×

We use cookies to help make LingQ better. By visiting the site, you agree to our cookie policy.


image

Selma Lagerlöf - Kejsarn av Portugallien, Kapitel 8

Kapitel 8

Besöket i bondgården

När den lilla flickan från Skrolycka gick på det femte året, tog Jan Andersson henne vid handen en söndagseftermiddag, och de vandrade tillsammans uppåt skogen.

De gick förbi den skuggiga björkhagen, där de annars brukade slå sig ner. De gick förbi smultronbacken, ja, de gick till och med förbi den lilla slingrande Tvättbäcken utan att stanna.

De gick hand i hand, de var tysta och allvarliga, liksom för att visa, att det var något högtidligt, som förestod dem.

De försvann åt öster inåt den allra djupaste skogen, men de stannade inte där heller, utan så småningom kom de till synes i en skogsbacke ovanför Lobyn.

Härifrån gick de ner till vägskälet, där landsväg och byaväg korsade varandra, och nu skulle det väl äntligen bli tydligt vart de ämnade sig.

Men de gick inte till Nästa och inte till Nysta. De inte så mycket som såg åt Där Fram eller På Valln.

De fortsatte längre och längre inåt byn. Det var nästan omöjligt att förstå vart de skulle ta vägen. För det kunde väl aldrig vara hos Björn Hindrikssons i Lobyn heller, som de ville göra en påhälsning?

Det var ju sant förstås, att Björn Hindrikssons hustru var halvsyster till Jans mor, så att Jan verkligen var släkt med de rikaste i socknen och hade rättighet att kalla Björn Hindriksson och hans hustru för morbror och moster. Men hittills hade Jan aldrig velat låtsa om den saken. Det var knappt, att han hade talat om för Kattrina en gång, att han hade så hög släktskap. Han gick alltid ur vägen för Björn Hindriksson. Inte en gång på talbacken utanför kyrkan brukade han gå fram till honom för att hälsa och ta i hand.

Men nu, sedan Jan hade en så märkvärdig liten dotter, var han inte bara en fattig daglönare. Nu hade han en skatt att visa och ett blomster att pryda sig med. Nu var han rik med de rika och mäktig med de mäktiga. Nu gick han rätt fram till den stora manbyggningen hos Björn Hindrikssons för att hälsa på hos de fina släktingarna för första gången i sitt liv.

Det blev inte något långt besök i bondgården. Inom mindre än en timme gick Jan och den lilla flickan återigen över gårdsplanen fram mot grinden.

Men när Jan hade kommit så långt, blev han stående och såg sig tillbaka, som om han skulle ha lust att gå in en gång till.

Det var inte så, att han behövde ångra, att han hade gått dit. De hade blivit väl mottagna på alla sätt. Björn Hindrikssons hustru hade genast tagit jäntan med sig fram till det blåmålade skåpet, som stod mittpå långväggen, och gett henne en skorpa och en sockerbit. Och Björn Hindriksson själv hade hört efter hur gammal hon var och vad hon hette, och sedan hade han öppnat den stora läderpungen, som han bar i byxfickan, och skänkt henne en blank sexstyver.

Jan hade blivit fägnad med kaffe, och hans halvmoster hade frågat efter Kattrina och undrat om de hade ko eller gris, om stugan var kall om vintern och om han fick så mycket i dagspenning hos Erik i Falla, att han kunde leva på sin förtjänst och slapp att komma i gäld.

Nej, det var inte något med själva besöket, som gjorde Jan bekymmer. När han hade suttit och talat med Björn Hindrikssons en stund, så hade de sagt ifrån – och det var inte annat än rätt, det heller – att de var bortbjudna på kalas nu på eftermiddagen och skulle fara om en halvtimme. Jan hade ju förstått, att de behövde den tiden för att göra sig i ordning, och han hade rest sig upp och sagt adjö.

Men då hade hans halvmoster skyndat sig bort till matskåpet, plockat fram smör och fläsk, fyllt en liten påse med gryn och en annan med mjöl och bundit ihop alltsammans till ett knyte, som hon hade gett Jan i handen vid avskedet. Det var en liten förning till Kattrina, sa hon. Hon skulle väl ha någon lön för att hon satt hemma och vaktade huset.

Det var detta knyte, som Jan stod och funderade på.

Han kunde förstå, att i knytet fanns det allt möjligt gott och präktigt, sådant, som de längtade efter vid vartenda mål i Skrolycka, men det kändes liksom en orätt mot den lilla flickan att ta emot det.

Se, han hade inte kommit till Björn Hindrikssons som tiggare, utan för att hälsa på släkten. Han ville inte, att de skulle missta sig om den saken.

Han hade nog tänkt på detta genast inne i stugan, men respekten för Björn Hindriksson och hans hustru var så stor hos honom, att han inte hade annat vågat än att ta emot knytet.

