Kapitel 8 : §6 Rökberättigad är... (2)
Stora delar av lektionerna stod lärarna lutade över adelskapet och försökte med en blandning av resignation och förtvivlan att för artonde gången förklara att pi var 3,14, att radie inte var samma sak som omkrets, att luft inte var ett grundämne, att Zeus och Jupiter var samma sak, att huvudstaden i Egypten inte kunde heta Istanbul, att riksdagen inte var samma sak som regeringen (eller att det inte fanns något politiskt parti som hette ”rödgardisterna”, att således ”rödgardisterna” inte innehade regeringsmakten i konungariket Sverige) samt att det efter 1956 icke var korrekt att bedöma judar som dåliga soldater.
Men även om tempot under lektionerna var extremt långsamt så var det behagliga lektioner eftersom där aldrig förekom tillstymmelsen till hot eller våld. Ingen blev heller utkörd och ingen störde lektionerna. Det långsamma tempot och de ständigt repeterade förklaringarna för adeln passade dessutom Erik perfekt i de ämnen där han haft Abborren i ett och ett halvt år och således under ett och ett halvt år inte deltagit i en enda lektion i matematik, fysik och kemi och således hade ett och annat att hämta in. Stjärnsberg var som två skilda världar. Inne i klassrummet bland lärare som inte tappade behärskningen, ständigt upprepade svårigheterna, aldrig hånade okunnigheten och aldrig utdelade bestraffningar, inte ens extraläxor, var en värld för sig. Såfort man klev ut på skolgården härskade Rådet över den andra världen.
Det var svårt att få kontakt med klasskamraterna. Adelskapet var en grupp för sig som klart visade att de också borde vara en grupp för sig. De beblandade sig inte i onödan med populasen. Rika klubben beblandade sig inte heller särskilt, även om dom inte avgränsade sig lika hårt. Bland resten av klassen fanns en avvaktande stämning som var svår att förstå sig på.
Det var nästan som om man var för förnäm för att bli ovänner ens en gång. Och det dröjde ganska länge innan Erik höjde rösten åt någon av klasskamraterna. Det var när han kom in i omklädningsrummet efter gymnastiken och Arne, klassens lustigkurre som varit starkast i klassen förut, stod och drog Pierre i fettvalken runt midjan och kallade Pierre för Jumbo. Erik kom bakifrån mot Arne och kvävde tre fyra dåliga idéer på vägen fram.
– Sluta omedelbart med det där, sa han utan att överdriva hotet i rösten.
– Annars vadåra, sa den tydligen inte helt omdömesgille Arne.
Det självklara svaret hade varit:
– Annars slår jag av vänstra käkhalvan på dej inom fem sekunder.
Men Erik bromsade och sa något allmänt om att skulle det dras i magfläsk så kunde ju Arne försöka på honom och så var saken snabbt ur världen. Erik var glad efteråt. Han hade ju bestämt att det inte skulle bli något våld mellan honom och de andra i klassen.
Fast det var något konstigt med dom i alla fall. Dom talade ofta om, lite förstulet och försiktigt för att inte provocera, att man inte fick vara så käftig. Regler var till för att följas. Man måste lära sig att ta order. Hur skulle man annars kunna ge order när man själv blev fjärderingare, reservofficer, företagsledare?
”Land skall med lag byggas”, kunde dom citera och det var en av de ytterst få saker de kunde citera.
Det var inte så konstigt att dom inte ville tala med honom om det som hade hänt i rutan. På ett sätt var det inte så konstigt. För även om dom nu självklart var nyfikna på hur nån i realskolan för första gången kunde gå in i rutan och vinna så hade ju det hela varit så otäckt att det kanske var otäckt att fråga om? Fast Erik hade en aning om att det snarare låg till så att dom tyckte att det var pinsamt, som ett brott mot traditionerna eller som en hög rap vid matbordet. Och i så fall var det sjukt på något sätt eller åtminstone fegt eller i vart fall löjligt ungefär som att alltid heja på det lag som ledde allsvenskan och byta från gång till annan i stället för att heja på sitt eget lag eller hålla på den som låg underst i en fajt. Men det gjorde dom inte. Dom höll på den som låg över i en fajt även om det skulle vara dom själva som var med i fajten och låg under.
