×

We use cookies to help make LingQ better. By visiting the site, you agree to our cookie policy.


image

Selma Lagerlöf - Kejsarn av Portugallien, Kapitel 6

Kapitel 6

Julmorgonen

När den lilla flickan var ett år och fyra månader gammal, tog Jan Andersson i Skrolycka henne med sig till kyrkan på julmorgonen.

Kattrina, hustrun, tyckte nog, att tösen var bra liten för att komma till kyrkan, och var rädd för att hon skulle sätta till att skrika, såsom hon hade gjort på vaccineringsmötet. Men mannen fick sin vilja fram, eftersom det ändå var brukligt, att småbarnen följde med till julottan.

De gav sig alltså åstad med tösen vid femtiden på julmorgonen. Det var mulen himmel och mörkt som i en säck, men det var inte kallt, utan nästan ljumt i luften och alldeles stilla, såsom det brukar vara så där inemot slutet av december.

Till att börja med hade de att gå en liten trång stig mellan åkrar och hagar i Askedalarna. Sedan måste de följa den branta vintervägen över Snipaåsen, och först därefter kom de in på ordentlig väg.

Det stora tvåvåningshuset i Falla hade ljus i vartenda fönster, och det stod som en ledfyr för folket i Skrolycka, så att de kunde leta sig fram till Börjes stuga. Där träffade de på några av grannarna, som hade gjort i ordning bloss på julaftonen för att lysa sig med, och slöt sig till dem. Var blossbärare gick i spetsen för en liten skara människor. De flesta var tysta, men alla var glada till sinnes. De tyckte sig vara ute och vandra som de tre vise män, lysta av en stjärna, för att söka den nyfödda judakonungen.

När de hade kommit upp på skogshöjden, hade de att gå förbi en stor sten, som en jätte nere i Frykerud hade kastat mot Svartsjö kyrka en julmorgon, fast den till all lycka hade flugit över kyrktornet och blivit liggande här på Snipaåsen. Nu, då kyrkovandrarna närmade sig den, låg stenen som vanligt nere på marken, men de visste alla, att under natten hade den varit upplyftad på tolv guldpelare och att trollen hade ätit och druckit och dansat under den.

Det var inte så roligt att gå förbi en sådan sten på julmorgonen, och Jan tittade bort till Kattrina för att se om hon höll den lilla flickan säkert tryckt intill sig. Kattrina gick trygg och lugn som vanligt och småpratade med en av grannarna. Hon tycktes inte alls tänka på vad detta var för en farlig plats.

Granarna var uråldriga och grova här uppe på höjden. Och när man såg dem i skenet från blossen, med stora snöklumpar på grenarna, kunde man inte undgå att märka, att flera av dem, som man förut hade trott vara träd, inte var annat än troll, med vassa ögon under de vita snöhättorna och med långa, skarpa klor stickande fram under de tjocka snövantarna.

Det gick an, så länge som de höll sig stilla, men tänk, om en av dem skulle sträcka ut en arm och rycka till sig någon, som gick förbi! De vuxna och gamla var det väl inte så farligt för, men Jan hade alltid hört, att trollen hade en stor kärlek för små, små människobarn, ju mindre, ju bättre.

Han tyckte allt, att Kattrina höll den lilla flickan bra bekymmerslöst. Det var ingen konst alls för de stora, klobeväpnade trollhänderna att rycka barnet ifrån henne. Inte tordes han ta barnet ur hennes armar heller här mittpå det farliga stället. Det kunde just ha kommit trollpacket att röra på sig.

Det började redan susa och viska från det ena trädtrollet till det andra. Det knarrade till uppe i grenarna, som om de skulle försöka sätta sig i rörelse.

Inte tordes han fråga de andra om de såg och hörde det, som han såg. Det kunde ha varit just den frågan, som hade satt liv i trollpacket.

I den våndan visste han bara en sak att ta sig till. Han började sjunga en psalm i skogen.

Han hade dålig sångröst och hade aldrig sjungit förr, så att någon hade hört det. Han var så klen att hålla tonen, att han inte en gång vågade sjunga i kyrkan, men nu måste han däran, det fick gå, hur det ville.

Han såg, att grannarna blev litet förvånade. De, som gick före, stötte till varandra och såg sig om. Det fick inte hindra honom, utan han måste fortsätta.