Han gick tillbaka från grinden och satte ner knytet vid stallknuten, där husfolket jämt gick förbi, så att de inte kunde undgå att se det.

Det gjorde ont i honom att lämna det. Men den lilla flickan var ingen tiggartös. Ingen fick tro om henne och hennes far, att de gick omkring och begärde.

Kapitel 8 Kapitel 8 Chapter 8 Chapitre 8 Capitolo 8

Besöket i bondgården Der Besuch im Bauernhaus The visit to the farm

När den lilla flickan från Skrolycka gick på det femte året, tog Jan Andersson henne vid handen en söndagseftermiddag, och de vandrade tillsammans uppåt skogen. Als das kleine Mädchen aus Skrolycka fünf Jahre alt war, nahm Jan Andersson sie an einem Sonntagnachmittag an die Hand und sie gingen gemeinsam in den Wald. When the little girl from Skrolycka was in her fifth year, Jan Andersson took her by the hand one Sunday afternoon, and they walked together up the forest.

De gick förbi den skuggiga björkhagen, där de annars brukade slå sig ner. Sie gingen an dem schattigen Birkenwäldchen vorbei, in dem sie sich gewöhnlich niederließen. They walked past the shady birch grove, where they used to settle down. De gick förbi smultronbacken, ja, de gick till och med förbi den lilla slingrande Tvättbäcken utan att stanna. Sie gingen am Erdbeerhügel vorbei, ja, sie gingen sogar an dem kleinen gewundenen Waschbach vorbei, ohne anzuhalten. They walked past the strawberry hill, yes, they even walked past the small winding Tvättbäcken without stopping.

De gick hand i hand, de var tysta och allvarliga, liksom för att visa, att det var något högtidligt, som förestod dem. Sie gingen Hand in Hand, schweigend und ernst, als wollten sie zeigen, dass ihnen etwas Feierliches widerfährt. They went hand in hand, they were silent and serious, as if to show that something solemn was before them.

De försvann åt öster inåt den allra djupaste skogen, men de stannade inte där heller, utan så småningom kom de till synes i en skogsbacke ovanför Lobyn. Sie verschwanden nach Osten in den tiefsten Wald, aber auch dort blieben sie nicht und kamen schließlich auf einem bewaldeten Hügel oberhalb von Lobyn in Sicht. They disappeared to the east inwards the deepest forest, but they did not stay there either, but eventually they appeared in a forest hill above Lobyn.

Härifrån gick de ner till vägskälet, där landsväg och byaväg korsade varandra, och nu skulle det väl äntligen bli tydligt vart de ämnade sig. Von hier aus ging es hinunter zur Kreuzung, wo sich die Autobahn und die Dorfstraße kreuzten, und nun würde endlich klar werden, wohin sie gehen würden. From here they went down to the crossroads, where the country road and the village road crossed each other, and now it would finally be clear where they were going.

Men de gick inte till Nästa och inte till Nysta. Aber sie sind nicht zu Next und nicht zu Nysta gegangen. But they did not go to Next and not to Nysta. De inte så mycket som såg åt Där Fram eller På Valln. Sie schauten nicht einmal auf die Front oder das Tal. They not so much who looked at there Fram or På Valln.

De fortsatte längre och längre inåt byn. Sie gingen immer weiter in das Dorf hinein. They continued further and further into the village. Det var nästan omöjligt att förstå vart de skulle ta vägen. Es war fast unmöglich zu verstehen, wohin sie gingen. It was almost impossible to understand where they were going. För det kunde väl aldrig vara hos Björn Hindrikssons i Lobyn heller, som de ville göra en påhälsning? Weil es auch bei Björn Hindriksson in Lobyn nicht sein konnte, dass sie einen Auftritt haben wollten? Because it could never be with Björn Hindriksson's in Lobyn either, as they wanted to make a greeting?

Det var ju sant förstås, att Björn Hindrikssons hustru var halvsyster till Jans mor, så att Jan verkligen var släkt med de rikaste i socknen och hade rättighet att kalla Björn Hindriksson och hans hustru för morbror och moster. Es stimmte natürlich, dass Björn Hindrikssons Frau die Halbschwester von Jans Mutter war, so dass Jan wirklich mit den Reichsten der Gemeinde verwandt war und das Recht hatte, Björn Hindriksson und seine Frau Onkel und Tante zu nennen. It was true, of course, that Björn Hindriksson's wife was half-sister to Jan's mother, so that Jan was really related to the richest in the parish and had the right to call Björn Hindriksson and his wife uncle and aunt. Men hittills hade Jan aldrig velat låtsa om den saken. Aber bis jetzt hatte Jan nie so tun wollen, als ob es so wäre. But until now, Jan had never wanted to pretend about it. Det var knappt, att han hade talat om för Kattrina en gång, att han hade så hög släktskap. Kaum, dass er Kattrina einmal gesagt hatte, dass er so hoch verwandt war. It was hardly that he had told Kattrina once that he had such a high kinship. Han gick alltid ur vägen för Björn Hindriksson. Er ging Björn Hindriksson immer aus dem Weg. He always got out of Björn Hindriksson's way. Inte en gång på talbacken utanför kyrkan brukade han gå fram till honom för att hälsa och ta i hand. Nicht ein einziges Mal ist er auf dem Hügel vor der Kirche auf ihn zugegangen, um ihn zu begrüßen und ihm die Hand zu geben. Not once on the hillside outside the church did he approach him to greet and shake hands.

