×

We use cookies to help make LingQ better. By visiting the site, you agree to our cookie policy.


image

Karlsson på taket, kapitel 3 (2)

kapitel 3 (2)

Lillebror nickade.

Jaså, det var så de hade räknat ut det. Mamma och pappa skulle gå på bio, och Bosse skulle på en fotbollsmatch och Bettan skulle sitta i vardagsrummet och kuttra och Lillebror skulle vara förvisad till sitt rum — mot en futtig ersättning av 25 öre. En sån familj man hade egentligen! — Hurdana öron har han, frågade Lillebror. Står dom ut lika mycke' som på din gamla kille? Det var sättet att reta Bettan. — Där hör du, mamma, sa hon. Förstår du nu, varför jag vill ha Lillebror ur vägen? Han skrämmer bort varenda en som kommer hem till mig. — Å, det gör han väl inte, sa mamma lamt, hon tyckte inte om, när hennes barn kivades. — Det gör han visst det, försäkrade Bettan. Skrämde han inte bort Klas kanske? Honom ställde han sig att glo på en lång stund och sen sa han: 'Såna där öron gillar nog inte Bettan'. Det förstår ni väl, att Klas inte kom tillbaka nån mer gång sedan. — Lugn, bara lugn, sa Lillebror med precis samma tonfall som Karlsson. Lugn, bara lugn! Jag ska sitta inne hos mig, och jag ska göra det gratis. Jag tar inte betalt för att folk ska slippa se mig. — Skönt, sa Bettan. Tumma på det då! Tumma på att du inte visar dig på hela kvällen! — Tummis, sa Lillebror. Jag är inte så tokig i alla dina pellar, må du tro. Jag skulle kunna betala 25 öre för att slippa se dom! En stund senare satt Lillebror mycket riktigt inne i sitt rum — alldeles gratis. Mamma och pappa hade gått på bio, Bosse var försvunnen, och inne från vardagsrummet kunde Lillebror, om han öppnade dörren, höra ett svagt litet mummel. Det var Bettan som satt där inne och mumlade med sin Pelle. Lillebror öppnade dörren ett par gånger och försökte höra vad de sa, men det gick inte. Då ställde han sig vid fönstret och tittade ut i skymningen. Han kikade ner på gatan för att se, om Krister och Gunilla var ute. Men där fanns bara ett par stora pojkar som slogs. Det var rätt intressant, han hade roligt så länge slagsmålet varade, men tyvärr slutade pojkarna ganska snart att slåss och sedan var allting lika långtråkigt igen. Då hörde han ett himmelskt ljud. Han hörde surret av en motor, och sekunden efteråt kom Karlsson seglande in genom fönstret. — Hejsan hoppsan, Lillebror, sa han obesvärat. — Hejsan hoppsan, Karlsson, sa Lillebror. Vart tog du vägen. — Hur så? Vad menar du, frågade Karlsson. — Ja, du försvann ju, sa Lillebror. När du skulle hälsa på mamma och pappa. Varför stack du iväg? Karlsson satte händerna i sidorna och såg riktigt förargad ut. — Nej, nu har jag väl aldrig hört på maken, sa han. Skulle man inte få se om sitt hus kanske? En husägare måste väl se om sitt hus, hur skulle det annars gå? Kan jag hjälpa, att din mamma och pappa kommer och vill göra mig sin uppvaktning just när jag är och ser om mitt hus? Han tittade sig omkring i rummet. — Apropå hus, sa han, var är mitt torn? Vem har förstört mitt fina torn och var är min köttbulle? Lillebror började stamma. — Jag trodde inte, att du skulle komma tillbaka, sa han ängsligt. — Nej, det är klart, sa Karlsson. Världens bästa byggmakare bygger ett torn, och vad händer? Sätter någon opp ett litet staket omkring det och vakar över att tornet får stå kvar i alla dagar? Nej då, långtifrån! River ner och förstör, det gör dom, och äter opp andras köttbullar! Karlsson gick bort och satte sig på en pall och tjurade. — Å, det är väl en världslig sak, sa Lillebror och sprätte med handen så där som Karlsson. Det är väl ingenting att bry sig om. — Säger du ja, sa Karlsson harmset. Det går så lätt att riva ner allting, och sen säger man bara, att det är en världslig sak, och så är det inget mer med det. Men jag som har byggt tornet med dom här stackars små händerna! Han stack sina knubbiga händer mitt under näsan på Lillebror. Sedan satte han sig på pallen igen och såg tjurigare ut än någonsin. — Jag är inte me', sa han. Jag är inte me', om det ska vara på det här sättet. Lillebror blev alldeles förtvivlad. Han stod där och visste inte, vad han skulle göra. Det var tyst en lång stund. Till sist sa Karlsson: — Om jag fick nån liten present, kanske jag blev glad igen. Det är inte säkert, men kanske jag blev glad, om jag fick nån liten present. Lillebror sprang fram till bordet och började ivrigt rota i bordslådan, för där hade han en hel del fina saker. Där låg hans frimärken och hans stenkulor och hans färgkritor och hans tennsoldater. Och där låg en liten ficklampa som han tyckte mycket om.


kapitel 3 (2) Chapter 3 (2)

Lillebror nickade. Little brother nodded.

