Kapitel 18: Inga ord kan beskriva det här. Kapitel 18: Keine Worte können dies beschreiben.

Bellas kropp, röd av blod, började krampa i Rosalies grepp, som om hon genomfors av elektrisk ström. Hennes ansikte var blankt – hon var medvetslös. Det var de häftiga rörelserna inne i kroppen som styrde henne. Skarpa, knäckande ljud hördes i takt med kramperna.

Rosalie och Edward stod som fastfrusna i en halv sekund innan de satte fart. Rosalie lyfte upp Bella i famnen och skrek så fort att jag knappt kunde urskilja orden. Hon och Edward rusade uppför trappan till andra våningen.

Jag sprang efter dem.

”Morfin!” skrek Edward till Rosalie.

”Alice – ring Carlisle!” vrålade Rosalie.

Rummet jag följt dem till såg ut som en akutmottagning inne i ett bibliotek. Belysningen var stark. Bella låg på ett bord, kusligt blek i det vita ljuset. Hennes kropp sprattlade som en fisk på land. Rosalie tryckte ner henne och slet av henne kläderna, medan Edward stack en nål i hennes arm.

Hur många gånger hade jag inte fantiserat om att se henne naken? Wie oft hatte ich davon geträumt, sie nackt zu sehen? Men nu kunde jag inte titta. Jag vågade inte ha de här bilderna i minnet.

”Vad händer, Edward?”

”Han kvävs!” "Er erstickt!"

”Placentan måste ha lossnat!” "Die Plazenta muss sich gelöst haben!"

Någonstans mitt i kaoset vaknade Bella till. Irgendwo mitten in dem Chaos wachte Bella auf. Hon reagerade på deras ord med ett skrik som nästan slet sönder mina trumhinnor.

”Ta UT honom!” vrålade hon. ”Han kan inte ANDAS! Gör det NU!”

Jag såg de röda fläckarna uppstå när skriket sprängde blodkärlen i hennes ögon.

”Morfinet …” morrade Edward.

”NEJ! NU!” Ännu en kaskad av blod kvävde hennes röst. Han höll upp hennes huvud och försökte förtvivlat rensa hennes mun så att hon fick luft igen.

Alice rusade in i rummet och satte en liten hörlur i örat på Rosalie. Sedan backade hon, med stora, brinnande ögon, medan Rosalie väste frenetiskt i telefonen.

I det starka ljuset såg Bellas kropp mer blåsvart än vit ut. Im hellen Licht sah Bellas Körper eher blauschwarz als weiß aus. Djupröda fläckar spreds under huden på hennes enorma, skälvande mage. Rosalie tog upp en skalpell.

”Låt morfinet verka!” skrek Edward.

”Hinner inte”, väste Rosalie. ”Han dör!”

Hon sänkte skalpellen över Bellas mage, och rött blod strömmade ut ur snittet. Det var som om någon vänt en hink upp och ner eller skruvat på en kran. Bella ryckte till, men skrek inte. Hon hade fortfarande blod i halsen.

Sedan tappade Rosalie koncentrationen. Jag såg uttrycket i hennes ansikte förändras, såg henne blotta tänderna, såg de svarta ögonen glimra av törst. Ich sah, wie sich der Ausdruck auf ihrem Gesicht veränderte, sah ihre bloßen Zähne, sah die schwarzen Augen vor Durst glänzen.

”Nej, Rose!” vrålade Edward, men hans händer var upptagna av att hålla upp Bella så att hon kunde andas.

Jag kastade mig över Rosalie utan att bry mig om att skifta form. När jag träffade hennes stenhårda kropp och tryckte henne mot dörren, kände jag skalpellen i hennes hand huggas djupt in i min vänstra arm. Als ich ihren steinharten Körper traf und sie gegen die Tür drückte, spürte ich, wie das Skalpell in ihrer Hand tief in meinen linken Arm schnitt. Jag slog högra handflatan över hennes ansikte, klämde fast hennes käke och blockerade hennes luftvägar. Ich schlug ihr mit meiner rechten Handfläche ins Gesicht, drückte ihren Kiefer fest und blockierte ihre Atemwege.

Jag använde mitt grepp om hennes ansikte för att vrida henne bort från mig så att jag kunde sparka henne rätt i magen – det var som att sparka på cement. Hon flög in i dörrkarmen, så hårt att den sprack. Den lilla hörluren gick i tusen bitar. Sedan var Alice där, drog i hennes hals och försökte få ut henne ur rummet. Dann war Alice da, zog an ihrer Kehle und versuchte, sie aus dem Zimmer zu bekommen.

