Kapitel 8 : §6 Rökberättigad är... (3)

Och tänk va kul för realskolan att få en vinnare...

– Tror du att dom tycker det?

– Ja självklart Erik, självklart! Idrotten är demokratisk Erik, tänk på det.

– I vilken ordning simmas sträckorna?

– Först 50 meter frisim, sen 50 meter ryggsim, sen 50 meter fjäril, sen 100 meter frisim, 100 meter bröst och sist 300 meter fritt som räknas som långdistans.

– Då måste jag ta ryggsimmet 50 meter. 100 meter bröst ligger ju mitt emellan två frisimssträckor och då skulle man väl drunkna på sista längden på 300. Och fjärilssimmet ligger för nära 100 meter frisim.

– Vinner du 50 meter ryggsim?

– Ja om jag ställer upp. Fast det kommer inte att se klokt ut.

– Men tänk på att vi sätter fuskarna på plats i alla fall.

Och så tog Tosse Berg i hand på sitt officersmanliga vis med hårt handslag och fast blick. Sen dunkade han Erik i ryggen och sa att han var glad.

– Stå på dej Erik, visa dom jäklarna att idrott och mygel inte hör ihop.

Tosse Berg visade sig ha både rätt och fel. Det kändes redan vid rektors invigningstal till tävlingarnas finalomgång att det var något konstigt i luften bland simmarna. Det viskades och pekades bland de åskådare som gick i gymnasiet. Den Lewenheusenska silverbucklan var inburen i simhallen och stod intill rektors tribun (fast prisutdelningen skulle inte bli förrän vid terminsavslutningen).

Det fanns liksom ett avstånd mellan Erik och de andra simmarna från skollaget.

Han hade märkt det under kvalificeringarna dagen innan. Och det visade sig redan vid första frisimssträckan, 50 meter, att Lewenheusen kom tvåa efter Erik fastän det åtminstone fanns en till som borde ha slagit honom. Sak samma på ryggsimmet. När Erik kommit i mål såg han tydligt hur två andra killar låg och väntade in Lewenheusen på de sista metrarna och lät honom simma förbi.

Det var tjugo minuters vila mellan varje lopp och om Lewenheusen skulle fortsätta att simma allting måste det ju komma att se ganska konstigt ut efter ett slag. Lewenheusen vann alltså fjärilssimmet i en stil som såg ut som mellanting mellan drunkningsolycka och bröstsim. Sen upprepades maskningen på 100 meter fritt, Lewenheusen fick komma tvåa. Tjugo minuter senare lät dom honom vinna 100 meter bröst. Erik såg bara början på loppet innan han gick in i bastun för att inte stelna till inför 300-metersloppet.

För att Lewenheusen skulle kunna vinna sammanlagt måste de antingen få Erik diskad på sista distansen eller också måste Lewenheusen slå honom. Hur hade dom tänkt sig det? ”Tjuvstart” eller vadå? Bäst att starta demonstrativt sent. Påstå att han gjorde någon felaktig isättning vid vändningarna? Omöjligt. Vad blev det för poäng om Wrede, som vilat sig sen 50 fritt, vann 300, och Erik kom tvåa och Lewenheusen trea? Wrede var visserligen näst snabbast i försöken dagen innan men inte trodde dom väl att han skulle kunna hämta in över tjugo sekunder på Erik? Det skulle förresten ändå inte räcka för Lewenheusen, väl? Eller hade dom redan gett upp, ville dom inte göra fusket alltför tydligt?

Starten gick bra utan att fältet återkallades. Men sen satte Wrede igång med en högst märkvärdig fart. Erik försökte först hänga med men bestämde sig snart för att slå av på takten och göra sitt eget lopp. Och efter 150 meter hade Wrede bränt ut sig och föll tillbaka. Var det bara så dom hade tänkt sig, att få Erik att hänga på i ett vansinnestempo de första hundra meterna och spränga sig? Tydligen.

När Erik klev ur bassängen såg det ut som om sex man låg och badade i väntan på att den alldeles utmattade Lewenheusen skulle få sin andraplats. Dom genomförde alltså fusket till slut utan att lyckas. Vilka svin.

– Jaha, skrek Berg i sin högtalare och här har vi den samman-lagde segraren och ny innehavare av tre skolrekord, Erik från trefemman!

Det blev nästan tyst. Tveksamma applåder från realskoleläktaren.

– Får jag be om en applåd för segraren! skrek Berg.

Men det var fortfarande tyst.

