A4: Privatliv (1)

E: Jag kollade mina kollegor. Det är intressant om man vill veta om man har rätt lösning.

Sofi: Men berättar du det för dem?

Emil: Nej, det är klart man inte gör. [intro] Välkomna till Lysande Lagom, en podd om svensk kultur, svensk språk och om att lära sig svenska. Jag heter Emil Molander, jag är lärare i svenska som andraspråk.

Sofi: Och jag heter Sofi Tegsveden-Deveaux, jag driver företaget Bee Swedish som har kurser i svenska och svenskhet. Och idag Emil ska vi prata om svenskars definition av privatliv.

Emil: Ja men precis. Det typiska som man hör är att svenskar är inbundna och lite allmänt svåra att få kontakt med. Och det gäller inte bara oss som bor i norr här. Vad brukar dina kursdeltagare säga?

Sofi: Jo men det är ett allmänt fenomen att det är ganska svårt att komma nära oss. Och framförallt tycker många av mina kursdeltagare att det är väldigt svårt att, den här lära känna processen är väldigt konstig tycker de. Många av dem försöker ju liksom ta reda på vad sina nya kollegor eller kompisar tycker om någon speciell fråga. Och försöker ha en liten debatt eller någonting för att lära känna varandra. Och det faller inte i god jord hos svenskarna.

Emil: Det är fel väg. Jag tycker man märker skillnad när man är utomlands ibland och träffar folk så här att de ställer personliga frågor till en. Det gör man inte i Sverige. Jag tycker det kan vara så skönt ibland när man är utomlands och så får man en personlig fråga. Ja det går bra att svara på den tycker jag.

Sofi: Men vad är en personlig fråga tycker du?

Emil: Ja men de kan fråga liksom direkt så här, ja är du gift? Eller någonting sånt. Personer som man träffar på bussen kan ställa den frågan. Hur mycket är klockan? Ja är du gift förresten? Och så börjar man prata. Ja men man börjar konversera och kan ha lite trevligt. Det förekommer inte riktigt i Sverige.

Sofi: Nej, varför det tror du?

Emil: Varför det inte förekommer?

Sofi:

Emil: Ja. Nej men jag vet inte. Alltså vi är väl lite rädda för att man ska komma för nära. Att det ska bli lite för jobbigt. Vi är väldigt måna om integritet, man ska vara självständig och sådär. Eller vad tycker du?

Sofi: Jo men det har väl någon, jag tycker det är viktigt att göra skillnad på vad som är personligt och vad som är privat. Och även om vi kanske inte är medvetna om det så drar vi en väldigt stark gräns mellan det privata och det offentliga. Och våra jobbrelationer handlar ju inom den offentliga sfären. Och det betyder att då håller man sig till sådana ämnen. Och man går inte in på det här med privatliv.

Emil: Ja men fast lite gör man väl det. Alltså jag hade en kursdeltagare från ett nordafrikanskt land. Och hon var ute på praktik då på någon sån här, hon var beteendevetare. Och så tyckte hon att det var så konstigt att de här kollegorna håller på och frågar om hennes barn. Och hur gamla de är. Och vad de ska göra i helgen. Och hon bara undrar, vad är det ni vill? Är det här någon kontroll eller? Man kanske ska tillägga att hon kommer från en totalitär stat och så mycket övervakning och så. Så det kanske var, jag vet inte om det hade med sakerna att göra. Men det händer väl ändå att man frågar så här, ha hur gamla är dina barn? Och man får en ny kollega på jobbet.

Sofi: Jo men det där tycker jag verkligen hamnar inom den offentliga sfären. Hur gamla är dina barn? Det här är väldigt lätt att svara på.

Emil: Ja just det, det där var vi inne på. Vi har pratat om nummer förut. Och kanske vilken skola går de i? Det kan man också svara på. Ja vad ska ni göra i helgen? Det är också ett väldigt tryggt samtalsämne. Och så tror jag att svenskar har ganska förutsägbara helger.

Och förväntar sig att alla andra också. Ja men vi ska kolla på tv. Ha lite fredagsmys och sen kanske vi åker till sommarstugan. Eller ta en tur med båten och så där. Det känns, där kanske man känner sig hemma. Men att däremot fråga någon till exempel, det är snart val. Vad tror du kommer hända i det här valet?

[04:01 - 04:17] Då är man inne på riktigt liksom.

E: Ja det kan bli farligt. Det kan bli ett tal i större.

E: Du har ju skrivit en bok som heter Working in Sweden. Som är ett tips för utländingar som ska arbeta i Sverige. Och där har du, du tar upp bordet konsensus.

S:Ja.

E: Vad är det här med konsensus i Sverige?

S: Jo det är ju att alla sitter runt ett mötesbord och försöker lista ut vad alla de andra tänker och tycker om en viss fråga. Och så att säga nosar sig fram runt omkring genom att väga fördelar och nackdelar mot varandra. Och liksom försöka känna sig för. Tills man liksom har en uppfattning om vad resten av personerna tycker. Och då, då kan man släppa den här bomben vad åsikten är. Den gemensamma åsikten.

E: Ja, men det där tyckte jag var bra också i din bok. Du har ett uppslagsord där, pros and cons. Alltså för och nackdelar. Det är svenskarnas favoritsätt att diskutera. Ska jag, kan du utveckla det lite?

S: Ja men det passar ju oss perfekt. För då behöver vi inte från början ta ställning eller motivera varför vi tycker på ett visst sätt. Utan vi kan titta först på fördelarna och på nackdelarna och så vet liksom ingen vad jag egentligen tycker om det. Och det här är jätteintressant. Jag undervisar rätt mycket för folk som ska göra TISUS som alltså är ett språkprov man kan göra för att få behörighet att studera på en svensk universitet. Och då övar vi att prata fördelar och nackdelar. För det är, man bedöms det.