Och till Blondies försvar måste jag medge att hon inte försvarade sig. Und zu Blondies Verteidigung muss ich zugeben, dass sie sich nicht verteidigt hat. Hon ville att vi skulle vinna. Hon lät mig misshandla henne, för att rädda Bella. För att rädda saken.

Jag slet ut skalpellen ur armen.

”Alice, ta ut henne härifrån!” skrek Edward. ”Ta henne till Jasper och se till att hon stannar där! Jacob, jag behöver dig!”

Jag lämnade Alice med Rosalie och sprang tillbaka till bordet, där Bella började bli blå i ansiktet. Hennes ögon var stora, stirrande.

”Hjärt- och lungräddning?” morrade Edward. "Herz- und Lungenrettung?" Edward knurrte.

”Ja!”

Jag granskade hans ansikte, sökte efter tecken på att han skulle reagera som Rosalie. Men allt jag såg var intensiv koncentration.

”Hjälp henne att andas! Jag måste få ut honom innan …”

Ännu ett krasande, knäckande ljud hördes från hennes kropp, det högsta hittills, så högt att vi båda stelnade till av chocken och väntade på hennes skrik. Ein weiteres krachendes, knackendes Geräusch war von ihrem Körper zu hören, das lauteste bisher, so laut, dass wir beide vor Schreck erstarrten und auf ihren Schrei warteten. Another crashing, crackling sound was heard from her body, the loudest so far, so loud that we both froze in shock and waited for her scream. Ingenting. Hennes ben, som varit böjda av smärta, blev slappa och krökta på ett onaturligt sätt. Ihre vor Schmerz gebeugten Beine wurden schlaff und krümmten sich auf unnatürliche Weise. Her legs, which had been bent by pain, became limp and curved in an unnatural way.

”Ryggraden”, kraxade Edward skräckslaget. „Das Rückgrat“, krächzte Edward entsetzt. "The spine," Edward croaked in horror.

”Ta ut den!” morrade jag och slängde åt honom skalpellen. "Take it out!" I growled and threw the scalpel at him. ”Hon kommer inte att känna någonting nu!” "She will not feel anything now!"

Sedan böjde jag mig över hennes ansikte. Then I bent over her face. Hennes luftvägar såg fria ut, så jag pressade min mun mot hennes och blåste ner luft. Jag kände hennes skälvande kropp expandera, så det var i alla fall ingenting som blockerade luftvägarna.

Hennes läppar smakade blod.

Jag hörde hennes hjärta bulta oregelbundet. I heard her heart beating irregularly. Håll igång det, tänkte jag och blåste ner mer luft i hennes lungor. Keep it going, I thought, blowing more air into her lungs. Du lovade. You promised. Håll igång ditt hjärta. Keep your heart going.

Jag hörde det mjuka, våta ljudet av skalpellen som trängde igenom hennes hud. I heard the soft, wet sound of the scalpel penetrating her skin. Mer blod som droppade ner på golvet.

Nästa ljud skar genom mig – oväntat och fruktansvärt. Das nächste Geräusch durchfuhr mich – unerwartet und schrecklich. The next sound cut through me - unexpected and terrible. Som metall som slets sönder. Like torn metal. Ljudet påminde mig om striden i gläntan för så många månader sedan, ljudet av de nyfödda som slets i stycken. Das Geräusch erinnerte mich an den Kampf auf der Lichtung vor so vielen Monaten, das Geräusch, wie die Neugeborenen in Stücke gerissen wurden. The sound reminded me of the battle in the clearing so many months ago, the sound of the newborns being torn to pieces. Jag sneglade på Edwards ansikte där han stod böjd över hennes mage. I glanced at Edward's face where he stood bent over her stomach. Vampyrtänder – ett säkert sätt att tränga igenom vampyrskinn. Vampire teeth - a safe way to penetrate vampire skin.

Jag ryste till och blåste mer luft i Bella. Ich schauderte und blies mehr Luft in Bella. I shook and blew more air into Bella.

Hon hostade till, blinkade och rullade blint med ögonen. She coughed, blinked and rolled her eyes blindly.

