×

We use cookies to help make LingQ better. By visiting the site, you agree to our cookie policy.


image

Karlsson på taket, kapitel 3 (3)

kapitel 3 (3)

— Skulle du vilja ha den här, sa han och höll fram ficklampan, så att Karlsson kunde se den.

Karlsson högg den blixtsnabbt. — Just nånting sånt här skulle det vara, om jag skulle kunna bli glad igen, sa han. Den är inte så fin som mitt torn, men om jag får den, ska jag försöka att bli lite glad i alla fall. — Du får den, sa Lillebror. — Den går väl att tända, sa Karlsson misstänksamt och tryckte på tändningsknappen. Jo då, ficklampan lyste, och Karlssons ögon började också lysa. — Tänk, när jag går där oppe på taket om höstkvällarna, och det är så mörkt, då kan jag lysa med den här och hitta hem till mitt lilla hus och inte gå vilse bland skorstenarna, sa han och klappade ficklampan. Lillebror kände sig mycket belåten, när han hörde Karlsson säga så där. Han önskade bara, att han någon gång kunde få följa med Karlsson på en av hans takpromenader och se honom lysa med ficklampan i mörkret. — Hejsan hoppsan, Lillebror, nu är jag glad igen, sa Karlsson. Ta hit din mamma och pappa, så ska dom få hälsa på mig. — Dom har gått på bio, sa Lillebror. — Gått på bio! När dom kunde få träffa mig, sa Karlsson häpen. — Ja, det är bara Bettan hemma…och så hennes nya kille. Dom sitter i vardagsrummet, och jag får inte gå dit. — Vad är det jag hör, skrek Karlsson. Får du inte gå vart du vill ? Det tänker jag inte finna oss i en enda minut. Bara kom här… — Ja, men jag har lovat, sa Lillebror. — Och jag lovar, att om nånting är orättvist, vips slår Karlsson ner på det som en hök, sa Karlsson. Han gick fram och klappade Lillebror på axeln. — Vad är det precis som du har lovat? — Jag har lovat att inte visa mig i vardagsrummet på hela kvällen. — Nå, då ska du inte visa dig heller, sa Karlsson. Men nog vill du väl gärna se Bettans nya kille? — Ja, ser du, det vill jag egentligen, sa Lillebror ivrigt. Hon hade en förut som örona stod ut så oförsvarligt på. Jag skulle vilja se, hurdana öron han har, den här nya. — Ja, det vill jag minsann också, sa Karlsson. Vänta lite, så ska jag nog filura ut nånting. Världens bästa filurare — det är Karlsson på Taket. Han såg sig omkring i rummet. — Där har vi det, sa han och nickade. En filt…det är just vad vi behöver. Jag visste väl, att jag skulle filura ut nånting. — Vad är det du har filurat ut, frågade Lillebror. — Du har lovat att inte visa dig i vardagsrummet på hela kvällen, var det inte så? Men om du går under en filt, så visar du dig inte. — Nä…men…. började Lillebror. — Om du går under en filt, så visar du dig inte, inga 'nämen', sa Karlsson bestämt. Och om jag går under en filt, så visar jag mig inte heller, och det blir värst för Bettan det. När hon är så där dum, så får hon inte se mig, stackars, stackars lilla Bettan! Han slet upp filten från Lillebrors säng och kastade den över sitt huvud. — Kom in, kom in, skrek han. Kom in i mitt tält! Lillebror kröp under filten, och Karlsson stod där inne och fnissade belåtet. — Bettan har väl inte sagt nånting om att hon inte vill se ett tält i vardagsrummet? Varenda människa blir ju glad att få se ett tält. Särskilt ett tält som det lyser i, sa Karlsson och tände ficklampan. Lillebror var inte säker på att Bettan skulle bli så glad åt tältet, men själv tyckte han, att det var spännande och mystiskt att vara med Karlsson under filten och lysa med ficklampan. Lillebror tyckte, att de lika gärna kunde stanna där de var och leka tält och strunta i Bettan, men det gick inte Karlsson med på. — Jag tål ingen orättvisa, sa han. Jag ska in i vardagsrummet, kosta vad det vill! Och så började tältet vandra mot dörren. Lillebror hade bara att följa med. En liten knubbig hand stack ut och grep om dörrhandtaget och öppnade mycket tyst och försiktigt. Tältet kom ut i hallen, som bara genom ett tjockt draperi var skilt från vardagsrummet. — Lugn, bara lugn, viskade Karlsson. Och alldeles ljudlöst skred tältet över hallgolvet och stannade bakom draperiet. Mumlet hördes lite tydligare nu, men ändå inte så tydligt, att man kunde urskilja några ord.