Men strax därpå viskade en av kvinnorna till honom:

– Vänta lite, Jan, så ska jag hjälpa er! Och så tog hon upp julpsalmen med rätt melodi och rätt ton.

Det ljöd vackert i natten mellan träden. De andra kunde inte låta bli, utan de stämde in, de också. ”Var hälsad, sköna morgonstund, som av profeters helga mund är oss bebådad vorden!”

Då gick det liksom ett sus av ängslan genom trädtrollen. De sköt ner snöhuvorna, så att man inte mer såg de arga trollögonen, och de drog tillbaka de utsträckta klorna under granbarr och snö. När första versen hade klingat ut, var ingen i stånd att se, att det fanns annat än vanliga gamla ofarliga granträd på skogshöjden.

Stickblossen, som hade lyst folket från Askedalarna över skogen, var utbrända, när de kom till landsvägen. Men här gick man fram med ledning av de upplysta bondstugorna. När ett hus kom ur synhåll, strax glimmade ett annat fram på litet avstånd. De hade ljus utställda i alla fönster för att visa fattiga vandrare till rätta på kyrkvägen.

Till slut kom man då upp på en kulle, därifrån man kunde se kyrkan. Den låg där, med ljusskenet strömmande ut genom alla fönster, som en jättestor lykta. När de vandrande fick syn på den, blev de tvungna att stanna och dra efter andan. Efter alla små stugor och alla låga fönster, som de hade gått förbi, tyckte de, att kyrkan var så förunderligt stor och så förunderligt lysande.

Då Jan såg kyrkan, kom han ovillkorligen att tänka på ett fattigt folk i Palestina, som en natt hade varit ute och gått och burit med sig ett litet barn, deras enda tröst och glädje. De kom ifrån Betlehem, och de skulle gå till Jerusalem, därför att barnet måste omskäras i Jerusalems tempel. Men de var tvungna att smyga sig fram i mörka natten, därför att det var många, som stod efter det barnets liv.

Folket från Askedalarna hade gått hemifrån tidigt för att hinna fram före dem som åkte, men i närheten av kyrkan blev de dock upphunna av dessa. De kom med frustande hästar och klingande bjällror och for förbi i flygande fläng, tvingande de stackars fotgängarna att ge sig upp i den höga snön.

Nu var det Jan, som bar barnet. Han måste oupphörligen springa undan för de åkande. Vandringen blev svår på den mörka vägen, men framför dem låg det strålande templet, och bara de kunde komma dit, var de trygga och bärgade.

Bakom dem hördes ett väldigt buller av dombjällror och hästtramp. Det kom en stor släde, förspänd med parhästar. I sitsen satt en ung herreman i svart päls och hög pälsmössa med sin unga fru vid sidan. Han körde själv, men bakom honom stod kusken med ett brinnande bloss i handen. Han höll det högt i luften, lågan kastades bakåt av luftdraget och lämnade efter sig en lång svans av gnistor och rök.

Jan stod högt uppe på snökanten med barnet i famnen. Det såg vådligt ut, för hans ena fot sjönk plötsligen djupt ner i drivan, och han var nära att falla. Den åkande herrn drog häftigt in tömmarna och ropade till dem, som han hade kört från vägen.

– Ge hit barnet, så ska det få åka med mej till kyrkan! sa han vänligt. Det är farligt att gå å bära en liten, när det är så många åkande ute.

– Tack! sa Jan Andersson. Men det går nog bra.

– Vi ska sätta flickan här emellan oss, Jan, sa den unga frun.

– Tack! Men det får vara.

– Jaså, du törs inte lämna henne ifrån dej? sa den åkande och for skrattande vidare.

Vandrarna fortsatte alltså, men deras färd blev allt farligare och besvärligare. Släde följde släde. Det fanns inte en häst i socknen, som inte var ute och skjutsade på julmorgonen.

– Du kunde ha låtit dom tatt jänta, sa Kattrina. Jag är rädd för att du faller mä'na.

– Skulle jag ha låtit dom tatt barnet? Du vet inte vad du säjer. Såg du inte vem det var?

– Vad skulle det ha vart för farligt å låta'na åka mä brukspatrons på Duvnäs?

Jan Andersson i Skrolycka tvärstannade.

– Var det brukspatrons på Duvnäs? sa han och såg ut, som skulle han ha vaknat ur en dröm.

– Visst var det han! Vem trodde du att det var?