E: Det kommer i provet.

S: Att kunna resonera där fram och tillbaka sådär.

E: Ja, typiskt sån här språk, skoluppgift i svenska som andra språk. Väg för och nackdelar. S: För och nackdelar. Bo på landet, bo på stan. För och nackdelar. Ha husdjur eller inte, ha för och nackdelar. Och då är det å ena sidan och å andra sidan.

E: Men det där med att uppnå konsensus också. Det där märkte jag som barn på mina föräldrar. Såhär att, när man träffade någon ytligt bekant till dem och så började de prata om någonting. Och så kom den där bekanta med någon åsikt. Då höll mina föräldrar alltid med. Och jag liksom stod och lyssnade. Men sådär tycker ju inte ni. Det här stämmer ju inte. Varför säger ni att ni tycker sådär? Det är ju inte sant. Men det är så man gör i Sverige.

S: Och där kan man ta i kontrast. Min man kommer från Frankrike. Där gör man ju precis tvärtom. Han gör ju nästan så att om någon säger någonting och kommer med en åsikt eller någonting då säger han emot. Inte för att han nödvändigtvis tycker så utan bara för att han tycker att kunna provocera fram debatt, kanske vässa argumenten och att man vet bättre vad han pratar om. Så han har verkligen skrämt min familjesläkt flera gånger av kontroversiella politiska åsikter eller uppfattningar om barnuppfostran och sådär.

E: Men som svensk framstår man som lite mesig och väldigt osäker när man aldrig tycker någonting. Man bara sitter och håller med.

S: Man får inte grepp om vilka vi egentligen är.

E: Ja, just det. Det är då man inte lär känna varandra. Tycker din deltagare.

S: Precis. Den här svensken som man försöker fånga som person, då man glider iväg och försvinner längre bort. Och tyvärr är det ju ofta så att den här utländska personen deras reaktion är att försöka okej, men då provocerar jag ännu mer för någonstans måste jag ju få den här åsikten. Och så får man ju ännu mer av en motsatt effekt och svensken glider bort mer och mer.

E: Men en sak som jag har märkt om jag har haft kursdeltagare som har bott ganska länge i Sverige som arbetar här, det är att de berättar om när de arbetade i sitt hemland. Och så säger de, åh vi hade det så. Vi hade så nära relation, alla kollegor. Vi brukade gå ut och äta middag. Vi hade fester med varandra på helgerna. Och de saknar det väldigt mycket. För man bjuder inte hem varandra i Sverige i samma utsträckning.

S: Nej, och det där saknar jag också. Jag bodde i sju år i Storbritannien och det var ju ganska intressant för jag jobbade på ett kontor och vi hade en väldigt professionell relation och det var ganska hierarkiskt och man kunde vara ganska kort mot varandra och ge i. Men när klockan slog det slog inte fem, utan klockan slog nu går chefen hem. Då var det liksom, nu ska vi dricka öl. Och då plötsligt lämnar man det där rollspelet och blir väldigt personliga och kanske också privata med varandra och gick på pubben och umgicks väldigt nära.

E: Men det där har vi fått i Sverige nu nu när vi har AW, After Work. Det fanns ju inte förut, typ 20 år sedan. Vi kommer in på det lite. Nu är det acceptabelt, nu har vi ett ord för det. Nu kan vi gå ut och ta en öl tillsammans. Några stycken från jobbet. Inte alla kanske.

S: Men det planeras ju veckor ifrån. Det finns inget spontant och det finns inget det är inte det här, jag har en kompis som kanske hänger på också. Det är väldigt kontrollerat på väldigt många sätt.

E: Men börjar vi inte bli lite kontinental här att vi i alla fall kan gå ut med våra kollegor lite krävigt?

S: Jo, men det säger jag också till många av mina kursdeltagare när man klagar på, speciellt Sverige. Det har ju hänt väldigt mycket. Jag är inte särskilt gammal, men jag minns ju ett helt annat Sverige bara för kanske 15-20 år sedan. Nu blomstrar ju uteserveringarna och det finns ett helt annat pub eller restaurang. Så det är nog väldigt stora förändringar på gång, det tror jag.

E: Men jag har en teori också om det där med att gå ut och jag hade en kursdeltagare från Polen till exempel som sa, vi brukade ofta gå ut och äta lunch tillsammans. Då tog vi två timmars lunch och så satt vi på restaurang och åt och drack och pratade. Och det tyckte jag var lite konstigt. Eller det skulle man inte göra här kanske då om det inte är något väldigt speciellt. Men jag har tänkt så här, i andra länder har de inte fikapauser hela tiden. Vi svenskar får det där sociala med kollegorna, lite så här i små doser i fikapauserna. I andra länder så får man inte det. Utan då går man ut tillsammans eller bjuder hem varandra, eller träffas på helgen istället för att få det där sociala. Vad tror du om den teorin?

S: Ja, och samtidigt är det verkligen socialt.

E: Du är inte övertygad.

S: För mig är det den där fikapausen. Jag tänker liksom, om man skulle jämföra om man tänker på ett japanskt te-ritual som bara handlar om form och inget innehåll. För mig är den svenska fikapausen lite så. Det känner jag något sådant syfte och inte det här egentligen sociala.

E: Det är bara en ritual?

S: Ja, och vi pratar ju väldigt sällan om någonting. Utan det som du säger, hur gamla är dina barn? Vad ska du göra i helgen? Det är lite kanske något projekt man håller på med. Men man går ju egentligen aldrig in på det här personliga och det som verkligen folk bryr sig om.