kapitel 3 (3)

— Skulle du vilja ha den här, sa han och höll fram ficklampan, så att Karlsson kunde se den. "Would you like this," he said, holding out the flashlight so Karlsson could see it.

Karlsson högg den blixtsnabbt. Karlsson traf es blitzschnell. — Just nånting sånt här skulle det vara, om jag skulle kunna bli glad igen, sa han. "It would be just something like this, if I could be happy again," he said. Den är inte så fin som mitt torn, men om jag får den, ska jag försöka att bli lite glad i alla fall. It's not as nice as my tower, but if I get it, I'll try to be a little happy anyway. — Du får den, sa Lillebror. - Verstehst du, sagte kleiner Bruder. - You get it, said Little Brother. — Den går väl att tända, sa Karlsson misstänksamt och tryckte på tändningsknappen. - It can be lit well, Karlsson said suspiciously and pressed the ignition button. Jo då, ficklampan lyste, och Karlssons ögon började också lysa. — Tänk, när jag går där oppe på taket om höstkvällarna, och det är så mörkt, då kan jag lysa med den här och hitta hem till mitt lilla hus och inte gå vilse bland skorstenarna, sa han och klappade ficklampan. "Denken Sie, wenn ich an Herbstabenden auf das Dach gehe und es so dunkel ist, kann ich damit glänzen und mein kleines Haus finden und mich nicht zwischen den Kaminen verirren", sagte er und tätschelte die Taschenlampe. "Think, when I go up there on the roof in the autumn evenings, and it's so dark, then I can shine with this and find home to my little house and not get lost among the chimneys," he said, patting the flashlight. Lillebror kände sig mycket belåten, när han hörde Karlsson säga så där. Han önskade bara, att han någon gång kunde få följa med Karlsson på en av hans takpromenader och se honom lysa med ficklampan i mörkret. He just wished he could go with Karlsson on one of his roof walks and see him shine with the flashlight in the dark. — Hejsan hoppsan, Lillebror, nu är jag glad igen, sa Karlsson. Ta hit din mamma och pappa, så ska dom få hälsa på mig. Bring deine Eltern hierher und sie werden mich begrüßen. Bring your mother and father here, and they will greet me. — Dom har gått på bio, sa Lillebror. — Gått på bio! När dom kunde få träffa mig, sa Karlsson häpen. When they could meet me, Karlsson said in astonishment. — Ja, det är bara Bettan hemma…och så hennes nya kille. Dom sitter i vardagsrummet, och jag får inte gå dit. — Vad är det jag hör, skrek Karlsson. - What do I hear, Karlsson shouted. Får du inte gå vart du vill ? Det tänker jag inte finna oss i en enda minut. Ich habe nicht vor, uns in einer Minute zu finden. I do not intend to find us in a single minute. Bara kom här… — Ja, men jag har lovat, sa Lillebror. Just came here… - Yes, but I promised, said Little Brother. — Och jag lovar, att om nånting är orättvist, vips slår Karlsson ner på det som en hök, sa Karlsson. - And I promise that if something is unfair, vips Karlsson hits it like a hawk, Karlsson said. Han gick fram och klappade Lillebror på axeln. He went forward and patted Little Brother on the shoulder. — Vad är det precis som du har lovat? — Jag har lovat att inte visa mig i vardagsrummet på hela kvällen. - I have promised not to show up in the living room all evening. — Nå, då ska du inte visa dig heller, sa Karlsson. - Well, then you should not show up either, said Karlsson. Men nog vill du väl gärna se Bettans nya kille? But you probably want to see Bettan's new boyfriend, right? — Ja, ser du, det vill jag egentligen, sa Lillebror