image

Karlsson på taket, kapitel 3 (4)

Lampan i vardagsrummet var släckt, Bettan och hennes Pelle var tydligen nöjda med det svaga skymningsljuset utifrån.

— Det är bra, viskade Karlsson, då syns min ficklampa så mycket bättre. Just nu hade han i alla fall ficklampan släckt. — För vi ska komma som en glad och kär överraskning, viskade Karlsson och myste under filten. Sakta, sakta skred tältet fram bakom draperiet. Bettan och Pelle satt i lilla soffan borta vid motsatta väggen, sakta, sakta styrde tältet ditåt. — Jag gillar dig, Bettan, hörde Lillebror en skrovlig pojkröst som sa — så fjollig han var, den där Pelle! — Gör du, sa Bettan, och så blev det tyst igen. Som en mörk massa rörde sig tältet över golvet, långsamt och obevekligt styrde det mot soffan, närmare och närmare kom det, nu var det bara ett par steg kvar, men de två som satt där varken hörde eller såg. — Gillar du mig, Bettan, sa Bettans Pelle mycket blygt. Han hann inte få något svar. För just i det ögonblicket skar ljuset av en ficklampa genom rummets gråa skuggor och träffade honom rakt i ansiktet. Han rusade upp, Bettan skrek till, och det hördes en hel del fnissande och tramp av fötter, som hastigt sprang mot hallen. Man kan inte se något, när man just har blivit bländad av en ficklampa. Men höra kan man. Och Bettan och hennes Pelle hörde skrattet, ett vilt, förtjust skratt som kom bubblande borta från draperiet. — Det är min otäcka lilla bror, sa Bettan. Men nu ska han få… Lillebror fnissade så mycket han orkade. — Det är klart hon gillar dig, skrek han. Varför skulle hon inte göra det? Bettan gillar alla killar, så det så! Sedan hördes det bara ett brakande och ännu litet mera fniss. — Lugn, bara lugn, viskade Karlsson, när tältet dråsade omkull under sin vilda flykt mot dörren. Lillebror var så lugn han kunde, fastän skrattet fortfarande bubblade i honom och fastän Karlsson hade ramlat rakt på honom och han inte riktigt visste, vilka ben som var hans egna och vilka som var Karlssons och fastän han förstod, att Bettan skulle vara över dem vilket ögonblick som helst. De kravlade sig på fötter så fort det bara gick och rusade mot Lillebrors rum i full panik, ty Bettan var nära. — Lugn, bara lugn, viskade Karlsson ,och hans små trinda ben gick som trumpinnar under filten. Världens bästa snabblöpare, det är Karlsson på Taket! viskade han, men han lät ganska andfådd. Lillebror sprang rätt bra han också. Och det var minsann bråttom. I absolut sista sekunden räddade de sig inom dörren till Lillebrors rum. Karlsson vred hastigt om nyckeln och stod där och fnissade tyst och belåtet, medan Bettan bankade på dörren. — Vänta du, Lillebror, tills jag får tag i dig, skrek Bettan argt. — Men jag har i alla fall inte visat mig, skrek Lillebror. Och sedan fnissades det bakom dörren igen. Det var två som fnissade — det kunde Bettan nog ha hört, om hon inte hade varit så arg.



Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Language learning online @ LingQ

Lampan i vardagsrummet var släckt, Bettan och hennes Pelle var tydligen nöjda med det svaga skymningsljuset utifrån.

— Det är bra, viskade Karlsson, då syns min ficklampa så mycket bättre. Just nu hade han i alla fall ficklampan släckt. — För vi ska komma som en glad och kär överraskning, viskade Karlsson och myste under filten. Sakta, sakta skred tältet fram bakom draperiet. Bettan och Pelle satt i lilla soffan borta vid motsatta väggen, sakta, sakta styrde tältet ditåt. — Jag gillar dig, Bettan, hörde Lillebror en skrovlig pojkröst som sa — så fjollig han var, den där Pelle! — Gör du, sa Bettan, och så blev det tyst igen. Som en mörk massa rörde sig tältet över golvet, långsamt och obevekligt styrde det mot soffan, närmare och närmare kom det, nu var det bara ett par steg kvar, men de två som satt där varken hörde eller såg. — Gillar du mig, Bettan, sa Bettans Pelle mycket blygt. Han hann inte få något svar. För just i det ögonblicket skar ljuset av en ficklampa genom rummets gråa skuggor och träffade honom rakt i ansiktet. Han rusade upp, Bettan skrek till, och det hördes en hel del fnissande och tramp av fötter, som hastigt sprang mot hallen. Man kan inte se något, när man just har blivit bländad av en ficklampa. Men höra kan man. Och Bettan och hennes Pelle hörde skrattet, ett vilt, förtjust skratt som kom bubblande borta från draperiet. — Det är min otäcka lilla bror, sa Bettan. Men nu ska han få… Lillebror fnissade så mycket han orkade. — Det är klart hon gillar dig, skrek han. Varför skulle hon inte göra det? Bettan gillar alla killar, så det så! Sedan hördes det bara ett brakande och ännu litet mera fniss. — Lugn, bara lugn, viskade Karlsson, när tältet dråsade omkull under sin vilda flykt mot dörren. Lillebror var så lugn han kunde, fastän skrattet fortfarande bubblade i honom och fastän Karlsson hade ramlat rakt på honom och han inte riktigt visste, vilka ben som var hans egna och vilka som var Karlssons och fastän han förstod, att Bettan skulle vara över dem vilket ögonblick som helst. De kravlade sig på fötter så fort det bara gick och rusade mot Lillebrors rum i full panik, ty Bettan var nära. — Lugn, bara lugn, viskade Karlsson ,och hans små trinda ben gick som trumpinnar under filten. Världens bästa snabblöpare, det är Karlsson på Taket! viskade han, men han lät ganska andfådd. Lillebror sprang rätt bra han också. Och det var minsann bråttom. I absolut sista sekunden räddade de sig inom dörren till Lillebrors rum. Karlsson vred hastigt om nyckeln och stod där och fnissade tyst och belåtet, medan Bettan bankade på dörren. — Vänta du, Lillebror, tills jag får tag i dig, skrek Bettan argt. — Men jag har i alla fall inte visat mig, skrek Lillebror. Och sedan fnissades det bakom dörren igen. Det var två som fnissade — det kunde Bettan nog ha hört, om hon inte hade varit så arg.


×

We use cookies to help make LingQ better. By visiting the site, you agree to our cookie policy.