Då ställde sig Berg framme vid bassängkanten och började demonstrativt applådera. Han applåderade ensam i fem evig-hetslånga sekunder i tystnaden. Men då tog rektor upp applåden.

Fast Erik var redan på väg ut när gymnasieläktaren började applådera. Han skämdes och han ångrade att han utsatt sig själv och Berg och hela tävlingen för allt fusket. May the best man win – i helvete heller. Här på Stjärnsberg gällde andra lagar och andra regler.

Omedelbart efter middagen sammanträdde Rådet i klassrum sex.

Lewenheusen såg dödstrött ut. Erik flinade glatt åt honom men han undvek Eriks blick och försökte se upptagen ut med sina anteckningar.

– Jaha, sa ordförande Bernhard von Schrantz, här har vi dej igen Erik. Jag antar att du vet vad du ska stå till svars för den här gången.

– Insubordination i ett visst antal fall och det skiter jag i. Sen tjuvrökning andra resan och där tänker jag försvara mej.

– Använd inte ett ovårdat språk inför rådet, det här är sista gången jag säger till idag om den saken.

– Äh börja inte nu igen med det där jävla larvet. Dra anklagelserna i stället.

– Innan vi börjar ska vi alltså notera två lördagsöndagar arrest för olämpligt uppträdande inför Rådet. Vill sekreteraren vara så god att anteckna det.

Sekreteraren antecknade prudentligt. De vattenkammade rådsmedlemmarna satt tysta med ansiktsuttryck som var ett mellanting mellan domstolsmaskhållning och diskret visad fientlighet. Erik kände det som om han var i överläge. Dom var tvungna att spela domstolsteater här inne och det band dom till en viss ritual som dom inte kunde ta sig ur.

– Det var det det, sa ordföranden. Om vi då övergår till insubordinationsärendena. Vill viceprefekten vara så god och föredra saken.

Viceprefekten noterade ”inledningsvis” att fallet var ovanligt ”svårartat” eftersom det rörde sig om, ifall man bara höll sig till inrapporterade förseelser, vägran att lyda fjärderingare i tolv fall. Emellertid fanns det ”anledning att förmoda” att det verkliga antalet försyndelser vida översteg det inrapporterade eftersom tydligen flera fjärderingare funnit det ”föga meningsfullt” att inkomma med skrivelser i saken. Detta ”borde tas i särskilt beaktande” vid utdömande av ”påföljd”.

Därefter rabblade han upp de skriftligen inkomna anmälningarna. Och så var det ordförandens tur.

– Vad har den anklagade att andra i saken?

– Ingenting särskilt. Som jag redan förklarat skiter jag i fjärderingarnas order och lyder inte heller era order om dom inte är av det slaget att jag måste för att inte dömas för tjuvrökning enligt bestämmelserna i paragraf åtta, det där om ”eljest uppenbarligen” ni vet. I och för sig kan ni inte hålla på och ta i något ”särskilt beaktande” sånt som jag inte är anklagad för. Alltså svarar jag bara för de anklagelser som föreligger här och vill att Rådet accepterar den inställningen.

– Behöver Rådet ta enskild överläggning rörande den särskilda invändningen? undrade ordföranden.

Rådet tog fem minuters enskild överläggning. När Erik kallades in igen fick han veta att Rådet accepterat hans invändning som fullkomligt korrekt. Man kunde bara döma i den sak som förelagts Rådet. Något särskilt beaktande av något annat var inte möjligt.

– Men det innebär inte, fortsatte ordföranden, att saken skulle vara mindre allvarlig. Vi har alltså 12 fall att bedöma. Du har hört åklagarens föredragning när det gäller dom 12 fallen. Kan du ta ställning till dom i klump eller vill du att vi ska avhandla dom ett i sänder.

– Det finns inget hinder mot att dra skiten i klump.

Ordföranden låtsades inte höra det olämpliga ordet.

– Alltså, fortsatte ordföranden, kan vi få höra din inställning till de tolv särskilt föredragna fallen av insubordination?

– Anklagelserna är riktiga. Jag har redan förklarat att jag inte kommer att lyda någon fjärderingare och det innebär ju i princip att varje sådan där rapport kan vara riktig.

Jag känner inte ens till namnen på dom här anmälarna, men jag tycker jag känner igen dom situationer som det talas om. Okey, jag är alltså skyldig till det här. Sätt igång och döm bara.

– Är Rådet redo att gå till beslut i saken, undrade ordföranden och fick tysta nickningar till svar.

– Alltså, Rådet dömer dej till tolv lördagarsöndagar arrest för vägran att lyda order från fjärderingare.