Ja, var hade Jan varit med sina tankar? Vad var det för ett barn, som han hade gått och burit på? Vart hade han ämnat sig? I vilket land var det, som han hade vandrat?

Han strök sig över pannan med handen och såg litet förlägen ut, då han svarade Kattrina.

– Jag trodde, att det var kung Herodes av Judaland och Herodias, hans hustru!

Kapitel 6 Kapitel 6 Κεφάλαιο 6 Chapter 6 Capítulo 6 Глава 6

Julmorgonen

När den lilla flickan var ett år och fyra månader gammal, tog Jan Andersson i Skrolycka henne med sig till kyrkan på julmorgonen. Als das kleine Mädchen ein Jahr und vier Monate alt war, nahm Jan Andersson aus Skrolycka es am Weihnachtsmorgen mit in die Kirche.

Kattrina, hustrun, tyckte nog, att tösen var bra liten för att komma till kyrkan, och var rädd för att hon skulle sätta till att skrika, såsom hon hade gjort på vaccineringsmötet. Kattrina, die Ehefrau, war der Meinung, dass das Mädchen zu klein sei, um in die Kirche zu kommen, und hatte Angst, dass es anfangen würde zu schreien, wie sie es bei der Impfung getan hatte. Kattrina, the wife, must have thought that the girl was too small to come to church, and was afraid that she would start screaming, as she had done at the vaccination meeting. Men mannen fick sin vilja fram, eftersom det ändå var brukligt, att småbarnen följde med till julottan. Aber der Mann setzte sich durch, denn es war immer noch üblich, dass die kleinen Kinder an der Weihnachtsfeier teilnahmen. But the man got his way, because it was still customary for the toddlers to come with him to the Christmas lottery.

De gav sig alltså åstad med tösen vid femtiden på julmorgonen. So machten sie sich am Weihnachtsmorgen um fünf Uhr mit dem Mädchen auf den Weg. So they set off with the girl at five o'clock on Christmas morning. Det var mulen himmel och mörkt som i en säck, men det var inte kallt, utan nästan ljumt i luften och alldeles stilla, såsom det brukar vara så där inemot slutet av december. Der Himmel war bedeckt und dunkel wie in einem Sack, aber es war nicht kalt, sondern fast mild in der Luft und ganz still, wie es normalerweise gegen Ende Dezember ist. It was overcast sky and dark as in a sack, but it was not cold, but almost balmy in the air and quite still, as it usually is towards the end of December.

Till att börja med hade de att gå en liten trång stig mellan åkrar och hagar i Askedalarna. Zunächst mussten sie einen schmalen Pfad zwischen Feldern und Weiden in Askedalarna gehen. To begin with, they had to walk a small narrow path between fields and pastures in Askedalarna. Sedan måste de följa den branta vintervägen över Snipaåsen, och först därefter kom de in på ordentlig väg. Dann mussten sie der steilen Winterstraße über den Snipa-Grat folgen, und erst dann gelangten sie auf eine richtige Straße. Then they had to follow the steep winter road over Snipaåsen, and only then did they enter a proper road.

Det stora tvåvåningshuset i Falla hade ljus i vartenda fönster, och det stod som en ledfyr för folket i Skrolycka, så att de kunde leta sig fram till Börjes stuga. Das große zweistöckige Haus in Falla hatte Licht in allen Fenstern und diente den Einwohnern von Skrolycka als Leuchtturm, um den Weg zu Börjes Hütte zu finden. The large two-storey house in Falla had light in every single window, and it stood as a beacon for the people in Skrolycka, so that they could find their way to Börje's cottage. Där träffade de på några av grannarna, som hade gjort i ordning bloss på julaftonen för att lysa sig med, och slöt sig till dem. Dort trafen sie auf einige Nachbarn, die an Heiligabend Fackeln vorbereitet hatten, um sich damit zu beleuchten, und schlossen sich ihnen an. There they met some of the neighbors, who had prepared flares on Christmas Eve to shine with, and joined them. Var blossbärare gick i spetsen för en liten skara människor. Jeder Flammenträger stand an der Spitze einer kleinen Gruppe von Menschen. Each flare-up was at the head of a small crowd of people. De flesta var tysta, men alla var glada till sinnes. Die meisten waren schweigsam, aber alle waren in fröhlicher Stimmung. Most were silent, but all were happy at heart. De tyckte sig vara ute och vandra som de tre vise män, lysta av en stjärna, för att söka den nyfödda judakonungen. Sie dachten, sie seien wie die drei Weisen unterwegs, die von einem Stern erleuchtet wurden, um den neugeborenen König der Juden zu suchen. They thought they were out wandering like the three wise men, lit by a star, to seek the newborn king of the Jews.