Men nu, sedan Jan hade en så märkvärdig liten dotter, var han inte bara en fattig daglönare. Aber jetzt, da Jan eine so bemerkenswerte kleine Tochter hatte, war er nicht mehr nur ein armer Tagelöhner. But now, since Jan had such a strange little daughter, he was not just a poor day laborer. Nu hade han en skatt att visa och ett blomster att pryda sig med. Jetzt hatte er einen Schatz zu zeigen und eine Blume, mit der er sich schmücken konnte. Now he had a treasure to show and a flower to adorn himself with. Nu var han rik med de rika och mäktig med de mäktiga. Jetzt war er reich bei den Reichen und mächtig bei den Mächtigen. Now he was rich with the rich and powerful with the powerful. Nu gick han rätt fram till den stora manbyggningen hos Björn Hindrikssons för att hälsa på hos de fina släktingarna för första gången i sitt liv. Jetzt fuhr er direkt zum großen Anwesen der Björn Hindrikssons, um die feine Verwandtschaft zum ersten Mal in seinem Leben zu besuchen. Now he went straight to the large man building at Björn Hindriksson's to visit the fine relatives for the first time in his life.

Det blev inte något långt besök i bondgården. Es war kein langer Besuch auf dem Bauernhof. It wasn't a long visit to the farmhouse. Inom mindre än en timme gick Jan och den lilla flickan återigen över gårdsplanen fram mot grinden. Nach weniger als einer Stunde gingen Jan und das kleine Mädchen wieder über den Hof zum Tor. In less than an hour, Jan and the little girl again walked across the courtyard toward the gate.

Men när Jan hade kommit så långt, blev han stående och såg sig tillbaka, som om han skulle ha lust att gå in en gång till. Aber als Jan so weit gekommen war, blieb er stehen und schaute zurück, als ob er noch einmal hineingehen wollte. But when Jan had come this far, he stood and looked back, as if he wanted to go in again.

Det var inte så, att han behövde ångra, att han hade gått dit. Es war nicht so, dass er bereuen musste, dorthin gegangen zu sein. It was not that he needed to regret that he had gone there. De hade blivit väl mottagna på alla sätt. Sie waren in jeder Hinsicht gut aufgenommen worden. They had been well received in every way. Björn Hindrikssons hustru hade genast tagit jäntan med sig fram till det blåmålade skåpet, som stod mittpå långväggen, och gett henne en skorpa och en sockerbit. Björn Hindrikssons Frau führte das Mädchen sofort zu dem blau gestrichenen Schrank in der Mitte der langen Wand und gab ihr eine Kruste und einen Zuckerwürfel. Björn Hindriksson's wife had immediately taken the girl with her to the blue-painted cupboard, which stood in the middle of the long wall, and given her a crust and a piece of sugar. Och Björn Hindriksson själv hade hört efter hur gammal hon var och vad hon hette, och sedan hade han öppnat den stora läderpungen, som han bar i byxfickan, och skänkt henne en blank sexstyver. Und Björn Hindriksson selbst hatte gehört, wie alt sie war und wie ihr Name lautete, und dann hatte er die große lederne Brieftasche, die er in seiner Hosentasche trug, geöffnet und ihr einen glänzenden Sixpence gegeben. And Björn Hindriksson himself had heard how old she was and what her name was, and then he had opened the large leather purse, which he carried in his trouser pocket, and given her a shiny sex thief.

Jan hade blivit fägnad med kaffe, och hans halvmoster hade frågat efter Kattrina och undrat om de hade ko eller gris, om stugan var kall om vintern och om han fick så mycket i dagspenning hos Erik i Falla, att han kunde leva på sin förtjänst och slapp att komma i gäld. Jan had been fenced with coffee, and his half-aunt had asked for Kattrina and wondered if they had a cow or a pig, if the cottage was cold in the winter and if he got so much in daily allowance from Erik in Falla, that he could live on his earnings and escaped debt.

