Silvergruvan (2)

»Både prästen och de, som voro med honom, blevo mycket glada,» fortfor den talande utan att låta sig störas av kungens likgiltighet. »De tänkte, att de nu hade funnit det, som skulle göra dem rika och deras efterkommande även. 'Aldrig mer skall jag behöva arbeta!' sade en av dem. 'Jag skall ha råd att göra ingenting hela veckan igenom, och på söndagen skall jag åka till kyrkan i guldkaret!'

»De voro eljest förståndiga karlar, men det stora fyndet hade gått dem åt huvudet, så att de

talade som barn. Så mycken besinning hade de ändå, att de på nytt lade mossan till rätta och gömde malmådern. Därpå togo de noggrant märke på platsen, där den befann sig, och gingo hem. »Innan de skildes, kommo de överens, att prästen skulle resa till Falun och fråga bergshauptmannen vad detta var för malm. Han skulle komma tillbaka, så snart han kunde, och intilldess lovade de varandra med dyr ed, att de inte för någon människa skulle förråda var det var, som malmen fanns.» Kungens huvud lyftes åter en smula, men han avbröt inte berättaren med ett ord. Han tycktes börja tro, att den andre verkligen hade något viktigt,

som han ville säga honom, då han inte lät sig störas av hans likgiltighet.

»Så for prästen åstad med ett par malmprover i fickan. Han var lika glad åt att bli rik som någon av de andra. Han tänkte på att han skulle bygga om prästgården, som nu inte var bättre än en bondstuga, och så skulle han gifta sig med en prostdotter, som han tyckte om. Henne hade han eljest trott att han skulle få vänta på i många år. Han var fattig och bemärkt, och han visste, att det skulle dröja länge, innan han fick en sådan plats, att han kunde gifta sig.

»Prästen åkte in till Falun på två dagar, och en dag måste han gå där och vänta, därför att

bergshauptmannen var bortrest. Äntligen fick han råka honom och visade honom malmbitarna. Bergshauptmannen tog dem i sin hand. Han såg först på dem och sedan på prästen.

»Prästen berättade, att han hade funnit dem I ett berg hemma i socknen, och undrade om det inte kunde vara bly. 'Nej, bly är det inte,' sade bergshauptmannen. 'Kanske att det är zink då?' frågade prästen. 'Zink är det inte heller,' sade bergshauptmannen. »Prästen tyckte, att allt hopp sjönk inom honom. Så bedrövad hade han inte känt sig på mången god dag.

'Har ni många sådana här stenar i er socken?' frågade bergshauptmannen.

'Vi ha ett helt berg,' sade prästen.

»Då gick bergshauptmannen närmare, slog honom på axeln och sade:

'Låt då se, att ni gör ett sådant bruk av det, att det länder både er själva och riket till gagn,

för detta är silver!'

'Jaså,' sade prästen och stod och famlade framför sig. 'Jaså, det är silver.'

»Bergshauptmannen började tala om för honom hur han skulle bära sig åt för att skaffa sig laglig rätt till gruvan och gav honom många god råd, men prästen stod huvudyr och hörde inte på vad han sade. Han tänkte bara på hur underbart det var, att det hemma i hans fattiga socken låg ett helt berg av silvermalm och väntade på honom.»

Kungen lyfte huvudet så tvärt, att prästen avbröt berättelsen.

»Det gick väl så,» sade kungen, »att när han kom hem och började arbeta i gruvan, så fick han se, att bergshauptmannen bara hade drivit gäck med honom.»

»Ånej, inte hade bergshauptmannen narrat honom,» sade komministern. »Han kan fortsätta,» sade kungen och satte sig åter till rätta för att lyssna. »När prästen äntligen var hemma och körde fram genom hemsocknen,» fortfor prästen, »ansåg han, att han först av allt borde underrätta sina kamrater om värdet av deras fynd. Och som han åkte förbi gästgivar Sten Stenssons gård, ämnade han köra in hos honom och tala om, att det de

hade funnit var silver. Men när han stannade utanför porten, såg han, att det hängde lakan

för fönsterna, och att en bred väg av hackat granris ledde upp till trappan.