”Stanna kvar nu, Bella!” skrek jag. "Stay now, Bella!" did I yell. ”Hör du mig? "Can you hear me? Stanna! Du får inte lämna mig! You must not leave me! Ditt hjärta måste fortsätta slå!” Your heart must keep beating! ”

Hon flackade med blicken, försökte se mig eller honom, men såg ingenting. She blinked, tried to see me or him, but saw nothing.

Jag såg in i hennes ögon i alla fall, höll blicken kvar där. I looked into her eyes anyway, kept my eyes there.

Sedan blev hon plötsligt stilla under mina händer, men hennes andhämtning blev lite snabbare och hennes hjärta fortsatte slå. Then she suddenly became still under my hands, but her breathing became a little faster and her heart continued to beat. Jag insåg att stillheten betydde att det var över. I realized that the silence meant it was over. Den inre misshandeln var över. Det måste ha kommit ut. It must have come out.

Det hade det. It had it.

”Renesmee”, viskade Edward.

Så Bella hade haft fel. So Bella had been wrong. Det var inte pojken hon föreställt sig. It was not the boy she imagined. Knappast någon överraskning. Kaum eine Überraschung. Hardly any surprise. Vad hade hon inte haft fel om? What had she not been wrong about?

Jag tittade inte bort från hennes rödsprängda ögon, men jag kände henne lyfta sina händer. Ich schaute nicht von ihren blutunterlaufenen Augen weg, aber ich spürte, wie sie ihre Hände hob. I did not look away from her blushing eyes, but I felt her raise her hands. ”Låt mig …” kraxade hon med sprucken röst. "Let me…" she croaked in a cracked voice. ”Ge henne till mig.”

Jag borde väl ha förstått att han alltid skulle ge henne vad hon ville ha, hur vansinnigt det än var. Ich hätte verstehen müssen, dass er ihr immer geben würde, was sie wollte, egal wie verrückt es war. I should have understood that he would always give her what she wanted, no matter how insane. Men jag kunde inte drömma om att han skulle lyssna på henne nu. But I could not dream that he would listen to her now. Så jag försökte inte hejda honom. So I did not try to stop him.

Något varmt rörde vid min arm. Something warm touched my arm. Det borde ha räckt för att fånga min uppmärksamhet, eftersom ingenting kändes varmt för mig. That should have been enough to catch my attention, because nothing felt warm to me. Men jag kunde inte titta bort från Bellas ansikte. But I could not look away from Bella's face. Hon blinkade, lyckades fokusera blicken och såg äntligen någonting. She blinked, managed to focus her gaze and finally saw something. Hon stönade fram ett märkligt, svagt nynnande. Sie stöhnte ein seltsames, schwaches Summen. She moaned a strange, faint hum.

”Renes…mee. Så vacker.”

Och sedan drog hon efter andan – av smärta. And then she drew in her breath - from pain.

När jag väl flyttade blicken, var det för sent. Als ich meinen Blick bewegte, war es zu spät. Once I shifted my gaze, it was too late. Edward hade ryckt den varma, blodiga saken ur hennes slappa armar. Edward hatte ihr das warme, blutige Ding aus den schlaffen Armen entrissen. Edward had snatched the hot, bloody thing from her limp arms. Bellas hud var röd av blod – blodet som strömmat ur hennes mun, blodet som täckt den lilla varelsen, och färskt blod som strömmade ut ur två pyttesmå, halvmånformade märken strax över hennes vänstra bröst. Bella's skin was red with blood - the blood that flowed from her mouth, the blood that covered the little creature, and fresh blood that flowed out of two tiny, crescent-shaped marks just above her left breast.

”Nej, Renesmee”, mumlade Edward, som om han försökte lära monstret att uppföra sig. "No, Renesmee," Edward muttered, as if trying to teach the monster to behave.

Jag tittade inte på någon av dem. I did not look at any of them. Jag såg bara Bella.

Hennes ögon rullade upp igen. Med en sista, dov duns vacklade hennes hjärta till och slutade slå. With one last, dull thump, her heart faltered and stopped beating.

Det hann inte missa mer än ett slag förrän jag tryckte händerna mot hennes bröst och började göra kompressioner. Es dauerte nicht länger als einen Schlag, bevor ich meine Hände auf ihre Brust drückte und anfing, Kompressionen zu machen. I did not have time to miss more than one blow until I pressed my hands to her breasts and began to do compressions. Jag räknade tyst och försökte bibehålla en regelbunden rytm. I counted quietly and tried to maintain a regular rhythm. En. Två. Tre. Fyra.

