Kapitel 14
JAG SKREK: SHOWTIME, SHOWTIME!
Det var i början av mars år 2001.
Solen lyste över Spanien och jag kände mig lätt i kroppen.
Två scouter från Ajax var där och tittade.
Hasse Borg verkade stressad. Han sa:
— Nu börjar det hända saker! Jag bara spelade på. Plötsligt var det tre killar
från Ajax där. Och fler var på väg.
Vi skulle möta norska Moss i en träningsmatch.
Nu var Ajax huvudtränare, Co Adriaanse,
och sportdirektören, Leo Beenhakker, också där. Beenhakker hade vit lockigt hår och lysande ögon.
Han bar hatt och rökte en stor fet cigarr.
Jag såg det direkt: den killen var big shot.
Han utstrålade makt och kyla. Lite som en mafioso.
Det gillar ju jag. Han kunde tydligen upptäcka talang
hos unga spelare som ingen annan.
Wow, tänkte jag. Nu gäller det. Ganska tidigt fick jag en passning från höger.
Jag var strax utanför straffområdet.
Då såg jag en lucka. Den dök upp som en bild
i mitt huvud. Jag kan inte förklara det.
Fotboll är ju ingenting man tänker ut.
Direkt på mottagning chippade jag bollen över en back.
Så stack jag iväg. Förbi två försvarare.
Några meter in i straffområdet klackade jag
över nästa motspelare.
Jag sprang fram och sköt med vänstern på volley,
stenhårt i mål. Det var bland det vackraste jag gjort.
Jag rusade ut på plan med armarna utsträckta och vrålade.
Några säger att jag skrek:
— Zlatan! Zlatan! Men kom igen. Varför skulle jag skrika mitt namn?
Jag skrek:
— Showtime, showtime! Beenhakker hade hittat det han letade efter.
En storvuxen spelare som var målfarlig och teknisk.
Han sökte upp Hasse Borg. — Jag vill träffa den här killen nu på en gång, sa han. Vi åkte till Ajaxgängets hotell.
Beenhakker ville kolla min attityd.
Jag log och sa att jag verkligen ville satsa på fotbollen.
Att jag visste att det var hårt arbete. Allt sånt snack.
Det är lätt att vara charmig efter ett sånt mål.
Men Beenhakker var lite misstänksam.
Han lutade sig mot mig och sa:
— Om du djävlas med mig, djävlas jag dubbelt tillbaka. Det var precis min typ av snack. Det gick några veckor.
Jag litade fortfarande på Hasse Borg.
Han var min mentor. Min extrapappa, typ.
Han bjöd hem mig till sin gård på landet.
Jag fick träffa hans hund, barn och fru.
Jag frågade honom om råd.
Så när han ringde och sa att vi skulle träffa Ajax
på ett hotell i Malmö åkte jag dit direkt.
Utan att byta om. Utan att förbereda mig. I ett konferensrum stod en del kostymnissar.
Det var Beenhakker, hans ekonomikille och Hasse Borg.
Det var något skumt med stämningen.
Hasse var helt stirrig och nervös. Men han spelade cool. — Hallå, grabben! Vill du gå till Ajax?, sa han.
— Absolut. Ajax är en bra skola, svarade jag. Rätt svarat. Alla nickade och log. Jag fick nu höra att nu skulle jag förhandla mitt
personliga kontrakt. Beenhakker och hans killar gick ut.
Jag förstod inte varför.
Hasse visade mig ett block. — Kolla här. Det här har jag ordnat till dig. Det stod hundrasextio tusen kronor i månaden
på papperet.
Wow, ska jag få det?
Men egentligen hade jag ingen aning om ifall det var bra. — För fan, det är klart, sa Hasse. Och jag tänkte att han säkert hade rätt.
Det var ju väldigt mycket pengar. — Kör till, sa jag.
— Lysande, Zlatan! Gratulerar! Han gick ut för att förhandla lite till.
När han kom tillbaka såg han stolt ut. — De pröjsar din nya Mercedes också. Häftigt, tyckte jag. I Rosengård skryter man inte
om finaste lägenheten. Man skryter om fetaste bilen.
En snygg kärra visar att man har lyckats i livet.
Men egentligen var det där med bilen en struntsak.
För vad tror ni? Var jag beredd på den förhandlingen?
Inte ett förbannat dugg. Jag var nitton år och från Rosengård.
Jag visste ingenting om världen.
Jag visste ingenting om vad fotbollsspelare tjänar.
Men jag litade på Hasse Borg.
Jag trodde att han var min vän.