'Vem är det, som är död här i gården?' frågade prästen en pojke, som stod och hängde

mot gärdesgården. 'Det är gästgivarn själv,' svarade pojken. Och så lät han prästen veta, att gästgivarn hade druckit sig full varenda dag sedan en vecka tillbaka. 'Å så mycket brännvin, så mycket brännvin, som här har gått åt!' sade gossen. — 'Hur kan detta komma sig?' frågade prästen. 'Gästgivarn brukade ju aldrig dricka sig full.' — 'Jo,' sade gossen, 'han drack, därför att han påstod, att han hade funnit en gruva. Han var så rik, sade han. Han skulle aldrig behöva göra annat än supa. Och i går kväll åkte han bort, full som han var, och så välte

åkdonet, och han slog ihjäl sig.'

»När prästen hade fått höra detta, for han vidare hemöver. Han var bedrövad över det han

hade fått veta. Han hade ju kommit så glad och fröjdat sig åt att få tala om den stora nyheten. »När prästen hade kört ett par steg, såg han Israels Per Persson komma gående. Han såg ut alldeles som vanligt, och prästen tänkte, att det var väl, att lyckan inte hade stigit också honom åt huvudet. Honom skulle han genast glädja med att han nu var en rik man. 'Goddag!' sade Per Persson. 'Kommer du ifrån Falun nu?' — 'Ja, det gör jag,' sade prästen, 'och nu skall jag säga dig, att det har gått bättre där, än vi tänkte oss. Bergshauptmannen sade, att det var silvermalm, som vi hade funnit.' I samma ögonblick såg Per Persson ut, som om jorden hade öppnat sig under honom.

— 'Vad säger du, vad säger du? Är det silver ?' —

'Ja,' svarade prästen, 'vi bli rika karlar, vi alla nu, och kunna leva som herrskap.'

— 'Nej, är det silver!' sade Per Persson än en gång och såg alltmer sorgsen ut.

— 'Ja, visst är det silver,' svarade prästen, 'du skall inte tro, att jag vill bedraga dig. Du skall

inte vara rädd för att bli glad.'

— 'Glad!' sade Per Persson. 'Skulle jag bli glad? Jag trodde, att det bara var kråkguld, som vi hade funnit, så att jag tyckte, att det var bättre att taga det säkra för det osäkra. Jag har sålt bort min andel i gruvan till Olof Svärd för hundra daler.' »Han var förtvivlad, och när prästen for ifrån honom, stod han och grät på landsvägen.

»När prästen kom hem till sin gård, sände han en dräng bort till Olof Svärd och hans bror för att tala om för dem, att det var silver, som de hade funnit. Han tyckte, att han nu hade fått nog av att själv föra kring den goda nyheten. »Men då prästen satt ensam på kvällen, tog

åter glädjen ut sin rätt. Han gick ut i mörkret och ställde sig på en kulle, där han tänkte bygga

den nya prästgården. Den skulle bli ståtlig, förstås, lika präktig som ett biskopsboställe. Han

stod länge ute den natten, och han nöjde sig inte med att bygga om prästgården. Det föll honom in, att då det fanns så mycken rikedom i socknen, skulle mycket folk strömma dit, och till sist skulle kanske en hel stad bli uppbyggd omkring gruvan. Och så skulle han nödgas att bygga en ny kyrka i stället för den gamla. Det skulle väl en stor del av hans rikedom gå åt till. Men han var inte nöjd med detta heller, utan han tänkte sig, att när hans kyrka vore färdig, skulle kungen och många biskopar komma för att inviga den, och då skulle kungen bli glad åt kyrkan, men han skulle anmärka på det, att det inte fanns något ställe för honom, kungen, att ta in på. Och då skulle han få lov att bygga kungen ett slott i den nya staden.»

En av kungens kavaljerer öppnade nu dörren till sakristian och anmälde, att den stora kunga-

vagnen var lagad.

Kungen var i första ögonblicket färdig att genast avlägsna sig, men han besinnade sig. »Han

skall få tala om sin historia till slut,» sade han till prästen. »Men han kan gå raskare framåt. Vi veta nu hur mannen drömde och tänkte. Vi vilja veta hur han handlade.»