ivrigt. - Yes, you see, I really want that, said Little Brother eagerly. Hon hade en förut som örona stod ut så oförsvarligt på. She had one before that her ears protruded so indefensibly. Jag skulle vilja se, hurdana öron han har, den här nya. I would like to see what kind of ears he has, this new one. — Ja, det vill jag minsann också, sa Karlsson. - Yes, at least I want that too, said Karlsson. Vänta lite, så ska jag nog filura ut nånting. Wait a minute, I'll probably fiddle with something. Världens bästa filurare — det är Karlsson på Taket. The world's best filurare - it's Karlsson on the Roof. Han såg sig omkring i rummet. He looked around the room. — Där har vi det, sa han och nickade. - There we have it, he said and nodded. En filt…det är just vad vi behöver. Jag visste väl, att jag skulle filura ut nånting. I knew I was going to fiddle with something. — Vad är det du har filurat ut, frågade Lillebror. — Du har lovat att inte visa dig i vardagsrummet på hela kvällen, var det inte så? Men om du går under en filt, så visar du dig inte. — Nä…men…. började Lillebror. — Om du går under en filt, så visar du dig inte, inga 'nämen', sa Karlsson bestämt. Och om jag går under en filt, så visar jag mig inte heller, och det blir värst för Bettan det. And if I go under a blanket, I do not show up either, and it will be the worst for Bettan. När hon är så där dum, så får hon inte se mig, stackars, stackars lilla Bettan! When she's so stupid, she can 't see me, poor, poor little Bettan! Han slet upp filten från Lillebrors säng och kastade den över sitt huvud. — Kom in, kom in, skrek han. Kom in i mitt tält! Lillebror kröp under filten, och Karlsson stod där inne och fnissade belåtet. — Bettan har väl inte sagt nånting om att hon inte vill se ett tält i vardagsrummet? - Bettan has not said anything about that she does not want to see a tent in the living room? Varenda människa blir ju glad att få se ett tält. Every human being is happy to see a tent. Särskilt ett tält som det lyser i, sa Karlsson och tände ficklampan. Lillebror var inte säker på att Bettan skulle bli så glad åt tältet, men själv tyckte han, att det var spännande och mystiskt att vara med Karlsson under filten och lysa med ficklampan. Lillebror tyckte, att de lika gärna kunde stanna där de var och leka tält och strunta i Bettan, men det gick inte Karlsson med på. Der kleine Bruder dachte, sie könnten genauso gut bleiben, wo sie waren, Zelt spielen und Bettan ignorieren, aber Karlsson stimmte nicht zu. Little brother thought that they could just as easily stay where they were and play tent and ignore Bettan, but Karlsson did not agree. — Jag tål ingen orättvisa, sa han. - I do not tolerate any injustice, he said. Jag ska in i vardagsrummet, kosta vad det vill! I'm going into the living room, cost what it wants! Och så började tältet vandra mot dörren. Lillebror hade bara att följa med. Little brother just had to come along. En liten knubbig hand stack ut och grep om dörrhandtaget och öppnade mycket tyst och försiktigt. Tältet kom ut i hallen, som bara genom ett tjockt draperi var skilt från vardagsrummet. The tent came out into the hall, which was separated from the living room only by a thick curtain. — Lugn, bara lugn, viskade Karlsson. Och alldeles ljudlöst skred tältet över hallgolvet och stannade bakom draperiet. Ganz lautlos glitt das Zelt über den Flurboden und blieb hinter dem Vorhang stehen. Mumlet hördes lite tydligare nu, men ändå inte så tydligt, att man kunde urskilja några ord.