Kapitel 21
JAG RINGER MARIKA LAGERCRANTZS VÄN.
Tycker inte om att ringa främlingar.
Men vissa saker måste man bara göra.
»Hej, jag heter Moa Bengtsson.
Jag fick ditt nummer av Marika Lagercrantz.«
»Hej.«
»Jag ska söka scenskolan, och behöver privatlektioner, tänkte höra om du kunde …«
»Tyvärr, jag har fullt upp i höst.«
»Alltså det räcker med nån timme ibland.«
»Jag har verkligen fullt upp, jag är ledsen.«
Jag vill också ha fullt upp.
Jag har alltid velat ha ett stamställe och går därför till Kaffekoppen varje gång jag ska fika.
Det är en tung och kvalmig luft härinne.
Och en massa tända stearinljus.
Tänker på brandrisken när jag hänger av mig jackan på stolens ryggstöd.
Beställer en kaffe och undrar om de känner igen mig. Vill så gärna att någon ska känna igen mig.
Jag har med mig en bibliotekskasse i tyg,
full med olika diktsamlingar och dramer.
Jag måste välja texter. Måste börja träna, utan privatlektioner.
Träna med mig själv. Då kan jag göra hur jag vill. Konstnärlig frihet.
Den första scenskolsökningen är i Luleå. Sökningen består av fyra delprov.
Första delprovet är en dikt och en gemensam gruppimprovisation.
Jag dricker av mitt kaffe. Bläddrar i böckerna. Lugn, Öijer eller Boye? Ole, dole, doff. Har ingen aning om hur man väljer ut en lämplig dikt.
Dörren öppnas och det blir med ens lite svalare i lokalen.
Fryser till på det där sättet som man kan frysa till på, när någon råkar släppa in lite välbehövlig frisk luft på ett ställe med alldeles för hög temperatur.
Stearinljusens lågor blir vilda av syret. Den knarrande dörren stängs igen och den begynnande hösten stängs ute.
En man kommer in. Och jag känner igen honom. Som en vag bild från det förflutna. Jag blir glad.
Efter fyra och en halv månad i Stockholm får jag syn på någon som jag känner igen.
Det måste vara ett tag sedan jag såg honom, för han har åldrats, och det avsevärt.
Hans ögon, rätt in i mina och jag ler med hela ansiktet och vinkar lite försiktigt.
Men någonting kommer emellan våra ögon.
Jag ställer mig upp. Nickar mot honom, som för att signalera att det är jag, Moa.
Han verkar inte se mig. Det är fullt av människor som skymmer sikten för mig.
Måste gå fram till honom,
måste ta tag i hans arm, är så säker på att vi tillsammans ska reda ut när och var vi tidigare har träffats.
»Hej, det är jag, Moa.«
Han tittar på mig uppifrån och ner utan att säga något.
I samma stund ringer hans mobiltelefon.
Han ler ursäktande mot mig innan han svarar.
»Ja, det är Sven.«
Hela Kaffekoppen sätts i gungning när det går upp för mig vem mannen är:
Sven Wollter.
Jag står mycket nära honom.
Alla cafégäster tittar på mig. Eller på Sven.
Eller på oss båda. Och Sven Wollter tittar på mig,
samtidigt som han fortsätter att prata med den där rösten, i den där telefonen.
Det är alldeles för trångt.
Och alldeles för hög temperatur.
Alldeles för många stearinljus.
Jag går tillbaka till mitt bord igen.
Låtsas som om ingenting har hänt.
Låtsas som om jag fick en sådan innerlig lust att hälsa på Sven Wollter.
Hälsa på honom, som om han vore vem som helst.
Som om jag inte är en sådan som gör skillnad.
Jag samlar ihop mina grejer, fort och diskret. Iakttagen.
Hela tiden iakttagen.
Stockholmsögon.
Tar på mig jackan och min basker och går därifrån.
Det är sista gången jag är på Kaffekoppen.
Jag småspringer mot tunnelbanan.
Korsar Stora Nygatan och Lilla Nygatan. Genar genom små gränder.
Det börjar mörkna ute.
Jag känner hur jag skulle vilja upplösas med skymningen.
På tunnelbanan hem ser jag tre hjärnblödningar i en och samma vagn.
Vissa är typiska hjärnblödningsmänniskor.
Andra är hjärtinfarktsmänniskor.
Hjärtinfarktsmänniskorna hamnar sällan på ställen som Liljebacken.
Jag vet inte om jag önskar att jag är en hjärtinfarktsmänniska.
Vid Tekniska högskolan går det på en som olyckligtvis kommer att få Parkinsons, okontrollerade ryckningar.
Hon kommer i sällskap med en väninna som lär bli betydligt äldre.
Säkert närmare hundra.
Jag ser ett par döskallar också.
Då menar jag riktiga döskallar. Jag möter någons blick och plötsligt har skinnet och köttet avlägsnat sig.
Kvar är bara kraniet och tomrummen där näsan en gång suttit och ögonhålorna.
Egentligen är vi ingenting annat än vandrande skelett.
Har man en gång börjat med kraniumtanken är det svårt att sluta.
Det är tanternas fel alltihop.