Kapitel 12
DET DÖK UPP TYPER MED FETASTE KLOCKORNA
Skulle jag fortsätta i Malmö i Superettan
eller skulle jag söka mig vidare?
Hur bra var jag egentligen? Hasse Borg hade blivit sportdirektör i MFF.
Han var gammal landslagsback,
och verkade gilla mig.
Han sa till journalister:
— Ni borde spana in den här grabben. Tidningarna skrev och fler och fler småungar kom fram
efter träningarna. Sedan en del tonårstjejer
och till och med några vuxna.
Det var då hysterin började.
Allt det där ”Zlatan, Zlatan!” som skulle
bli mitt liv. Det kändes overkligt först.
Vad pågår liksom? Är det mig de snackar om? Jag hade försökt få uppmärksamhet i hela mitt liv.
Nu var folk plötsligt störtimpade.
Klart det var coolt. Det var världens kick. Jag flög fram. En del kändisar säger:
— O, jag har det så jobbigt.
Folk skriker utanför mitt fönster. Stackars mig.
Det är skitsnack.
Man kickar igång på sånt, tro mig.
Särskilt om man har varit snorungen från förorten,
som jag. Men vissa saker fattade jag inte än.
Många vill dra ner den som sticker upp,
den som inte beter sig snällt och svenskt. De säger:
— Du har bara haft tur!
Vem tror du att du är? Jag svarade med att bli ännu kaxigare. Hasse Borg jagade mig med ett nytt A-lagskontrakt.
Han menade att Superettan var perfekt för mig:
— Du får möjligheter att utvecklas. Skriv på bara! Varför inte? Han hade ju varit proffs i Tyskland och allt.
Och han verkade bry sig om mig.
Hasse sa att jag inte behövde någon agent.
Han sa:
— Agenter är tjuvar. Jag trodde honom och skrev på. I början gick det trögt.
Stämningen i laget var hård.
Vår lagkapten sa att jag inte alls var
den stjärna jag trodde. Han sa att de andra också
kunde tricksa med bollen.
Men de stilade inte med det hela tiden.
Trams. Men det släppte. Jag började spela bättre.
Hasse Borg hade haft rätt. Superettan gav mig speltid.
Jag utvecklades och snart började det hända saker.
”Superdivan i Super ettan”, skrev kvällstidningarna.
Folk på läktaren viftade med plakat:
”Zlatan är kungen”.
De vrålade när jag drog mina dribblingar.
Vad handlade det om? Det fattar jag nog fortfarande inte.
Men många blev glada över mina showprylar.
Jag hörde mycket ”Wow” och ”Oj, oj, oj”.
Precis som på morsans gård. Jag växte ännu mer när folk kände igen mig på stan.
Ungarna sprang fram med sina autograf block.
Och jag körde min grej ännu hårdare.
Till journalisterna sa jag saker som:
— Det finns bara en Zlatan och Zlatan är Zlatan. Jag pratade nästan som hemma. Det dök upp typer i vassa kostymer
med fetaste klockorna på läktarna.
Det snackades om att det fanns fotbollsscouter
från europeiska klubbar, som ville se mig spela.
Jag försökte prata med Hasse Borg om det. — Är det sant? Är utländska klubbar ute efter mig?
— Vi ska inte sälja dig, sa Hasse. Då försökte jag få ett bättre kontrakt med Malmö istället.
Hasse sa:
— Gör du fem bra matcher i rad får du en ny deal
Då gjorde jag det. Mitt självförtroende växte.
Jag gjorde konstmål och brassefinterna började sitta.
Allt slit betalade sig.
Jag gjorde tolv mål i Superettan, flest i laget.
Vi blev klara för Allsvenskan
och jag var en viktig kille i laget.
Hasse Borg erkände att jag var poppis.
Men jag var mer än så. Jag var glödhet. En dag kom han fram till mig och sa:
— Vad sägs om att sticka på en resa? Det var en liten turné. Vi skulle träffa olika klubbar
som var intresserade av att köpa mig.
Jag kände: Fan alltså, det håller på att hända.