– Det är bara ett uttryck för deras bristande moral, förklarade Pierre något viktigpettrigt och rättade till glasögonen.
Erik var inte säker på att han riktigt förstod vad Pierre menade. Och även om han förstod så var han inte säker på om Pierre hade rätt. Kanske var det bara så att klasskamraterna, åtminstone dom i adelsgänget, räknade med att själva bli rådisar en vacker dag (majoriteten av rådisarna var adliga).
Men om det var så dom räknade var det kanske just ett ”uttryck för deras bristande moral”?
Erik klarade den första provräkningen med ett nödrop och B?. Själv var han ganska nöjd eftersom det var länge sen han över huvud taget haft godkänt på någon provräkning, men Pierre satt en halvtimme med honom och bevisade med snabba streck med sin tuschpenna och vackra handstil att det bara var slarvfel på två tal och att ett tredje tal borde ha gått att klara eftersom Pierre ju hade gnuggat Erik just med den typen av skäligen enkel regula de tri dagen före provräkningen och att det således borde ha kunnat bli ett AB. Men Eriks mål var bara att få godkänt i de tre underkända ämnena till första terminsavslutningen. Sen till våren skulle han kanske satsa uppåt i betygsskalan.
Men simmästerskapen närmade sig och Erik gruvade sig. Det hela var pinsamt. Han var riktig simmare med fyra år i en tävlingsklubb och borde inte tävla i en enskild skola. Hans gamla träningskompisar skulle skratta om dom visste och hans tränare skulle fälla ironiska, kanske lite förbittrade kommentarer om att det var till att ha sänkt ambitionsnivån.
Det var ingen ärlig fajt.
Dessutom kändes det ju i luften att han bara skulle bli mera impopulär av det hela. I vilken som helst annan skola ute i den vanliga världen där vanliga regler gällde för en fajt så skulle dom i realskolan tycka att det var kul om nån i realskolan spöade gymnasisterna. Men här var det ju nästan tvärtom. Det var genant och det skulle antagligen bara leda till nya bråk.
Nere i simhallen fanns en griffeltavla där skolrekorden stod antecknade på de olika sträckorna. Han hade över en sekund tillgodo på 50 meter fritt, mer än sex sekunder på 100 meter fritt och den där 300-meterstiden skulle han antagligen slå med en halv minut om han simmade för fullt och ändå så orkade han inte hålla bra tempo efter 100 meter. Det hade ju aldrig varit tal om att han skulle bli annat än sprinter.
Men han hade lovat Tosse Berg att vinna tre sträckor och man måste hålla vad man lovar alltså måste han vinna tre sträckor och det fick bli frisimssträckorna. Inget mer.
Inga löjliga uppträdanden i bröstsim eller fjärilssim som han knappt behärskade om man jämförde med träningskompisarna i Kappis.
Men kvällen före tävlingarna bjöd Tosse Berg hem Erik på middag i sin lärarbostad i översta våningen på Stora Björn. Efter maten gick de in i arbetsrummet och fick kaffe av Bergs fru som sen drog sig undan och stängde dörrarna. Det var alltså någonting Berg ville. De kallpratade lite om Bergs prissamling och om Erik skulle satsa på simningen i framtiden. Erik sa att om han kunde hålla igång något sånär de här åren på Stjärnsberg kanske han skulle kunna komma tillbaks till Kappis när han började i ett stockholmsgymnasium. Men det var nog för svårt att träna själv. Och vad friidrotten beträffade trodde inte Erik att han skulle bli tillräckligt bra för att nå eliten, han var ju bara lite jämnbra i det mesta men hade ingen topp i någon gren som tydde på att det var något att satsa på för framtiden. Med sin tunga kropp var det tveksamt om han skulle kunna ta sig särskilt långt under 11 blankt på hundra meter ens efter flera års träning. Och förresten var det inte så viktigt. Efter gymnasiet skulle man ju ändå börja satsa för fullt på utbildning och då var leken över.
