Martina Eriksson

Jag har alltid varit fascinerad av hus - av människans boningar. Jag såg stadens bostäder, landsbygdens stugor- -och i skogen satt jag vid myrornas stackar. Min första boning låg på en bohuslänsk klippa. Kojan bestod av plank lutade mot en gren. Jag gjorde gardiner av mormors sommarkjolar. Den blev mitt slott för en sommar.

Jag insåg att det finns människor som arbetar med hus. Arktitekter. De funderar kring material, skönhet, ljus och hållbarhet- -för att skapa goda hem åt andra.

Men hur bygger de sitt eget hem? Hur ser det ut hemma hos arkitekten? Martina Eriksson, född i Dalarna, bor på Gotland. Hon ritar hus åt andra. Hennes egen Villa M stod klar för 10 år sen. -Kul att vara här! -Ja, välkommen! Hur tänkte du när du ritade den här hallen? Entrén är det första mötet mellan de som bor i huset och besökaren. Båda sidor ska känna att man väljer i vilken grad man vill förhålla sig- -till varandra. En känsla av frihet från båda håll. Man anar en helhet, men man ser inte alla rum. Det försvinner uppåt- -men man ser inte allt, det finns sekvenser. Nä...wow!

-Vilken utsikt! -Den är lite som ett stilleben. Det är inte så stor skillnad på vinter och sommar. -Och så kyrkan med sitt trätorn. -Ja, som övervåningen inspirerats av. Martina Eriksson utbildade sig i Bergen i Norge. Hon lärde sig hur man placerar ett hus med hänsyn till vind och ljus. Innan hon ritade färdigt Villa M-

-bodde hon i sex år med sin man i husvagn på tomten. Hon skissade och gjorde modeller.

Hon klättrade upp i tallen här för att förstå hur fönstren skulle sitta. Kyrkorna på Gotland... Vi har ca 90 stycken på landsbygden. Nästan alla har nån form av trätorn. Vissa har fyrkantiga. Det är som ett litet hus ovanpå den där stenkroppen. Jag ville ha trätoppen - den slutna volymen som kyrktornen utgör. Man svävar upp och landar i den volymen som ger ett lugn. Jag sökte mig till ett landskap som har alla element nära inpå: Vinden, regnet och historien som finns överallt i markerna. Var man än rör sig, så hittar man spår av människor från förr. Det finns också i nutida historia, 100-200 år tillbaka- -en tydlig och bevarad byggnadshistoria. Den måste utvecklas, för kultur är utveckling, rörelse och kontinuitet. Vad mer gör att det här är ett gotländskt hus? Längs stränderna driver det ibland in svartbrun släke- -som bönderna gödslade åkrarna med.

Den kalkstensvita stranden och de tjärade fiskebodarna skapar dramatik. Hus och människor bär en berättelse. Jag tycker om att närma mig en plats. Jag känner in området och att platsen och familjen som ska förenas i huset- -vävs samman till en berättelse.

Martina lämnade arkitektkontoren i Stockholm för att flytta hit. I dag har hon ett litet kontor inne i Visby. Hon vill lära känna den hon ritar för. Hon vill förstå behoven.

Hon och ullkonstnären Barbro Lomakka hittar ny användning för ull- -som isolering, som vackra, ljuddämpande väggar och som fönster. Hur skulle du vilja beskriva dig själv som arkitekt? Jag tänker att jag är väldigt konkret på ett sätt, och väldigt jordad. Jag kommer från en uppväxt där min farmor och farfar var bönder. Mina farbröder i Dalarna var hantverkare - målare och murare. Mitt första vägval i livet var att bli byggnadsingenjör. Jag är både en väldigt handfast och konkret person- -samtidigt som jag ofta söker mig till det här inre rummet. Om man har kontakt med det, ritar man för andra. Jag ska sy nån annans kostym - inte min kostym. Martina jobbade på arkitektkontoret White med storskaliga projekt. Som nyinflyttad på Gotland ritade hon en klimatanpassad villa i aspträ- -åt författaren Håkan Nesser, en omskriven historia. Nu arbetar Martina med ett nytt stort projekt. Vid en två kilometer lång strand-

-vill beställaren bygga villor, saluhall- -spa och ekologiskt hotell.

