Kapitel 12 : Valkampanjen hade föregåtts... (8)

Erik sökte Dahléns blick och höll sen kvar blicken tillräckligt länge för att Dahlén skulle börja blinka.

– Och hur vet herr vicekommendanten Blinkfyren det om jag får fråga?

– Sluta med dom där oförskämdheterna! skrek Silverhielm.

– Jawohl herr Kommendant, svarade Erik.

– Du kommer att få ett helvete här, fattar du det, väste en av de nya rådisarna.

Erik viftade lite med handen åt honom som för att få honom tyst och vände sig mot Silverhielm.

– Det är er skyldighet att bevisa att det var jag. Fram med bevisen i så fall. Det enda vi vet säkert är att du själv slängde in en hink med piss och skit i mitt och Pierre Tanguys rum. Vi som är här i rummet var ju alla med om det lilla försöket till klostring. Men vad gäller det som hände sen så har jag bara hört roliga historier om hur någon hällt samma skit över Silverhielm, förlåt Skitenhielm menar jag.

– Om du inte erkänner blir det värst för dej själv, hotade Silverhielm mellan sammanpressade tänder.

– Inte ens om det vore jag som skändade dej så skulle det väl vara särskilt troligt att jag erkände fattar ni väl? Jag tänker inte bli relegerad. Är vi färdiga, kan jag gå nu?

Erik låtsades göra en rörelse som för att gå.

Naturligtvis tjöt de i mun på varandra att han skulle stå kvar och stå ordentligt och att han inte fick gå förrän de sa till.

– Nehej, fram med bevisen i så fall.

– Vi kan nog få dej att erkänna, hotade Gustaf Dahlén.

Erik försökte på nytt fånga in hans blick men den här gången gick det inte.

– Ni kan aldrig få mej att erkänna, svarade Erik.

– Nu erkände du ju i alla fall, sa Silverhielm, för vad du menade var att du skulle neka eller hur? Och det betyder alltså att du erkänner indirekt, vi har det i protokollet här, vill sekreteraren skriva att Erik sa att han inte tänkte erkänna för att han inte vill bli relegerad.

– Det var inte vad jag sa. Jag sa att ni kan aldrig få mej att erkänna, det var allt.

– Men akta dej vad vi kan om vi bara vill, hotade en av de nya.

Erik ansträngde sig att le så brett som möjligt mot den nya rådisen innan han svarade (det stramade i stygnen i mungipan).

– En bekännelse under tortyr är värdelös från och med 1800-talets mitt. Det borde till och med en liten grobian till rådis känna till. Och inte ens med såna metoder, vad det nu är du försöker hota med, kan ni klara av det.

– Men vi kan ta ett par omgångar med din rumskompis, svarade Silverhielm.

Erik höll på att svara med olika hot vad som skulle hända i så fall. Men han anade att det bara skulle leda in dom på spåret att börja plåga Pierre.

– Visst, sa han och spärrade upp leendet ytterligare så att det rann en aning blod från såret i mungipan in i munnen på honom, visst, det kan ni ju alltid försöka med. Vem vet, det kanske var Pierre Tanguy. Jag vet ju ingenting eftersom jag sov som ett barn den där natten. Ja efter att vi städat ut herrarnas exkrementer förstås.

– Erkänn att det var du! skrek Silverhielm, det här är ju löjligt, hela skolan vet ju att det var du, stå inte här och spela teater!

– Hela skolan är vänlig nog att tro att det var jag som hällde bajs över herr kommendanten. Men dom vet inte. Den ende som vet är, om jag förstått saken rätt, den som utförde dådet. Och ingen såg honom efter vad jag förstått.

– Hur kan du veta det? sa Gustaf Dahlén och försökte se listig ut, hur kan du veta att ingen såg honom?

– Därför att i så fall hade det ju funnits vittnen och då hade vi inte käftat på det här viset.

– Du menar alltså att i så fall hade du åkt fast, om det hade funnits vittnen?

– Nej nu försöker ni igen. I så fall hade jag naturligtvis inte ens befunnit mej här eftersom ni fått fast den skyldige. Alltså hade vi inte käftat som vi gör nu.

– Du ska inte tro att du kommer undan, sa ännu en av de nya rådisarna.

– Jovisst tror jag det. Jag skulle vilja se er gå till rektor och säga att ni trodde att jag hade hällt bajs över kommendanten. Vad tror ni jag skulle säga till rektor om han förhörde mej? Och tror ni han skulle relegera utan formell grund med allt vad det innebär av bråk? Nix. Det här åker jag aldrig fast för.

– Du ska inte tro att du kommer undan ändå, svarade samme rådsmedlem som hotat strax dessförinnan. Du ska bli så lagom stursk du, vänta bara.

– Ja jag vet ju hur det är med era löften i den vägen. Det vet ju alla hur bra ni klarade av er klostring. Och tänk hörrudu, om vi ses någon gång utanför den här skolan när din guldring runt Orion inte är värd mer än ett kolapapper. Kul va? Kul för dej om vi ses i Stockholm nån mörk kväll.

– Hotar du Rådet! skrek Silverhielm med en röst som inte längre var i bälans.

Erik log medan han tänkte efter. Sniffade några gånger som efter dålig lukt för att vinna tid och svarade sen att han varken hotade eller inte hotade Rådet.

Han skulle inte kröka ett hår på någon rådis så länge han gick här och så länge dom alla befann sig inom en radie av fem kilometer från Stjärnsberg. Men om dom träffades ute i Sverige där Stjärnsbergs lagar inte längre gällde, så var det en annan sak. Fast det gällde förstås Silverhielm i första hand.

– Du förstår, sa han och vände sig direkt till Silverhielm, om det varit jag som hällt skiten över dej kanske jag skulle vara så nöjd med det att jag inte ens skulle bry mej om någon mera hämnd. Du slår som en kärring, du kan inte ens slå ner en kille som inte försvarar sig. Ändå fick du ut en tand efter mycket möda och stort besvär. Försök att föreställa dej vad som händer om du och jag träffas någon annanstans. Det blir nog mer än bara en tand skulle jag tro.

Erik spärrade på nytt upp munnen i en sorts leende när han sökte ögonkontakten med Silverhielm. De satt tysta. De två närmaste rådisarna satt och ritade olika mönster i sina anteckningsblock.

– Kan jag gå nu? frågade Erik.

– Du döms för käftigt uppträdande inför Rådet till fyra lördagar och söndagar och försvinn med dej och passa dej jävligt noga i fortsättningen.

– Jajaja, sa Erik med en teatersuck och gick ut genom dörren.

När han kom ut i mörkret utanför skolbyggnaden föll de första stora snöflingorna. Snart skulle höstterminen vara slut. En fjärdedel, tänkte han, redan en fjärdedel på väg mot friheten.