Nej, det var inte något med själva besöket, som gjorde Jan bekymmer. Nein, es war nicht der Besuch selbst, der Jan beunruhigte. No, there was nothing about the visit itself that worried Jan. När han hade suttit och talat med Björn Hindrikssons en stund, så hade de sagt ifrån – och det var inte annat än rätt, det heller – att de var bortbjudna på kalas nu på eftermiddagen och skulle fara om en halvtimme. Als er eine Weile mit Björn Hindriksson zusammengesessen und geredet hatte, hatten sie ihm gesagt - und das war auch richtig so -, dass sie heute Nachmittag zu einer Party eingeladen waren und in einer halben Stunde abreisen würden. When he had sat and talked with Björn Hindriksson for a while, they had said - and that was only right, that too - that they were invited to a party this afternoon and would leave in half an hour. Jan hade ju förstått, att de behövde den tiden för att göra sig i ordning, och han hade rest sig upp och sagt adjö. Jan hatte erkannt, dass sie diese Zeit brauchten, um sich fertig zu machen, und er war aufgestanden und hatte sich verabschiedet. Jan had understood that they needed that time to get ready, and he had got up and said goodbye.

Men då hade hans halvmoster skyndat sig bort till matskåpet, plockat fram smör och fläsk, fyllt en liten påse med gryn och en annan med mjöl och bundit ihop alltsammans till ett knyte, som hon hade gett Jan i handen vid avskedet. Doch dann war seine Halbtante in die Speisekammer geeilt, hatte Butter und Schweinefleisch herausgeholt, ein Säckchen mit Grieß und ein weiteres mit Mehl gefüllt und alles zu einem Knoten gebunden, den sie Jan zum Abschied in die Hand gedrückt hatte. But then his half-aunt had hurried to the cupboard, picked out butter and pork, filled a small bag with groats and another with flour and tied it all together into a knot, which she had given Jan in her hand at parting. Det var en liten förning till Kattrina, sa hon. "Es war eine kleine Überraschung für Kattrina", sagte sie. It was a small lead for Kattrina, she said. Hon skulle väl ha någon lön för att hon satt hemma och vaktade huset. Sie würde wahrscheinlich etwas dafür bekommen, dass sie zu Hause sitzt und auf das Haus aufpasst. She would probably have some pay for sitting at home and guarding the house.

Det var detta knyte, som Jan stod och funderade på. Es war dieser Knoten, über den Jan nachdachte. It was this knot that Jan was thinking about.

Han kunde förstå, att i knytet fanns det allt möjligt gott och präktigt, sådant, som de längtade efter vid vartenda mål i Skrolycka, men det kändes liksom en orätt mot den lilla flickan att ta emot det. Er konnte verstehen, dass in dem Bündel allerlei gute und prächtige Dinge waren, wie sie an jedem Ort in Skrolycka ersehnt wurden, aber es schien dem kleinen Mädchen ungerecht zu sein, es entgegenzunehmen. He could understand that in the knot there was everything possible good and splendid, such as they longed for at every goal in Skrolycka, but it felt like an injustice to the little girl to receive it.

Se, han hade inte kommit till Björn Hindrikssons som tiggare, utan för att hälsa på släkten. Er war nämlich nicht als Bettler zu Björn Hindriksson gekommen, sondern um seine Familie zu besuchen. Look, he had not come to Björn Hindriksson's as a beggar, but to visit the family. Han ville inte, att de skulle missta sig om den saken. Er wollte nicht, dass sie sich in diesem Punkt irren. He did not want them to be mistaken about that thing.

Han hade nog tänkt på detta genast inne i stugan, men respekten för Björn Hindriksson och hans hustru var så stor hos honom, att han inte hade annat vågat än att ta emot knytet. Wahrscheinlich hatte er in der Hütte sofort daran gedacht, aber sein Respekt vor Björn Hindriksson und seiner Frau war so groß, dass er keine andere Wahl hatte, als die Faust zu akzeptieren. He had probably thought of this immediately inside the cottage, but the respect for Björn Hindriksson and his wife was so great with him that he had dared nothing more than to receive the knot.

Han gick tillbaka från grinden och satte ner knytet vid stallknuten, där husfolket jämt gick förbi, så att de inte kunde undgå att se det. Er trat vom Tor zurück und legte die Faust am Stallknoten nieder, wo die Bediensteten immer vorbeikamen, so dass sie sie nicht übersehen konnten. He went back from the gate and put the knot down by the stable knot, where the house people constantly passed by, so that they could not avoid seeing it.

Det gjorde ont i honom att lämna det. Es tat ihm weh, sie zu verlassen. It hurt him to leave it. Men den lilla flickan var ingen tiggartös. Aber das kleine Mädchen war kein Bettelmädchen. But the little girl was not a beggar. Ingen fick tro om henne och hennes far, att de gick omkring och begärde. Niemand durfte von ihr und ihrem Vater denken, dass sie betteln gehen würden. No one was allowed to believe about her and her father, that they went around asking.