kapitel 3 (3)
— Skulle du vilja ha den här, sa han och höll fram ficklampan, så att Karlsson kunde se den.
Karlsson högg den blixtsnabbt. — Just nånting sånt här skulle det vara, om jag skulle kunna bli glad igen, sa han. Den är inte så fin som mitt torn, men om jag får den, ska jag försöka att bli lite glad i alla fall. — Du får den, sa Lillebror. — Den går väl att tända, sa Karlsson misstänksamt och tryckte på tändningsknappen. Jo då, ficklampan lyste, och Karlssons ögon började också lysa. — Tänk, när jag går där oppe på taket om höstkvällarna, och det är så mörkt, då kan jag lysa med den här och hitta hem till mitt lilla hus och inte gå vilse bland skorstenarna, sa han och klappade ficklampan. Lillebror kände sig mycket belåten, när han hörde Karlsson säga så där. Han önskade bara, att han någon gång kunde få följa med Karlsson på en av hans takpromenader och se honom lysa med ficklampan i mörkret. — Hejsan hoppsan, Lillebror, nu är jag glad igen, sa Karlsson. Ta hit din mamma och pappa, så ska dom få hälsa på mig. — Dom har gått på bio, sa Lillebror. — Gått på bio! När dom kunde få träffa mig, sa Karlsson häpen. — Ja, det är bara Bettan hemma…och så hennes nya kille. Dom sitter i vardagsrummet, och jag får inte gå dit. — Vad är det jag hör, skrek Karlsson. Får du inte gå vart du vill ? Det tänker jag inte finna oss i en enda minut. Bara kom här… — Ja, men jag har lovat, sa Lillebror. — Och jag lovar, att om nånting är orättvist, vips slår Karlsson ner på det som en hök, sa Karlsson. Han gick fram och klappade Lillebror på axeln. — Vad är det precis som du har lovat? — Jag har lovat att inte visa mig i vardagsrummet på hela kvällen. — Nå, då ska du inte visa dig heller, sa Karlsson. Men nog vill du väl gärna se Bettans nya kille? — Ja, ser du, det vill jag egentligen, sa Lillebror ivrigt. Hon hade en förut som örona stod ut så oförsvarligt på. Jag skulle vilja se, hurdana öron han har, den här nya. — Ja, det vill jag minsann också, sa Karlsson. Vänta lite, så ska jag nog filura ut nånting. Världens bästa filurare — det är Karlsson på Taket. Han såg sig omkring i rummet. — Där har vi det, sa han och nickade. En filt…det är just vad vi behöver. Jag visste väl, att jag skulle filura ut nånting. — Vad är det du har filurat ut, frågade Lillebror. — Du har lovat att inte visa dig i vardagsrummet på hela kvällen, var det inte så? Men om du går under en filt, så visar du dig inte. — Nä…men…. började Lillebror. — Om du går under en filt, så visar du dig inte, inga 'nämen', sa Karlsson bestämt. Och om jag går under en filt, så visar jag mig inte heller, och det blir värst för Bettan det. När hon är så där dum, så får hon inte se mig, stackars, stackars lilla Bettan! Han slet upp filten från Lillebrors säng och kastade den över sitt huvud. — Kom in, kom in, skrek han. Kom in i mitt tält! Lillebror kröp under filten, och Karlsson stod där inne och fnissade belåtet. — Bettan har väl inte sagt nånting om att hon inte vill se ett tält i vardagsrummet? Varenda människa blir ju glad att få se ett tält. Särskilt ett tält som det lyser i, sa Karlsson och tände ficklampan. Lillebror var inte säker på att Bettan skulle bli så glad åt tältet, men själv tyckte han, att det var spännande och mystiskt att vara med Karlsson under filten och lysa med ficklampan. Lillebror tyckte, att de lika gärna kunde stanna där de var och leka tält och strunta i Bettan, men det gick inte Karlsson med på. — Jag tål ingen orättvisa, sa han. Jag ska in i vardagsrummet, kosta vad det vill! Och så började tältet vandra mot dörren. Lillebror hade bara att följa med. En liten knubbig hand stack ut och grep om dörrhandtaget och öppnade mycket tyst och försiktigt. Tältet kom ut i hallen, som bara genom ett tjockt draperi var skilt från vardagsrummet. — Lugn, bara lugn, viskade Karlsson. Och alldeles ljudlöst skred tältet över hallgolvet och stannade bakom draperiet. Mumlet hördes lite tydligare nu, men ändå inte så tydligt, att man kunde urskilja några ord.