Jag gjorde en kort paus för att blåsa ännu ett andetag luft i henne.

Jag såg ingenting längre, mina ögon var våta och suddiga. Men jag var hypermedveten om alla ljud i rummet. But I was hyper-aware of all the sounds in the room. Hennes hjärtas motvilliga, gurglande ljud under mina krävande händer, mitt eget hjärtas bultande, och ett annat ljud – en fladdrande rytm som var för snabb, för lätt. The reluctant, gurgling sound of her heart under my demanding hands, the pounding of my own heart, and another sound - a fluttering rhythm that was too fast, too light. Jag kunde inte placera det. I could not place it.

Jag tvingade ner mer luft i Bellas lungor. I forced more air into Bella's lungs.

”Vad väntar du på?” frågade jag kvävt och fortsatte göra kompressioner. En. Två. Tre. Fyra.

”Ta babyn”, sa Edward hetsigt. "Take the baby," said Edward fiercely.

”Släng ut den genom fönstret.” En. „Wirf es aus dem Fenster.“ Einer. "Throw it out the window." One. Två. Tre. Fyra.

”Ge henne till mig”, klingade en låg röst från dörröppningen. „Gib sie mir“, ertönte eine leise Stimme von der Tür. "Give her to me," sounded a low voice from the doorway.

Edward och jag morrade samtidigt. Edward and I growled at the same time.

En. Två. Tre. Fyra.

”Jag kan kontrollera mig nu”, lovade Rosalie. "I can control myself now," Rosalie promised. ”Ge mig babyn, Edward. Jag tar hand om henne tills Bella …” Ich kümmere mich um sie, bis Bella …“

Jag andades åt Bella igen medan Edward gav henne saken. I breathed for Bella again while Edward gave her the thing. Det fladdrande ljudet försvann bort. The fluttering sound disappeared.

”Flytta dina händer, Jacob.” „Beweg deine Hände, Jacob.“ "Move your hands, Jacob."

Jag tittade upp från Bellas vita ögon och fortsatte pumpa hennes hjärta åt henne. I looked up from Bella's white eyes and continued to pump her heart for her. Edward hade en spruta i handen – helt silverfärgad, som om den var gjord av stål. Edward had a syringe in his hand - completely silver-colored, as if it were made of steel.

”Vad är det där?”

Han slog bort mina händer. Ett svagt, krasande ljud hördes när slaget knäckte mitt lillfinger. Es gab ein schwaches, knackendes Geräusch, als der Schlag gegen meinen kleinen Finger brach. A faint, crashing sound was heard as the blow cracked my little finger. I samma ögonblick tryckte han kanylen rakt i hennes hjärta. At that moment, he pushed the needle straight into her heart.

”Mitt gift”, svarade han medan han tryckte ut vätskan. „Mein Gift“, antwortete er, während er die Flüssigkeit auspresste. "My poison," he replied as he squeezed out the liquid.

Jag hörde stöten i hennes hjärta, som om han gett henne en elchock. Ich hörte den Schlag ihres Herzens, als hätte er ihr einen elektrischen Schlag versetzt. I heard the shock in her heart, as if he had given her an electric shock.

”Fortsätt nu”, befallde han. „Geh jetzt weiter“, befahl er. "Continue now," he commanded. Hans röst var som is. Död. Mekanisk och tonlös. Som om han varit en maskin. As if he were a machine.

Jag ignorerande värken i fingret, som börjat läka, och började med kompressionerna igen. Det var svårare nu, som om hennes blod börjat koagulera och blivit tjockare, mer trögflytande. Medan jag tvingade det nu giftiga blodet genom hennes pulsåder tittade jag på Edward. As I forced the now poisonous blood through her arteries, I looked at Edward.

