Kapitel 17

HENKE LARSSON VAR RENA GUDEN FÖR MIG

Till en journalist sa jag:

— Landslaget hade vunnit EM 2000 med mig. Det var kaxigt och kul då.

Men det kändes inte lika smart nu när jag blev uttagen

till landslaget. Jag fick lite ångest av det.

Skulle de tunga grabbarna, som Patrik Andersson

och Stefan Schwarz, tro att jag var en kaxig skit?

Det här var killar som vunnit VM-brons.

Jag hade åkt på mina smällar i pojklaget.

Nu ville jag smälta in och bli omtyckt. Vi åkte på träningsläger till Schweiz.

Journalisterna surrade kring mig hela tiden.

Det var nästan pinsamt. Så jag försökte

ligga lågt och inte ta så mycket plats. Jag var osäker och ville inte reta upp någon.

Särskilt inte Henke Larsson. Han var rena guden för mig!

Henke och jag skulle börja på topp mot Schweiz.

Det kändes stort. Men det gick inget vidare.

Jag byttes ut efter första halvlek. I de viktiga VM-kvalen det året spelade Henke

och Marcus Allbäck i anfallet. Inte jag.

Men publiken vägrade glömma bort mig.

Jag minns första gången jag spelade

med landslaget i Stockholm. Vi mötte Azerbajdzjan.

Råsunda fotbollsstadion var nästan fullsatt.

Stockholm var en annan värld för mig.

Det var som New York.

Alla de stora grabbarna verkade självsäkra,

vana med hela grejen.

Jag satte mig på avbytarbänken. En kvart in i matchen började publiken skrika mitt namn.

Jag fick gåshud. Ute på plan fanns Henke,

Olof Mellberg, Stefan Schwarz och Patrik Andersson.

Men publiken skrek mitt namn.

Vad hade jag gjort egentligen? Jag böjde mig ner för att knyta skosnörena.

Då trodde publiken att jag skulle värma upp. — Zlatan, Zlatan! De var helt galna. Jag tog bort handen från skon.

Jag menar, jag satt på bänken.

Det vore fel att ta över showen.

Jag försökte göra mig osynlig.

Men i hemlighet njöt jag. När tränaren Lars Lagerbäck bytte in mig

rusade jag in på plan. Jag var alldeles lycklig.

Jag svävade runt. Vi ledde med två-noll

och jag gjorde en sån där underbar grej från gården.

Jag lobbade med klacken,

fick tillbaka bollen och sköt i mål.

Hela Råsunda och kvällen lyste upp.

Till och med Stockholm kändes som min stad.

Ändå tog jag liksom med mig Rosengård. Som en annan gång det året.

Jag var med landslaget i Stockholm då också.

Vi var på Undici, Tomas Brolins nattklubb.

En av mina polare från förorten ville ha min hotellnyckel.

När jag kom till mitt rum den natten var polaren där.

Han hade gömt något i garderoben.

Han sa:

— Vi kan tjäna pengar på det, Zlatan! Vet ni vad det var? Det var helt sjukt.

Han hade snott ett helt gäng svindyra

Canada Goose-jackor från Undici.