När de hade kommit upp på skogshöjden, hade de att gå förbi en stor sten, som en jätte nere i Frykerud hade kastat mot Svartsjö kyrka en julmorgon, fast den till all lycka hade flugit över kyrktornet och blivit liggande här på Snipaåsen. Als sie die Spitze des Waldes erreicht hatten, mussten sie an einem großen Stein vorbeigehen, den ein Riese unten in Frykerud an einem Weihnachtsmorgen auf die Kirche von Svartsjö geworfen hatte, der aber zum Glück über den Kirchturm geflogen und hier auf dem Snipaåsen geblieben war. When they had reached the forest height, they had to walk past a large stone, which a giant down in Frykerud had thrown at Svartsjö church one Christmas morning, although fortunately it had flown over the church tower and been lying here on Snipaåsen. Nu, då kyrkovandrarna närmade sig den, låg stenen som vanligt nere på marken, men de visste alla, att under natten hade den varit upplyftad på tolv guldpelare och att trollen hade ätit och druckit och dansat under den. Als die Kirchenbesucher sich ihm näherten, lag der Stein wie üblich auf dem Boden, aber sie wussten alle, dass er in der Nacht auf zwölf goldenen Säulen aufgerichtet worden war und dass die Kobolde unter ihm gegessen und getrunken und getanzt hatten. Now, as the churchgoers approached it, the stone lay as usual on the ground, but they all knew that during the night it had been raised on twelve golden pillars and that the trolls had eaten and drunk and danced under it.

Det var inte så roligt att gå förbi en sådan sten på julmorgonen, och Jan tittade bort till Kattrina för att se om hon höll den lilla flickan säkert tryckt intill sig. Es war nicht lustig, am Weihnachtsmorgen an einem solchen Stein vorbeizulaufen, und Jan schaute zu Kattrina hinüber, um zu sehen, ob sie das kleine Mädchen sicher festhielt. It wasn't much fun walking past such a rock on Christmas morning, and Jan looked over to Kattrina to see if she was holding the little girl securely close to her. Kattrina gick trygg och lugn som vanligt och småpratade med en av grannarna. Kattrina ging sicher und ruhig wie immer und plauderte mit einem der Nachbarn. Kattrina walked safely and calmly as usual and chatted with one of the neighbors. Hon tycktes inte alls tänka på vad detta var för en farlig plats. Sie schien überhaupt nicht daran zu denken, wie gefährlich dieser Ort ist. She didn't seem to think at all what a dangerous place this was.

Granarna var uråldriga och grova här uppe på höjden. Die Fichten hier oben auf dem Hügel waren uralt und grob. The spruces were ancient and coarse up here on the hill. Och när man såg dem i skenet från blossen, med stora snöklumpar på grenarna, kunde man inte undgå att märka, att flera av dem, som man förut hade trott vara träd, inte var annat än troll, med vassa ögon under de vita snöhättorna och med långa, skarpa klor stickande fram under de tjocka snövantarna. Und als du sie im Licht der Fackeln sahst, mit großen Schneeklumpen auf ihren Ästen, konntest du nicht umhin zu bemerken, dass einige von ihnen, die du vorher für Bäume gehalten hattest, nichts anderes als Kobolde waren, mit scharfen Augen unter den weißen Schneekappen und mit langen, scharfen Krallen, die unter den dicken Schneemänteln hervorlugten. And when you saw them in the light of the flare, with large lumps of snow on the branches, you could not help noticing that several of them, who had previously been thought to be trees, were nothing but trolls, with sharp eyes under the white snow caps and with long, sharp claws protruding under the thick snow gloves.