Det såg ut som om han kysste henne, gled med läpparna över hennes hals, hennes handleder, hennes armveck. Es sah aus, als würde er sie küssen, seine Lippen über ihren Hals gleiten lassen, ihre Handgelenke, die Falten ihrer Arme. It looked like he was kissing her, sliding his lips over her neck, her wrists, her armpits. Men jag hörde ljudet av hans tänder som trängde igenom hennes hud, gång på gång, tvingade in giftet i hennes blodomlopp på så många ställen som möjligt. Aber ich hörte das Geräusch seiner Zähne, die ihre Haut durchdrangen, wieder und wieder, um das Gift an möglichst vielen Stellen in ihren Blutkreislauf zu treiben. But I heard the sound of his teeth penetrating her skin, time and time again, forcing the poison into her bloodstream in as many places as possible. Jag såg hans bleka tunga glida över de blödande såren, men innan jag hann bli arg eller illamående förstod jag vad han gjorde. I saw his pale tongue slide over the bleeding wounds, but before I could get angry or nauseous, I understood what he was doing. Där hans tunga svepte giftet över hennes hud, slöts såren, så att giftet och blodet stannade kvar i hennes kropp. Wo seine Zunge das Gift über ihre Haut fegte, schlossen sich die Wunden und hinterließen das Gift und Blut in ihrem Körper. Where his tongue swept the poison over her skin, the wounds closed, so that the poison and the blood remained in her body.

Jag blåste mer luft i hennes mun, men det fanns ingenting där. I blew more air into her mouth, but there was nothing there. Hennes bröstkorg höjdes och sänktes, livlös. Her chest was raised and lowered, lifeless. Jag fortsatte pumpa hennes hjärta och räkna, medan Edward arbetade med hela hennes kropp, försökte pussla ihop henne igen. Ich pumpte weiter ihr Herz und zählte, während Edward ihren ganzen Körper bearbeitete und versuchte, sie wieder zusammenzusetzen. I kept pumping her heart and counting, while Edward worked on her whole body, trying to piece her together again.

Men det fanns ingen där. But there was no one there. Bara Edward och jag.

Som kämpade med ett lik. Der mit einer Leiche gekämpft hat. Who struggled with a corpse.

För det var allt som återstod av flickan vi båda älskade. Denn das war alles, was von dem Mädchen übrig war, das wir beide liebten. Because that was all that was left of the girl we both loved. Det här brutna, blodlösa, söndertrasade liket. Diese gebrochene, blutleere, zerfetzte Leiche. This broken, bloodless, torn corpse. Vi kunde inte laga Bella. Wir konnten Bella nicht kochen. We could not cook Bella.

Jag visste att det var för sent. I knew it was too late. Jag visste att hon var död. I knew she was dead. Jag visste det med säkerhet, för hennes dragningskraft var borta. Jag kände inte längre något behov av att vara nära henne. I no longer felt the need to be near her. Hon var inte här längre, och hennes kropp hade förlorat sin lockelse. Sie war nicht mehr hier, und ihr Körper hatte seine Anziehungskraft verloren. She was no longer here, and her body had lost its allure. Det vettlösa behovet av att vara nära henne hade försvunnit. Das sinnlose Bedürfnis, ihr nahe zu sein, war verschwunden.

Eller kanske flyttat var ett bättre ord. Or maybe moved was a better word. Nu kändes det som om något drog i mig från andra hållet. Now it felt like something was pulling at me from the other direction. Nerifrån, utifrån. Von unten, von außen. From below, from outside. En längtan efter att försvinna härifrån och aldrig någonsin komma tillbaka. A longing to disappear from here and never come back.

”Stick, då”, snäste han, slog undan mina händer igen och tog över kompressionerna. „Dann bleiben Sie“, schnappte er, schlug meine Hände wieder weg und übernahm die Kompressionen. "Stick, then," he snapped, slapping my hands again and taking over the compressions. Tre brutna fingrar, kändes det som. Three broken fingers, it felt like.

Jag rätade ut dem utan att bry mig om den bultande smärtan. Ich richtete sie auf, ohne mich um den pochenden Schmerz zu kümmern. I straightened them out without caring about the throbbing pain.

Han pumpade hennes döda hjärta snabbare än jag hade gjort.

”Hon är inte död”, morrade han. "She's not dead," he growled. ”Hon kommer att bli bra.”

Jag var inte säker på att det var mig han talade med. I was not sure it was me he was talking to.

Jag vände mig om, lämnade honom med döden och gick långsamt mot dörren. I turned around, left him with death and walked slowly towards the door. Så långsamt. Jag kunde inte få mina fötter att röra sig snabbare. I could not get my feet to move faster.

Jag kände mig tom igen, nu när jag förlorat mitt syfte. I felt empty again, now that I had lost my purpose. Att rädda Bella hade varit allt jag levt för så länge nu. Och hon var bortom all räddning. Und sie war nicht mehr zu retten. And she was beyond all rescue. Hon hade offrat sitt liv för att slitas sönder av det där monstrets avkomma, så kampen var förlorad. Sie hatte ihr Leben geopfert, um von den Nachkommen dieses Monsters zerrissen zu werden, also war der Kampf verloren. She had sacrificed her life to be torn apart by that monster's offspring, so the fight was lost. Allt var över.