Villa Boo har Martina ritat åt ett ungt par. Vi får komma in i huset. Här är vår expert Mark Isitt. Vi vill höra hur han ser på Martina Erikssons arkitektur. Det är ju... Man vet inte om man är inne eller ute. Som att stå i en loggia, snarare än i en tempererad hall. Man har naturligt ljus ovanifrån, framifrån, bakifrån och från sidorna. Och så har man den här...ryggen. Hela ryggraden- -där man går ifrån vatten till vatten - från badrum till pool. Det finns en ödmjukhet i hur huset är placerat. Det är inkilat i landskapet och inte pompöst. Man går ju uppför klinten, och nerför klinten när man kommer in. Det har en sån intim känsla som Martina Eriksson brukar eftersträva. Ja, men det finns en spegling av den stora skalan där ute- -fast i ett litet format.

Det har bildat ryggen. Rummen liksom fäller sig ut ur ryggraden. Det här är otroligt logiskt.

Det är en tydlig uppdelning mellan privat och social funktion. Det är nästan ett sakralt rum eller kanske mer som en scen. Nu står vi uppe på scenen.

Du får ljus från det här fönstret på morgonen. Du får ljus från hela detta väldiga fönsterparti här. Det strömmar in ljus från alla håll och kanter. Och så materialvalen... Kalkstenen är självskriven här på Gotland. Det vore kriminellt att inte använda den. Och så är det här typiskt också: Här står vi i köket. Eller? Är det vardagsrummet? Lekrummet? Matsalen? Var står vi nånstans? Huset är bara 95 kvadrat. Det är ett ganska litet hus. För att klara av att göra ett hus så litet... Det var nog hennes uppgift: "Hur litet kan jag göra huset utan att göra avkall på bekvämligheten?" Ytorna måste då vara flerfunktionella. Så rogivande med vatten.

Den här poolen gör att det känns rent grandiost. Det verkar ha funnits en tajt dialog mellan beställare och arkitekt. Första gången vi träffades så pratade vi om att jag gillar träd så mycket. Vi fann varandra där nånstans:

I att vi pratade om naturen istället för om huset som skulle byggas. Huset fick växa fram utifrån visionen om platsen där huset skulle stå. Det ska ju stå i 100-200 år till.

Ja, vår dröm är att det ska gå i arv till barn och barnbarn. Vi ville bygga nånting som gärna ska få se likadant ut för alltid. Jag brukar börja med att studera de lokala förhållandena på tomten. Jag gör nästan direkt en snabb skiss när jag har varit på plats. Så här kan en sån skiss se ut.

Jag ser var vinden kommer ifrån, var det finns sol och lä. Byggnaden som helhet påverkas av placeringen i förhållande till det. -Börjar du med papper och penna? -Det fångar komplexa saker snabbt. Sen går jag över till datorn och ser om jag fångat allting rätt. Martina Eriksson är ganska ensam om sina noggranna vind- och solstudier. Hennes första uppgift på skolan var att tälta omkring en klippa- -för att studera väder och vind kring tältduken. Jag vill placera huset rätt direkt.

Där börjar ekologiskt tänkande och energisnålt byggande. När du tittar på ditt hus - vad tänker du då? Det har en rustik karaktär. Det är inte helt perfekt, kanske. Det har nötts av väder och vind i tio års tid och är lite slitet. Det ger också en frihet till mig som bor i huset. Å...utedusch. Vilken dröm!

Jag tycker om att vakna och börja dagen här. När solen kommer in, så får man den över hela kroppen. Vi har förlängt säsongen med stenmurar. När solen står i söderläge värmer den muren här. Här skapas lä, så man kan duscha här från maj till och med oktober. -Det är en varmare klimatzon här. -Ja, ett mikroklimat för människan. -Sånt skapar man ofta för blommor. -Du jobbar mycket med klimatzoner. Ja, jag tycker att det är ett enkelt och billigt sätt att utöka huset. Samtidigt är det kvadratmeteryta som kostar mindre än uppvärmda zoner. Uterum har blivit Martinas signum.