Det gick an, så länge som de höll sig stilla, men tänk, om en av dem skulle sträcka ut en arm och rycka till sig någon, som gick förbi! Solange sie sich nicht bewegten, war es in Ordnung, aber was wäre, wenn einer von ihnen einen Arm ausstreckte und einen Passanten packte? It worked, as long as they kept still, but imagine if one of them would stretch out an arm and snatch at someone who passed by! De vuxna och gamla var det väl inte så farligt för, men Jan hade alltid hört, att trollen hade en stor kärlek för små, små människobarn, ju mindre, ju bättre. Für die Erwachsenen und alten Leute war es nicht so schlimm, aber Jan hatte immer gehört, dass die Trolle eine große Vorliebe für kleine, kleine Menschenkinder hatten, je kleiner, desto besser. It wasn't so dangerous for the adults and the old, but Jan had always heard that the goblins had a great love for small, small human children, the smaller the better.

Han tyckte allt, att Kattrina höll den lilla flickan bra bekymmerslöst. Er dachte alles, dass Kattrina das kleine Mädchen gut behütet hat. He thought everything, that Kattrina kept the little girl well carefree. Det var ingen konst alls för de stora, klobeväpnade trollhänderna att rycka barnet ifrån henne. Es war für die großen, klauenbewehrten Zauberhände kein Problem, ihr das Kind zu entreißen. It was no art at all for the big, claw-armed wizards to snatch the child from her. Inte tordes han ta barnet ur hennes armar heller här mittpå det farliga stället. Er wagte es nicht, ihr das Kind aus den Armen zu nehmen, nicht einmal hier, inmitten des gefährlichen Ortes. He did not dare take the child out of her arms here in the middle of the dangerous place either. Det kunde just ha kommit trollpacket att röra på sig. Das könnte das Trollpack in Bewegung gebracht haben. It could have just moved the magic pack.

Det började redan susa och viska från det ena trädtrollet till det andra. Es begann bereits zu zischen und von einem Baumtroll zum anderen zu flüstern. It was already beginning to hiss and whisper from one tree troll to another. Det knarrade till uppe i grenarna, som om de skulle försöka sätta sig i rörelse. Die Äste knarrten, als ob sie sich bewegen wollten. It creaked up in the branches, as if trying to get moving.

Inte tordes han fråga de andra om de såg och hörde det, som han såg. Er wagte nicht, die anderen zu fragen, ob sie gesehen und gehört hatten, was er gesehen hatte. Det kunde ha varit just den frågan, som hade satt liv i trollpacket. Es könnte genau diese Frage gewesen sein, die das Trollpack zum Leben erweckt hat. It could have been precisely that question that had brought life to the troll pack.

I den våndan visste han bara en sak att ta sig till. In dieser Qual wusste er nur eines zu tun. In that agony he knew only one thing to do. Han började sjunga en psalm i skogen. Er begann im Wald eine Hymne zu singen.

Han hade dålig sångröst och hade aldrig sjungit förr, så att någon hade hört det. Er hatte eine schlechte Stimme und hatte noch nie gesungen, also hätte es jemand gehört. He had a bad singing voice and had never sung before, so that someone had heard it. Han var så klen att hålla tonen, att han inte en gång vågade sjunga i kyrkan, men nu måste han däran, det fick gå, hur det ville. Er war so schlecht im Stimmen, dass er sich nicht einmal traute, in der Kirche zu singen, aber jetzt musste er gehen, und es lag an ihm. He was so thin to keep the tone, that he did not even dare to sing in church, but now he had to get there, it could go, however it wanted.

Han såg, att grannarna blev litet förvånade. Er sah, dass die Nachbarn ein wenig überrascht waren. He saw that the neighbors were a little surprised. De, som gick före, stötte till varandra och såg sig om. Diejenigen, die vorausgingen, stießen aneinander und sahen sich um. Those who went before, bumped into each other and looked around. Det fick inte hindra honom, utan han måste fortsätta. Er durfte sich davon nicht aufhalten lassen, er musste weitermachen. It wasn't allowed to stop him, but he had to continue.

Men strax därpå viskade en av kvinnorna till honom: Doch kurz darauf flüsterte ihm eine der Frauen etwas zu: But shortly afterwards one of the women whispered to him:

– Vänta lite, Jan, så ska jag hjälpa er! - Halt dich fest, Jan, und ich helfe dir! - Wait a minute, Jan, I'll help you! Och så tog hon upp julpsalmen med rätt melodi och rätt ton. And then she picked up the Christmas hymn with the right melody and the right tone.