Erik repeterade paragrafen i minnet. ”... tillsägelse från medlem av Rådet eller elev i fjärde ring skall ovillkorligen åtlydas av yngre elev...”

Så långt kunde det hela ifrågasättas. ”Tillsägelse” borde ju syfta på ”hyfsat uppträdande” i paragrafens första stycke och inte på att springa ärenden. Men å andra sidan talade redan första stycket allmänt om ”i enlighet med skolans principer om kamratuppfostran” och det kunde ju tolkas hursomhelst. Dessutom lämnade paragrafens andra stycke inget utrymme för tvivel:

”Rådet äger, att efter fri prövning, utdöma straff för insubordination.”

Löd man inte fick dom straffa en med vadfan dom ville, med andra ord. Och arrest var bättre än straffarbete, särskilt eftersom hans strafftid nu sträckte sig långt in på vinterhalvåret nästa termin. Det var bra för studierna. Det fanns ingen anledning att dividera om saken. Av hävd betraktade dom tydligen arrest som värre än straffarbete men det berodde antagligen på ett rent tankefel. Dom måste ha tänkt på ”straffarbete” som sysslor i största allmänhet, sånt som gick att smöra åt sig exempelvis. För skulle man stå och gräva den där gropen vecka efter vecka blev det inte uthärdligt och skulle kunna leda till en situation som beskrevs i paragraf 13:

”Elev som misshandlar medlem av Rådet eller eljest utövar våld mot medlem av Rådet skall omedelbart relegeras.”

Arrest var alltså en utmärkt lösning. Möjligen kunde man beklaga sig lite över just arreststraffet för att få dom att konsekvent hålla sig till arrest i fortsättningen. Nej det var en onödig risk.

– Har du uppfattat domen? frågade ordföranden.

– Ja självfallet.

– Har du några invändningar?

– Nej.

– Gott. Då kan vi övergå till nästa punkt. Vill åklagaren vara så god och föredra tjuvrökningssaken?

Åklagaren-viceprefekten bläddrade lite i sina papper för att se mera domstolslik ut innan han ”hittade” anteckningarna om Erik och Pierres Vademecum-lukt. Erik och Pierre hade alltså kommit från skogen och luktat Vademecum oaktat kortare tid än tjugo minuter förflutit sen middagen. Av omständigheterna framgick således att de båda hade tjuvrökt och därefter inhalerat eller sköljt munhålan med Vademecum för att undanröja spåren efter förseelsen. Erik hade tidigare dömts för tjuvrökning och var alltså att betrakta som rökare. Pierre Tanguy i samma klass hade ingen tidigare dom, men man fick väl anta att Erik förmått Tanguy till medverkan vid brottets begående.

Hade nu Erik något att andra i den här saken?

– Ja flera saker. Vi visiterades av rådisen som gjorde nerslaget. Fanns det några noteringar i det där protokollet om den saken och resultatet av visitationen?

Åklagaren ”letade en stund bland papperen” innan han konstaterade att det inte fanns några anteckningar om visitationen.

– Nä det är såklart, fortsatte Erik, för som ni förstår så hittade inte rådisen ifråga vad han nu heter Jönsson eller vad det var...

– Jeanson! avbröt ordföranden.

– ... ja Jönsson eller Jansson eller vad han nu heter hittade i alla fall ingenting, inte så mycket som en tobaksflaga. Ingen röklukt, inga rökverktyg, ingenting. Det enda ni har är alltså att vi luktade Vademecum.

– Jaja, avbröt ordföranden, försök att komma till sak. Vidgår du anklagelsen?

– Vidgår? Kan ni inte försöka uttrycka er normalt, det där domstolshärmandet är ju bara löjligt ni är ändå ingen riktjg domstol, var är min försvarsadvokat i så fall, va?

– Ja alltså erkänner du det som läggs dej till last?

– Nej jag erkänner inte. Vi är oskyldiga. Ni kan inte betrakta det som bevis för rökning att man luktar Vademecum!

– Kan du svära på att ni inte har rökt? undrade åklagaren.

– Äh! det där med att svära sig fri avskaffades på medeltiden. Ni ska bevisa att vi har rökt och det enda ni har att hålla er till är att vi luktade Vademecum. Det är ju faktiskt rent ut sagt löjligt. Ni får vara hur jävla vattenkammade ni vill och härma advokatsnacket hur mycket ni vill det blir ju bara löjligt. Bevisa nu att vi hade rökt, få se på bevisen!