Hennes särskilda specialitet i vårt kalla klimat. Vi köpte en husvagn samtidigt med tomten, för vi vill genast bo här. Men det blev trångt att laga mat, diska och ha bjudningar. Vi utvecklade uterummet i anslutning till husvagnen och gjorde utekök. När vi ritade huset ville vi bevara det: Känslan av att röra sig mellan ute och inne. Man känner temperaturen och hör fågelkvitter när man står och diskar. Med enkla medel kunde man få rum som fungerade på våren och hösten. Idén till sina läplatser fick Martina under promenader längs stranden. "Varför har de byggt alla fiskebodarna som ett kors?" Jag gick runt där i olika väderlek med vind från olika håll. Det är genialiskt. Man byter plats beroende på varifrån vinden kommer. Jag försköt krysset lite grann-

-så att jag fick fler uteplatser där jag hade mest sol. -Är det så? Fungerar det? -Ja, det fungerar väldigt bra. Det skapas också en känsla av gård och avskildhet- -i hur du har placerat dina hus. Varför tycker människan om sånt? Jag tänkte på att det här rummet är ett rum. Det skapar en intimitet och avskildhet för oss. Men jag ville inte avskärma livet utanför helt. I den långa uthuslängan har vi delar med ribbväggar. Man kan tända där på kvällstid.

De utanför kan ta del av vårt privatliv - i lagom mängd. Så här har gårdar på landet alltid skapats. Du har erfarenhet från Dalarna.

Har du upplevt känslan av det här i den gamla miljön? I byn som min farmor kommer från kunde man ta del av gårdslivet. Men man valde själv i vilken grad man ville ta kontakt. Det skapade en trygghet på båda sidor. Det är en för mig grundläggande arkitektonisk princip. Le Corbusier har mycket av det. Hans tidiga verk beskriver det fint. Hans kyrka i Ronchamp...

Kyrkan står högt upp på en kulle.

Första gången jag såg bilden trodde jag att den var enorm. Men det finns nåt mänskligt och mottagande i hans arkitektur. Det är som att taket svävar ovanpå de här murarna. Le Corbusiers bostadshus i Poissy har också inspirerat Martina. Huset ser ut som ett rymdskepp.

Men precis som kyrkan är det en intim byggnad när man väl kommer in. Alla proportioner är vilsamma. Jag slappnar av i den miljön. Arkitektur har en viktig funktion att fylla genom att ge mening. Vi måste självklart ha funktioner. Huset måste funka när det blåser. Vi måste också kunna äta och få ro, sova och umgås. Men arkitekturen ska även ge en förhöjd livskänsla. En mening till varför vi är här.

Det närmaste man kommer det är poesi och musik. När arkitektur når den nivån, blir det inte hus. Vi människor strävar efter att känna det gudomliga. Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen Det är som en bön till det tomma

Det tomma vänder sitt ansikte till oss och viskar: "Jag är inte tom, jag är öppen"

För mig betyder han en närhet till livet. Jag har jobbat arkitektoniskt utifrån hur han talar om öppenhet. Öppenhet har ett mått av intimitet i sig som måste vara närvarande- -för att vi inte ska hamna i tomhet.

När jag går i vissa sekvenser av mitt hus får jag en känsla av poesi- -av att vara här och nu och i människans villkor i naturen. Martina förhåller sig varsamt till naturen. Hon lyssnar in platsen och beställaren noggrant. Hon gör ute till inne och ofta sitter hon med tumstocken i handen- -och känner hur skalan relaterar till kroppen. God arkitektur kräver att intimitet och rymd samverkar harmoniskt- -som de gör här i husen på Gotland.

Nu faller skymningen i Salthamn och vi lämnar vackra Gotland. Medan våra arkitekter har det bra-

-berättar jag vilka som gjort programmet. Sven-Åke Visén skötte kameran. Sofia Wikström klippte. Musiken är gjord av Indis Windis. Helena Stjernström - projektledare. Jag som producerade heter Ann Viktorin. Nästa vecka åker vi till västkusten och Gert Wingårdhs ombyggda torp. Textning: Marina Steinmo Svensk Medietext för SVT