Det ljöd vackert i natten mellan träden. Es klang wunderschön in der Nacht zwischen den Bäumen. It sounded beautiful in the night between the trees. De andra kunde inte låta bli, utan de stämde in, de också. Die anderen konnten nicht anders, als ebenfalls mitzumachen. The others couldn't help it, but they joined in, too. ”Var hälsad, sköna morgonstund, som av profeters helga mund är oss bebådad vorden!” "Ave, schöner Morgen, der uns durch den heiligen Mund der Propheten verkündet wird. "Be greeted, beautiful morning, which by the holy mouth of the prophets is announced to us!"

Då gick det liksom ett sus av ängslan genom trädtrollen. Dann ging ein Rauschen der Angst durch die Bäume. Then it went like a whisper of anxiety through the tree troll. De sköt ner snöhuvorna, så att man inte mer såg de arga trollögonen, och de drog tillbaka de utsträckta klorna under granbarr och snö. Sie drückten die Schneehauben herunter, so dass die wütenden Koboldaugen nicht mehr zu sehen waren, und zogen ihre ausgestreckten Krallen unter den Tannennadeln und dem Schnee ein. They shot down the snow hoods so that the angry magic eyes could no longer be seen, and they withdrew the outstretched claws under spruce needles and snow. När första versen hade klingat ut, var ingen i stånd att se, att det fanns annat än vanliga gamla ofarliga granträd på skogshöjden. Als die erste Strophe zu Ende war, konnte niemand mehr erkennen, dass sich auf dem Waldboden nichts anderes als harmlose Fichten befanden. When the first verse had sounded out, no one was able to see that there were anything but ordinary old harmless spruce trees at the height of the forest.

Stickblossen, som hade lyst folket från Askedalarna över skogen, var utbrända, när de kom till landsvägen. Die Fackeln, die die Menschen aus Askedalarna durch den Wald beleuchtet hatten, waren ausgebrannt, als sie die Autobahn erreichten. The stingrays, who had wanted the people from Askedalarna over the forest, were burnt out when they came to the country road. Men här gick man fram med ledning av de upplysta bondstugorna. Aber hier ging man unter der Führung der beleuchteten Bauernhäuser. But here they proceeded with the guidance of the illuminated farmhouses. När ett hus kom ur synhåll, strax glimmade ett annat fram på litet avstånd. Als ein Haus außer Sichtweite geriet, schimmerte in der Ferne ein anderes auf. When one house came out of sight, another immediately gleamed at a small distance. De hade ljus utställda i alla fönster för att visa fattiga vandrare till rätta på kyrkvägen. Sie hatten in allen Fenstern Kerzen aufgestellt, um den armen Reisenden den Weg zur Kirche zu weisen. They had candles displayed in all the windows to show poor walkers to the right of the church road.

Till slut kom man då upp på en kulle, därifrån man kunde se kyrkan. Schließlich erreichten sie die Spitze eines Hügels, von dem aus sie die Kirche sehen konnten. Eventually you came up on a hill, from where you could see the church. Den låg där, med ljusskenet strömmande ut genom alla fönster, som en jättestor lykta. Aus allen Fenstern strömte Licht wie aus einer riesigen Laterne. It lay there, with the light shining out of all the windows, like a huge lantern. När de vandrande fick syn på den, blev de tvungna att stanna och dra efter andan. Als die Reisenden es sahen, mussten sie innehalten und nach Luft schnappen. When the wanderers saw it, they had to stop and catch their breath. Efter alla små stugor och alla låga fönster, som de hade gått förbi, tyckte de, att kyrkan var så förunderligt stor och så förunderligt lysande. Nach all den kleinen Häuschen und den niedrigen Fenstern, an denen sie vorbeigekommen waren, fanden sie die Kirche so wunderbar groß und so wunderbar hell. After all the little cottages and all the low windows that they had passed, they thought that the church was so wonderfully large and so wonderfully luminous.

Då Jan såg kyrkan, kom han ovillkorligen att tänka på ett fattigt folk i Palestina, som en natt hade varit ute och gått och burit med sig ett litet barn, deras enda tröst och glädje. Als Jan die Kirche sah, musste er unweigerlich an ein armes Volk in Palästina denken, das eines Nachts unterwegs war und ein kleines Kind trug, das sein einziger Trost und seine einzige Freude war. When Jan saw the church, he unconditionally came to mind a poor people in Palestine, who one night had been out and about carrying a small child, their only comfort and joy. De kom ifrån Betlehem, och de skulle gå till Jerusalem, därför att barnet måste omskäras i Jerusalems tempel. Sie kamen aus Bethlehem und waren auf dem Weg nach Jerusalem, denn das Kind musste im Tempel von Jerusalem beschnitten werden. They came from Bethlehem, and they were going to Jerusalem, because the child must be circumcised in the temple of Jerusalem. Men de var tvungna att smyga sig fram i mörka natten, därför att det var många, som stod efter det barnets liv. Aber sie mussten in der dunklen Nacht herumschleichen, denn es gab viele, die hinter dem Leben des Kindes her waren. But they had to sneak out in the dark night, because there were many who stood after that child's life.