Jag ryste till åt ljuden från rummet bakom mig medan jag med tunga steg gick nerför trappan – ljudet av ett dött hjärta som tvingades slå. I shook at the sounds of the room behind me as I took heavy steps down the stairs - the sound of a dead heart being forced to beat.

Jag önskade att jag kunde hälla syra i hjärnan och fräta bort minnena av Bellas sista minuter. Ich wünschte, ich könnte Säure in mein Gehirn gießen und die Erinnerungen an Bellas letzte Minuten löschen. I wish I could pour acid into my brain and erode the memories of Bella's last minutes. Det vore värt hjärnskador att slippa dem – skriken, blodet, det outhärdliga krasandet och knäckandet när det nyfödda monstret slet sönder henne inifrån … Es wäre einen Hirnschaden wert, sie zu vermeiden - die Schreie, das Blut, das unerträgliche Krachen und Knacken, wenn das neugeborene Monster sie von innen heraus zerreißt... It would be worth brain damage to avoid them - the screams, the blood, the unbearable crashing and cracking when the newborn monster tore her from within…

Jag ville kasta mig nerför trappan och rusa ut genom dörren, men mina fötter var tunga som järnklumpar och jag var tröttare än någonsin. Jag hasade mig nerför trappan som en gammal, skröplig man.

Jag stannade till på nedersta trappsteget för att samla kraft nog att lämna huset.

Rosalie satt i den rena änden av den vita soffan, med ryggen mot mig. Hon nynnade och mumlade till den lilla saken som låg inlindad i en filt i hennes famn. She hummed and mumbled to the little thing that was wrapped in a blanket in her arms. Hon måste ha hört mig tveka, men hon ignorerade mig – uppslukad av detta ögonblick av stulet moderskap. Sie muss mein Zögern gehört haben, aber sie ignorierte mich – vertieft in diesen Moment der gestohlenen Mutterschaft. Rosalie hade fått det hon ville ha, och Bella skulle aldrig ta varelsen ifrån henne. Rosalie had got what she wanted, and Bella would never take the creature away from her. Jag undrade om det var det den giftiga blondinen hade hoppats på hela tiden. I wondered if that was what the poisonous blonde had been hoping for all along.

Hon höll något mörkt i ena handen, och ett girigt, sugande läte hördes från den lilla mördaren i hennes famn. She held something dark in one hand, and a greedy, sucking sound was heard from the little killer in her arms.

Lukten av blod. Mänskligt blod. Rosalie matade den. Klart att den ville ha blod. Of course it wanted blood. Vad skulle man annars ge den sortens monster som så brutalt lemlästat sin egen mor? Den kunde lika gärna ha druckit Bellas blod. It could just as easily have drunk Bella's blood. Det gjorde den kanske. Maybe it did.

Styrkan återvände till mig när jag stod och lyssnade på den lilla mördarens suganden.

Stark, hat och hetta – en hetta som sköljde genom huvudet utan att bränna bort någonting. Strong, hatred and heat - a heat that rinsed through the head without burning anything. Bilderna i mitt minne blev bränsle, byggde på infernot men vägrade låta sig förbrukas. Die Bilder in meinem Gedächtnis wurden zum Brennstoff, der das Inferno anheizte, sich aber nicht verzehren ließ. The images in my memory became fuel, based on inferno but refused to be consumed. Jag kände skälvningarna vibrera genom hela kroppen, och jag gjorde ingenting för att stoppa dem. Ich fühlte, wie das Zittern durch meinen ganzen Körper vibrierte, und ich tat nichts, um es zu stoppen. I felt the tremors vibrate throughout my body, and I did nothing to stop them.

Rosalie var helt uppslukad av varelsen och brydde sig inte om mig alls. Rosalie was completely engrossed in the creature and did not care about me at all. Hon var för distraherad för att hinna stoppa mig. She was too distracted to stop me.

Sam hade haft rätt. Sam was right. Den där saken var en abnormitet som inte borde existera. That thing was an abnormality that should not exist. En svart, själlös demon. A black, soulless demon. Något som inte hade rätt att finnas. Something that did not have the right to exist.

Något som måste förintas. Something that must be destroyed.

