Café Opera.
Jag spanade runt och plötsligt såg jag henne.
Wow liksom, det är ju hon från taxin.
Jag gick fram och snackade.
— Hej, hej, är du också från Malmö? Hon berättade var hon jobbade och så.
Jag fattade ingenting. Såna karriärgrejer
var helt obegripliga för mig då.
Förmodligen var jag rätt dryg. Jag hade den stilen
när jag var ute då. För att inte släppa någon för nära.
Efteråt ångrade jag mig. Jag borde ha varit trevligare.
Nu vet jag att hon tyckte att jag var
en typisk jävla jugge. Med guldklocka och flott bil.
En som spelar för hög musik. På den tiden körde jag runt i en röd Ferrari 360
och kände mig rätt cool.
Hela stan visste att jag hade den.
Hon hade en svart Mercedes SLK.
Jag brukade se henne i den. Jag blev glad varje gång. Till slut tänkte jag att jag måste göra något.
Jag kunde ju inte bara titta.
Jag fick tag i hennes mobilnummer
och skickade iväg ett sms, typ:
”Hej, hej, hur är läget? Tror du sett mig ibland.”
Jag avslutade med orden: ”Han med den röda.”
Hon svarade faktiskt. Undertecknat:
”Hon med den svarta.” Det kanske är en början, tänkte jag. En start.
Jag ringde och vi sågs. Det var luncher och så.
Jag hängde med ut till hennes herrgård på landet.
Ärligt talat, det impade på mig.
Det var något helt nytt. Jag hade aldrig träffat
en ensam tjej som levde på det sättet.
Jag fattade fortfarande inte riktigt vad hon gjorde.
Det var något med reklam på Swedish Match.
Men jag insåg att hon hade hög status i sin bransch
och jag gillade det. Helena var inte alls som de unga tjejer jag träffat.
Hon var tuff. Gillade bilar. Hon hade arbetat sig upp.
Och jag var inte värsta superstjärnan för henne.
Eller som hon sa:
— Kom igen, Zlatan, du är inte exakt Elvis som landat. Jag var bara en galen grabb för henne.
En som klädde sig fult och var helt omogen.
Ibland retade hon mig lite. — Evil super bitch de luxe, svarade jag. För hon brukade springa runt i värsta stilettklackarna
och tajta jeansen och pälsar och den grejen.
Medan jag lufsade runt i träningsoveraller.
Hela grejen med oss var så fel att den kändes rätt.
Och vi hade roligt ihop. Hon sa:
— Zlatan, du är helt dum i huvudet.
Du är så jävla kul. Jag trivdes med henne.
Men ändå, hon kom från en fin familj
i Lindesberg. Jag kunde inget om hennes värld
och hon visste ingenting om min.
Många gånger förstod hon inte ens vad jag sa.
Jag var elva år yngre och bodde i Holland.
Jag var en galning med kriminella vänner.
Det var inte precis perfekt läge.