Folket från Askedalarna hade gått hemifrån tidigt för att hinna fram före dem som åkte, men i närheten av kyrkan blev de dock upphunna av dessa. Die Leute aus Askedalarna waren früh von zu Hause aufgebrochen, um vor den Reisenden dort zu sein, aber in der Nähe der Kirche wurden sie von den Reisenden überholt. The people from Askedalarna had left home early to catch up with those who were leaving, but in the vicinity of the church they were overtaken by them. De kom med frustande hästar och klingande bjällror och for förbi i flygande fläng, tvingande de stackars fotgängarna att ge sig upp i den höga snön. Sie kamen mit ängstlichen Pferden und läutenden Glocken und flogen in Windeseile vorbei und zwangen die armen Fußgänger, im schweren Schnee aufzustehen. They came with snorting horses and ringing bells, and flew past, forcing the poor pedestrians to give up in the high snow.

Nu var det Jan, som bar barnet. Jetzt war es Jan, der das Kind trug. Now it was Jan who carried the child. Han måste oupphörligen springa undan för de åkande. Er muss immer wieder vor den Reisenden weglaufen. He must constantly run away from the passengers. Vandringen blev svår på den mörka vägen, men framför dem låg det strålande templet, och bara de kunde komma dit, var de trygga och bärgade. Der Weg auf der dunklen Straße war beschwerlich, aber vor ihnen lag der prächtige Tempel, und solange sie ihn erreichen konnten, waren sie sicher und gesund. The hike became difficult on the dark road, but in front of them lay the glorious temple, and only they could get there, they were safe and salvaged.

Bakom dem hördes ett väldigt buller av dombjällror och hästtramp. Hinter ihnen ertönte ein gewaltiger Glockenlärm und das Getrampel von Pferden. Behind them there was a great noise of court bells and horse trampling. Det kom en stor släde, förspänd med parhästar. Es kam ein großer Schlitten, der mit zwei Pferden bespannt war. There came a large sleigh, drawn by a pair of horses. I sitsen satt en ung herreman i svart päls och hög pälsmössa med sin unga fru vid sidan. Auf dem Sitz saß ein junger Herr mit schwarzem Pelz und einem hohen Pelzhut und seiner jungen Frau an seiner Seite. In the seat sat a young gentleman in black fur and a tall fur hat with his young wife at the side. Han körde själv, men bakom honom stod kusken med ett brinnande bloss i handen. Er fuhr selbst, aber hinter ihm war der Fahrer mit einer brennenden Fackel in der Hand. He drove himself, but behind him stood the driver with a burning flare in his hand. Han höll det högt i luften, lågan kastades bakåt av luftdraget och lämnade efter sig en lång svans av gnistor och rök. Er hielt sie hoch in die Luft, die Flamme wurde durch den Luftzug nach hinten geschleudert und hinterließ einen langen Schweif aus Funken und Rauch. He held it high in the air, the flame was thrown backwards by the draft and left behind a long tail of sparks and smoke.

Jan stod högt uppe på snökanten med barnet i famnen. Jan stand hoch oben am Rande des Schnees und hielt das Baby im Arm. Jan stood high up on the edge of the snow with the child in her arms. Det såg vådligt ut, för hans ena fot sjönk plötsligen djupt ner i drivan, och han var nära att falla. Es sah gefährlich aus, denn plötzlich sank er mit einem Fuß tief in die Strömung ein und wäre beinahe gestürzt. It looked dangerous, for one of his feet suddenly sank deep into the drift, and he was close to falling. Den åkande herrn drog häftigt in tömmarna och ropade till dem, som han hade kört från vägen. Der Reisende zog die Zügel an und rief denen zu, die er von der Straße gedrängt hatte. The riding gentleman violently pulled in the reins and shouted at those he had driven from the road.