Det kändes som om dragningskraften inte hade kommit utifrån, trots allt. Es war, als ob die Anziehungskraft nicht von außen kam. It felt like the pull had not come from outside, after all. Jag kände den nu, hur den lockade mig, drog mig framåt. I felt it now, how it attracted me, pulled me forward. Drev mig att avsluta det här, rädda världen från det här missfostret. Driven me to end this, save the world from this frenzy.

Rosalie skulle försöka döda mig när varelsen var död, och jag skulle försvara mig. Rosalie would try to kill me when the creature was dead, and I would defend myself. Jag var inte säker på om jag skulle hinna döda henne innan de andra kom till hennes hjälp. Kanske, kanske inte. Det spelade ingen större roll.

Och jag struntade i om någon av vargflockarna hämnades, eller om de bestämde sig för att acceptera Cullens reaktion. Und es war mir egal, ob eines der Wolfsrudel zurückschlug oder ob sie beschlossen, Cullens Reaktion zu akzeptieren. And I ignored if any of the wolf packs got revenge, or if they decided to accept Cullen's reaction. Det enda jag brydde mig om var rättvisa. The only thing I cared about was justice. Min rättvisa. Saken som hade dödat Bella skulle inte få leva en minut till.

Om Bella hade överlevt, skulle hon ha hatat mig för det här. If Bella had survived, she would have hated me for this. Hon skulle själv ha velat döda mig. She herself would have wanted to kill me.

Men det spelade ingen roll. Hon brydde sig inte om vad hon hade gjort mot mig – låtit sig själv slaktas. Es war ihr egal, was sie mir angetan hatte – sie ließ sich abschlachten. She did not care what she had done to me - let herself be slaughtered. Varför skulle jag bry mig om hennes känslor?

Och så var det Edward. Han måste vara för upptagen just nu – för uppslukad av sin vanvettiga desperation, sina försök att återuppliva ett lik – för att hinna uppfatta min plan. Er muss im Moment zu beschäftigt sein – zu vertieft in seine wahnsinnige Verzweiflung, seine Versuche, eine Leiche wiederzubeleben –, um meinen Plan zu verfolgen. He must be too busy right now - too engrossed in his insane desperation, his attempts to revive a corpse - to have time to grasp my plan.

Så jag skulle inte få chansen att hålla mitt löfte till honom, om jag inte – och det var ingenting jag trodde på – lyckades besegra Rosalie, Jasper och Alice, tre mot en. Also würde ich nicht die Chance bekommen, mein Versprechen ihm gegenüber zu halten, es sei denn – und daran glaubte ich nicht – ich schaffte es, Rosalie, Jasper und Alice drei zu eins zu besiegen. So I would not have the chance to keep my promise to him, if I did not - and it was nothing I believed in - succeed in defeating Rosalie, Jasper and Alice, three against one. Men även om jag skulle vinna, trodde jag inte att jag skulle kunna döda Edward. Aber selbst wenn ich gewinnen würde, hätte ich nicht gedacht, dass ich Edward töten könnte. But even if I were to win, I did not think I could kill Edward.

Min medkänsla var helt enkelt inte stark nog. Mein Mitgefühl war einfach nicht stark genug. My compassion was simply not strong enough. Varför skulle jag låta honom komma undan med det han gjort? Warum sollte ich ihn mit seinen Taten davonkommen lassen? Why would I let him get away with what he did? Vore det inte mer rättvist – mer tillfredsställande – att låta honom leva utan någonting alls? Wouldn't it be fairer - more satisfying - to let him live without anything at all?

Tanken fick mig nästan att le, så fylld av hat som jag var. The thought almost made me smile, as full of hatred as I was. Ingen Bella. Inget mördaryngel. Kein Killerbraten. No killer fry. Och jag skulle ta ifrån honom så många familjemedlemmar jag kunde. And I would take from him as many family members as I could. Fast antagligen skulle han kunna lappa ihop dem igen, eftersom jag inte skulle få möjlighet att bränna dem. Aber er würde sie wahrscheinlich wieder zusammenflicken können, weil ich sie nicht verbrennen könnte. But probably he could patch them up again, because I would not have the opportunity to burn them. Till skillnad från Bella, som aldrig skulle bli hel igen. Unlike Bella, who would never be whole again.

Jag undrade om varelsen kunde sättas ihop igen. I wondered if the creature could be put back together. Det tvivlade jag på. Den var en del av Bella också, så den måste ha ärvt lite av hennes sårbarhet. Jag hörde dess svaga, trummande hjärtslag. I heard its faint, drumming heartbeat.