Berg kom med en del invändningar. Med simning och stark löpning i botten vore det kanske idé att börja med pistolskytte, fäktning och ridning? För att bli femkampare alltså. Fäktning och skytte gick ju att träna på Stjärnsberg och sen gick det kanske att ta sig in i något av ridgängen som hade hästar runt om på slotten i Sörmland. Eller det kanske det inte gick förresten. Nej det var just det – och här kändes det att Berg närmade sig själva saken – dom där snobbgängen hade tydligen fått ett horn i sidan till Erik. Vad berodde det på, var det tjafset med Rådet? Ja och sen förstås det där med rutan. Jasså lärarna kände till det där med rutan? Jo nu hörde det visserligen till att lärarna inte låtsades om sånt utåt mot eleverna men det hade ju varit mycket snack i lärarrummet om det där. Syster hade haft en del målande beskrivningar om hur den där Lelle och hans kompis i L III hade sett ut efteråt. Lelle hade ju ännu inte kommit tillbaks till skolan efter sin konvalescens. Fast när det gällde frågan om vad som egentligen hade hänt där i rutan så gick ju versionerna isär en del bland lärarna.
Satan också, tänkte Erik, var det bara ett matchreferat Berg ville ha? Var det bara det dom skulle tala om?
Nej det var det inte. För när Berg märkte att Erik var ovillig att tala om rutan så bytte han ämne och kom fram till sin sak. Han ville att Erik skulle ställa upp i en simgren till. Han hade hört hur killarna i simklubben satt och räknade poäng och hur dom kom fram till att en av dem skulle vinna sammanlagt över Erik.
För varje grenseger fick man 30 poäng. För en andraplats 20 och för en tredjeplats 10 poäng. Berg tog fram papper och penna.
Om Erik ställde upp på de tre frisimsdistanserna skulle det ge tre segrar och 90 poäng. Enligt vad dom tänkte sig i simklubben skulle Lewenheusen i R III då kunna ligga på 60 poäng.
Men nu fanns det tre sträckor till i tävlingen, 100 meter bröst, 50 meter rygg och 50 meter fjäril.
Efter frisimmet skulle Lewenheusen alltså ha 30 poäng att hämta in på Erik. Men om Erik vann en sträcka till så hamnade han på poängsumman 120 och det skulle bli ointagligt för Lewenheusen eftersom man räknade flest segrar ifall två simmare kom på samma poäng. Hur dom än bar sig åt i simklubben skulle det inte gå att låta Lewenheusen vinna. Bara Erik simmade en sträcka till.
Nähä det kunde föralldel stämma. Men det kändes löjligt och vad skulle det tjäna till? På frisimmet kunde han göra bra tider som man inte behövde skämmas för. Men exempelvis fjäril 50 meter och vinna på någonting i stil med 45-50 sekunder, det verkade bara löjligt.
Men Berg hade en egendomlig förklaring. Det var en släkting till Lewenheusen som hade satt upp skolans vandringspris i simning en gång för tjugo år sen. Därför menade nu killarna i simlaget att det gällde att se till så att Lewenheusen vann och slog den som var nyochkäftig. Det var ju praktiskt taget fusk. Det var odemokratiskt, det stred mot idrottens anda. May the best man win, inte sant?
– Men i så fall, sa Erik, är det ju ganska mycket på den här skolan som är odemokratiskt. Det är väl inte så konstigt att dom vill att en rådis ska vinna. Det är ju som när vi i realskolan måste tävla mot gymnasiet i friidrotten bara för att vi skulle få stryk. Det är ju så det är här på Stjärnsberg.
– Just det! sa Berg och knöt händerna och blev ivrig, precis så är det och det är osportsligt det är vad det är.
Det är därför jag tänkte att man skulle kunna slå en bräsch i det där om du vann, förstår du hur jag tänker?
– Ja fast det är något fel med det i alla fall. Jag har simtränat på riktigt i många år och det har inte dom. Vad är det för demokratiskt med att en simmare simmar snabbare än såna som inte är simmare?
– Därför att du är bättre än dom Erik och därför att du skulle kunna visa dom och alla andra här att det inte går att fuska i idrott, man kan inte ha det så att den som vinner måste heta Lewenheusen.