»Men när prästen ännu satt mittuppe i dessa drömmar,» fortfor prästen, »kom bud till honom, att Israels Per Persson hade avhänt sig livet. Han hade inte kunnat bära det, att han hade sålt bort sin del av gruvan. Han hade väl tyckt, att han inte kunde uthärda att var dag gå och se en annan fröjda sig åt en rikedom, som kunde ha varit hans.»

Kungen satte sig en smula till rätta i stolen. Han höll båda ögonen öppna. »Minsann,» sade han, »om jag hade varit den där prästen, tror jag, att jag hade fått nog av gruvan.»

»Kungen är en rik man, han,» sade prästen. »Han har mycket nog i alla fall. Det är inte

på samma sätt med en fattig präst, som ingenting äger. Den stackaren tänkte i stället, när han såg, att Guds välsignelse inte var med hans företag:

'Jag skall inte mera drömma om att göra mig själv ära och nytta med dessa rikedomar. Men jag kan ju inte låta silvret bli liggande i jorden. Jag måste ta fram det till nytta för de fattiga och nödställda. Jag skall bearbeta gruvan för att hjälpa hela socknen på fötter.'

»Därför gick prästen en dag över till Olof Svärd för att tala med honom och hans bror om

vad de nu närmast borde företa sig med silverberget. När han kom i närheten av soldatbostaden, mötte han en kärra, som var omgiven av beväpnade bönder. Och i kärran satt en karl, som hade händerna bakbundna och rep omkring fotlederna. »Då prästen gick förbi, höll kärran stilla, och han fick tid att betrakta fången. Hans huvud var ombundet, så att det var inte lätt att se vem det var, men prästen tyckte ändå, att han kände igen Olof Svärd.

»Han hörde fången bedja dem, som bevakade honom, att han skulle få tala ett par ord med

prästen. »Han gick då närmare, och fången vände sig emot honom. 'Nu är du snart den enda, som vet var det där silverberget finns,' sade Olof. 'Vad är det du säger, Olof?' frågade prästen. 'Jo, ser du, präst, sedan vi hade fått höra, att det var ett silverberg, som vi hade funnit, kunde inte jag och min bror vara så goda vänner som förut, utan vi kommo jämt i gräl. Och i går kväll råkade vi i tvist om vem av oss fem det var, som först hade funnit gruvan, och det kom till strid mellan oss. Och nu har jag slagit ihjäl min bror, och han har även gett mig en duktig minnesbeta här över pannan. Jag skall hänga nu, och sedan är du den enda, som vet något om gruvan. Därför vill jag be dig om en sak.'

‘Tala ut, du!' sade prästen. 'Jag skall göra vad jag kan för dig.'

'Du vet, att jag lämnar många små barn efter mig,' började soldaten, men prästen avbröt honom.

'Vad detta beträffar, kan du vara lugn. Det, som kommer på din lott i gruvan, skola de få,

alldeles som om du själv hade levat.'

'Nej,' sade Olof Svärd, 'det var en annan sak jag ville be dig om. Låt ingen av dem få någon del av det, som kommer ur den där gruvan!'

»Prästen ryckte ett steg tillbaka, han blev stående tyst och kunde inte svara.

'Om du inte lovar mig detta, kan jag inte dö lugn,' sade den fångne.

'Ja,' sade prästen långsamt och mödosamt, 'jag skall lova dig vad du begär av mig.'

»Därpå fördes mördaren bort, och prästen stod på vägen och tänkte på hur han skulle kunna hålla det löfte han hade givit honom. Under hela vägen hem tänkte han på rikedomen, som han hade varit så glad åt. Men om det nu var så, att folket i denna församlingen inte tålde vid rikedom? Nu voro redan fyra fördärvade, som förut hade varit stolta och präktiga män. Han tyckte sig se hela församlingen framför sig, och han föreställde sig hur den där silvergruvan skulle fördärva den ene efter den andre. Anstod det honom, som var satt att vårda dessa fattiga människors själar, att släppa ut över dem det, som skulle bli deras undergång?»