Kapitel 18 : Solen stekte över...

Solen stekte över Stockholms frihamn.

Det fanns två grepp kring kaffesäckarna när de skulle lastas på pall. Antingen grep man säckarna i hörnen eller också körde man in fyra fingrar i hörnen så att det bildades ett litet handtag innan man lyfte. Det gick inte att ha skyddshandskar när man lastade kaffe på pall för då fick man inget grepp. Men var man ovan och hade tunt skolpojksskinn i händerna fick man blåsor i handflatorna och längs pekfingret om man grep säckarna runt hörnen. Använde man tricket att skjuta in fingrarna i säckarnas hörn fick man efter ett slag domningar i fingertopparna och alltmer uppslitna nagelband.

Apelsinlådorna och äppellådorna famnade man innan man la upp dom på lastpallen. Eriks armar var aningen för korta för apelsinlådorna så att ena hörnkanten skar in i överarmen och andra hörnkanten i handleden.

Men tiden gick och händerna hårdnade. Arbetarna var hyggliga fast han var skolgrabb. Dom skojade lite med hans sätt att uttala i-ljuden, men klappade honom då och då i ryggen för att han jobbade bra.

På fredagarna stod man i kö framför avlöningskontoret och sen fick man ett brunt häftklamrat kuvert med sedlar i. När Erik stod där i kön bland arbetarna höll han antingen cigarretten mellan tummen och pekfingret som de flesta andra eller också i mungipan. Han stod lätt kutryggig och kände sig som Marion Brando i Storstadshamn.

Jobbet började klockan halv sju på morgonen. Han cyklade visslande genom den tomma Vasastan till Odengatan och vidare utefter Valhallavägen. Det regnade bara några få morgnar.

Farsan var bortrest.

Av alla lyckliga tillfälligheter i världen, av allt bra som kunde inträffa – farsan var bortrest. Han hade något jobb på en semesterort som sommarvikarierande källarmästare och han hade tagit lillbrorsan med sig.

På kvällarna gick han på bio eller satt en stund och lyssnade på moderns musik. Hon spelade fortfarande mest Chopin.

Ibland gick han ner till simhallen och träffade Loppan.

Loppan hade mycket riktigt skrattat rått åt alla hans tekniska egendomligheter som han lagt sig till med när han tränat ensam i Stjärnsbergs korta bassäng. Men det satt inte så hårt, det gick lätt att undan för undan korrigera felen. Och eftersom styrkan och uthålligheten ökat så mycket gick det fortfarande framåt. En del av hans gamla träningskompisar hade gått om honom, men avståndet var ganska litet.

– Ja Rom är det ju inte längre tal om, sa Loppan, men det gör ju inte så mycket. Nästa år i Rom skulle du ändå bara ha varit med för att lära och en sprinter är ju ganska långt från sitt maximum när han är 16 år. Men sen jävlar Erik får du lägga på ett kol, för om fem år smäller det i Tokyo.

Om fem år i Tokyo. Då skulle det vara 1964 och det lät lika avlägset som årtal i framtidsromaner, det kunde lika gärna ha varit 1984. När Tokyo-olympiaden kom skulle han vara tjugo år, vuxen. Han skulle ha tagit studenten, han skulle ha börjat på universitetet. Fem år in i framtiden var en evighet.

– Kan du inte komma in till stan nån gång då och då från det där plugget så kan vi ju korrigera tekniken? undrade Loppan. Jag menar det är ju synd med ett helt år till på det här viset, du får en massa att ta igen.

– Nä, sa Erik, jag har straffarbete eller arrest varje lördag och söndag. Loppan stirrade på honom och skakade på huvudet.

– Verkar vara ett jävla dårhus, sa han.

Sommaren var alldeles perfekt.

De två första månaderna rann iväg, den ena Marion Brando-dagen den andra lik. Och han reste till England dagen innan farsan skulle komma hem från Ronnebybrunn. Det var som om högre makter skulle ha hjälpt honom.

I England drack man te med mjölk i och ljusbrunt öl som inte var så kolsyrat som det svenska.