– Ge hit barnet, så ska det få åka med mej till kyrkan! - Gib mir das Kind und ich nehme es mit in die Kirche! - Give the child here, and he will be allowed to go with me to church! sa han vänligt. sagte er höflich. he said kindly. Det är farligt att gå å bära en liten, när det är så många åkande ute. Es ist gefährlich, zu Fuß zu gehen und ein kleines Kind zu tragen, wenn so viele Menschen unterwegs sind. It is dangerous to go and carry a small one, when there are so many riders out.

– Tack! sa Jan Andersson. Men det går nog bra. But it's probably going well.

– Vi ska sätta flickan här emellan oss, Jan, sa den unga frun. - Wir werden das Mädchen hier zwischen uns stellen, Jan", sagte die junge Frau. - We will put the girl here between us, Jan, said the young wife.

– Tack! Men det får vara. Aber das ist in Ordnung. But it may be.

– Jaså, du törs inte lämna henne ifrån dej? - Oh, du wagst es nicht, sie zurückzulassen? - Well, you don't dare leave her with you? sa den åkande och for skrattande vidare. sagte der Reisende und lachte weiter. said the rider and went on laughing.

Vandrarna fortsatte alltså, men deras färd blev allt farligare och besvärligare. Die Wanderer setzten ihren Weg fort, aber ihre Reise wurde immer gefährlicher und schwieriger. The hikers continued, but their journey became more and more dangerous and difficult. Släde följde släde. Auf den Schlitten folgte der Schlitten. Sled followed sled. Det fanns inte en häst i socknen, som inte var ute och skjutsade på julmorgonen. Es gab kein einziges Pferd in der Gemeinde, das am Weihnachtsmorgen nicht unterwegs war. There was not a horse in the parish that was not out riding on Christmas morning.

– Du kunde ha låtit dom tatt jänta, sa Kattrina. - Du hättest sie das Mädchen mitnehmen lassen können", sagte Kattrina. - You could have let them take the girl, said Kattrina. Jag är rädd för att du faller mä'na. Ich habe Angst, dass du runterfällst. I'm afraid you'll fall for me.

– Skulle jag ha låtit dom tatt barnet? - Hätte ich ihnen das Baby überlassen sollen? - Would I have let them take the child? Du vet inte vad du säjer. Sie wissen nicht, was Sie sagen. Såg du inte vem det var? Haben Sie nicht gesehen, wer es war? Didn't you see who it was?

– Vad skulle det ha vart för farligt å låta'na åka mä brukspatrons på Duvnäs? - Wie gefährlich wäre es gewesen, sie mit den Mühlenbesitzern nach Duvnäs gehen zu lassen? - What would it have been too dangerous to let go with the mill patron on Duvnäs?

Jan Andersson i Skrolycka tvärstannade. Jan Andersson in Skrolycka hielt kurz inne. Jan Andersson in Skrolycka stopped short.

– Var det brukspatrons på Duvnäs? - Gab es in Duvnäs Mühlenbesucher? - Were there mill patrons at Duvnäs? sa han och såg ut, som skulle han ha vaknat ur en dröm. sagte er und sah aus, als wäre er aus einem Traum aufgewacht. he said, looking as if he had woken up from a dream.

– Visst var det han! - Natürlich war er es! - Of course it was him! Vem trodde du att det var? Was dachten Sie, wer es war?

Ja, var hade Jan varit med sina tankar? Und wo war Jan mit seinen Gedanken gewesen? Yes, where had Jan been with his thoughts? Vad var det för ett barn, som han hade gått och burit på? Was war das Kind, das er in sich trug? What kind of child was it that he had gone and carried? Vart hade han ämnat sig? Wohin wollte er gehen? Where had he gone? I vilket land var det, som han hade vandrat? In welches Land war er gereist? In what country was it that he had wandered?

Han strök sig över pannan med handen och såg litet förlägen ut, då han svarade Kattrina. Er strich sich mit der Hand über die Stirn und sah ein wenig verlegen aus, als er Kattrina antwortete. He stroked his forehead with his hand and looked a little embarrassed when he answered Kattrina.

– Jag trodde, att det var kung Herodes av Judaland och Herodias, hans hustru! - Ich dachte, es sei König Herodes von Judaland und Herodias, seine Frau! - I thought it was King Herod of Judea and Herodias his wife!