Kapitel 16
HÄR ÄR JAG, ALLA JÄVLAR SOM GNÄLLDE PÅ MIG
Den nionde april 2001 kokade Malmö stadion.
Vi skulle möta AIK i allsvenska premiären.
Jag sprang mot planen, i den långa korridoren.
Jag hörde hur det dånade där ute.
Folk skrek något.
Det var:
— Vi älskar Malmö! Men också mitt namn. Matchen blåstes igång.
Dånet steg ännu mer.
På den tiden var det viktigaste inte att göra mål.
Det var showen. Allt det jag tränat på.
Tidigt slog jag en tunnel på en back. Jag gjorde
några dribblingar. Men sedan försvann jag ur matchen. I trettionde minuten fick jag en boll utanför straffområdet.
Jag fintade och sköt en bredsida i mål.
Herregud. Jag upplevde det som en stöt:
Nu kommer explosionen.
Jag gick ner på knä medan hela stadion vrålade:
— Zlatan, Zlatan,Superzlatan! Efteråt var det som om jag bars fram.
Jag gjorde grej på grej. I andra halvlek
sköt jag ett mål till, ur en nästan omöjlig vinkel.
Publiken blev galen.
Jag gick där långsamt på plan med armarna utspända.
Den minen jag gjorde då alltså!
Det är power; det är:
— Här är jag, era jävlar som bara gnällde på mig. Det var revansch. Det var stolthet. Man började tala om Zlatanfeber i landet.
Jag var överallt. Några killar gjorde en låt om mig
som hördes överallt. Några veckor senare skulle vi möta Djurgården borta.
Publiken försökte psyka mig:
— Vi hatar Zlatan! Vi hatar Zlatan! skrek de. De hetsade mot mig. Jag hörde en massa andra ramsor.
Elakt skit om mig och morsan.
Jag förstod det någonstans.
Fansen kunde inte springa ner och spela själva.
Så de gav sig på motståndarnas bästa spelare.
Det är så det går till i fotbollen.
En gång träffade jag en kille
som inte hade en aning om vem jag var.
Han frågade:
— Är du bra då?
— Inte jag som ska svara på det!
— Brukar motståndarlagets fans bua och vissla på dig?
— Så in i helvete, sa jag.
— Okej. Då är du grym. Det är så det funkar. Den som är vass får burop
och skitsnack. Men det här var över gränsen.
Jag blev förbannad. Jag var tufft bevakad av försvaret.
Men i sjuttionde minuten fick jag bollen vid mittplan.
Jag drog en kille, och så en till. Och jag kände:
Wow, jag är lätt, jag har kontrollen. Det var som en dans.
Jag dribblade mig igenom försvaret och tåade in bollen.
Den känslan, det var inte bara glädje. Det var hämnd.
Det här är för era ramsor och ert hat, tänkte jag. Jag trodde att mitt krig mot publiken skulle fortsätta
efter matchen. Vi hade förnedrat Djurgården.
Vunnit med fyra-noll. Men jag omringades
av Djurgårdsfans som ville ha min autograf. När jag ser tillbaka på den tiden
så handlar det mycket om såna grejer.
Om att vända alltihop med ett mål eller en showpryl.