Monstrets hjärta slog. Inte Bellas.

Alla dessa enkla beslut hade jag fattat inom loppet av en sekund. All these simple decisions I had made in the space of a second.

Min kropp vibrerade snabbare. Jag kurade ihop mig, gjorde mig redo att ta språnget mot den blonda vampyren och slita den lilla mördaren ur hennes famn med tänderna. Ich kauerte mich zusammen, bereitete mich darauf vor, mich auf den blonden Vampir zu stürzen und den kleinen Killer mit meinen Zähnen aus ihren Armen zu reißen.

Rosalie fortsatte nynna för varelsen, ställde ifrån sig den tomma metallflaskan och lyfte upp monstret för att hålla det kind mot kind. Rosalie continued to hum for the creature, set aside the empty metal bottle and lifted the monster to hold it cheek to cheek.

Perfekt. Den nya positionen var idealisk för mitt anfall. Jag lutade mig framåt och kände hettan börja förändra mig medan dragningskraften ökade i styrka – den var starkare än någonting jag upplevt förut, så stark att den påminde mig om en alfas befallning, som om jag skulle knäckas om jag inte lydde. I leaned forward and felt the heat begin to change as the pull increased in strength - it was stronger than anything I had experienced before, so strong that it reminded me of an alpha command, as if I would break if I did not obey.

Den här gången ville jag lyda. This time I wanted to obey.

Mördaren tittade på mig över Rosalies axel, med en mer fokuserad blick än hos någon annan nyfödd varelse. Der Mörder sah mich über Rosalies Schulter hinweg an, mit einem konzentrierteren Blick als jede andere neugeborene Kreatur. The killer looked at me over Rosalie's shoulder, with a more focused gaze than any other newborn creature.

Varma, bruna ögon i en nyans som mjölkchoklad – exakt samma ögonfärg som Bella hade haft. Warm, brown eyes in a shade like milk chocolate - exactly the same eye color as Bella had had.

Skakningarna upphörde tvärt. The shaking stopped abruptly. Hettan flödade igenom mig, starkare än förut, men det var en ny sorts hetta, som inte brände. The heat flowed through me, stronger than before, but it was a new kind of heat, which did not burn.

Den glödde. It glowed.

Det var som om allt jag bar inom mig lossnade när jag tittade på den lilla babyn som var hälften vampyr, hälften människa. It was as if everything I was carrying inside me came loose when I looked at the little baby who was half vampire, half human. Allt som band mig till livet klipptes av. Alles, was mich ans Leben fesselte, wurde abgeschnitten. Everything that bound me to life was cut off. Allt som gjorde mig till den jag var – min kärlek till den döda flickan på övervåningen, min kärlek till min far, min lojalitet mot min nya flock, min kärlek till mina bröder, mitt hat mot mina fiender, mitt hem, mitt namn, mitt jag – allting lossnade från mig och flöt ut i rymden. Everything that made me who I was - my love for the dead girl upstairs, my love for my father, my loyalty to my new flock, my love for my brothers, my hatred of my enemies, my home, my name, my I - everything detached from me and floated into space.

Men jag svävade inte fritt. Aber ich schwebte nicht frei. But I did not float freely. Ett nytt band förankrade mig där jag stod. A new band anchored me where I stood.

Inte ett band, utan miljoner. Not a band, but millions. Inte band, utan stålkablar. Miljoner stålkablar som förankrade mig i en enda sak – universums mittpunkt. Millions of steel cables that anchored me in one thing - the center of the universe.

Jag såg det nu, hur universum kretsade kring denna punkt. I saw it now, how the universe revolved around this point. Jag hade aldrig sett universums symmetri förut, men nu var den glasklar.

Det var inte längre jordens dragningskraft som höll mig kvar på marken. It was no longer the earth's gravity that kept me on the ground.

Det var den lilla flickan i den blonda vampyrens famn.

Renesmee.

Uppifrån hördes ett nytt ljud. A new sound was heard from above. Det enda ljud som kunde ha berört mig i detta oändliga ögonblick. Das einzige Geräusch, das mich in diesem unendlichen Moment hätte berühren können. The only sound that could have touched me in this infinite moment.

Ett hetsigt bultande, en snabb rytm … A hectic throbbing, a fast rhythm…

Ett hjärta i förändring. A changing heart.