Jaså, det var så de hade räknat ut det. Well, that's how they figured it out. Mamma och pappa skulle gå på bio, och Bosse skulle på en fotbollsmatch och Bettan skulle sitta i vardagsrummet och kuttra och Lillebror skulle vara förvisad till sitt rum — mot en futtig ersättning av 25 öre. Mom and dad would go to the cinema, and Bosse would at a football match and Bettan would sit in the living room and cut and Lillebror would be banished to his room - against a petty replacement of 25 öre. En sån familj man hade egentligen! Such a family you really had! — Hurdana öron har han, frågade Lillebror. - What kind of ears he has, Lillebror asked. Står dom ut lika mycke' som på din gamla kille? Do they stand out as much as your old boyfriend? Det var sättet att reta Bettan. — Där hör du, mamma, sa hon. Förstår du nu, varför jag vill ha Lillebror ur vägen? Han skrämmer bort varenda en som kommer hem till mig. — Å, det gör han väl inte, sa mamma lamt, hon tyckte inte om, när hennes barn kivades. "Oh, he does not," said mother lamely, "she did not like it when her children quarreled." — Det gör han visst det, försäkrade Bettan. Skrämde han inte bort Klas kanske? Didn't he scare Klas away? Honom ställde han sig att glo på en lång stund och sen sa han: 'Såna där öron gillar nog inte Bettan'. He stood staring at him for a long time and then he said: 'Those ears probably don't like Bettan'. Det förstår ni väl, att Klas inte kom tillbaka nån mer gång sedan. — Lugn, bara lugn, sa Lillebror med precis samma tonfall som Karlsson. Lugn, bara lugn! Jag ska sitta inne hos mig, och jag ska göra det gratis. Jag tar inte betalt för att folk ska slippa se mig. I do not charge so that people will not see me. — Skönt, sa Bettan. Tumma på det då! Daumen hoch dann! Tumma på att du inte visar dig på hela kvällen! — Tummis, sa Lillebror. Jag är inte så tokig i alla dina pellar, må du tro. Ich bin nicht so verrückt nach all deinen Pellets, glaub mir. I'm not that crazy about all your pellets, believe me. Jag skulle kunna betala 25 öre för att slippa se dom! Ich könnte 25 öre bezahlen, um sie nicht zu sehen! En stund senare satt Lillebror mycket riktigt inne i sitt rum — alldeles gratis. Mamma och pappa hade gått på bio, Bosse var försvunnen, och inne från vardagsrummet kunde Lillebror, om han öppnade dörren, höra ett svagt litet mummel. Det var Bettan som satt där inne och mumlade med sin Pelle. Lillebror öppnade dörren ett par gånger och försökte höra vad de sa, men det gick inte. Då ställde han sig vid fönstret och tittade ut i skymningen. Han kikade ner på gatan för att se, om Krister och Gunilla var ute. Men där fanns bara ett par stora pojkar som slogs. Det var rätt intressant, han hade roligt så länge slagsmålet varade, men tyvärr slutade pojkarna ganska snart att slåss och sedan var allting lika långtråkigt igen. It was quite interesting, he had fun as long as the fight lasted, but unfortunately the boys soon stopped fighting and then everything was just as boring again. Då hörde han ett himmelskt ljud. Han hörde surret av en motor, och sekunden efteråt kom Karlsson seglande in genom fönstret. — Hejsan hoppsan, Lillebror, sa han obesvärat. — Hejsan hoppsan, Karlsson, sa Lillebror. Vart tog du vägen. Wo bist du gegangen. — Hur så? Vad menar du, frågade Karlsson. — Ja, du försvann ju, sa Lillebror. När du skulle hälsa på mamma och pappa. Wann besuchen Mama und Papa. Varför stack du iväg? Karlsson satte händerna i sidorna och såg riktigt förargad ut. Karlsson put his hands in the sides and looked really annoyed. — Nej, nu har jag väl aldrig hört på maken, sa han. - Nein, jetzt habe ich wahrscheinlich nie auf meinen Mann gehört, sagte er. Skulle man inte få se om sitt hus kanske? Maybe you should not see about your house? En husägare måste väl se om sitt hus, hur skulle det annars gå? Kan jag hjälpa, att din mamma och pappa kommer och vill göra mig sin uppvaktning just när jag är och ser om mitt hus? Can I help, that your mother and father come and want to make me their courtship just when I am and look after my house? Han tittade sig omkring i rummet. — Apropå hus, sa han, var är mitt torn? Vem har förstört mitt fina torn och var är min köttbulle? Lillebror började stamma. — Jag trodde inte, att du skulle komma tillbaka, sa han ängsligt. — Nej, det är klart, sa Karlsson. Världens bästa byggmakare bygger ett torn, och vad händer? Sätter någon opp ett litet staket omkring det och vakar över att tornet får stå kvar i alla dagar? Hat jemand einen kleinen Zaun um ihn herum aufgestellt und darauf geachtet, dass der Turm alle Tage bleiben darf? Does anyone put up a small fence around it and watch over the tower being allowed to remain for all days? Nej då, långtifrån! River ner och förstör, det gör dom, och äter opp andras köttbullar! River down and destroy, they do, and eat up other people's meatballs! Karlsson gick bort och satte sig på en pall och tjurade. — Å, det är väl en världslig sak, sa Lillebror och sprätte med handen så där som Karlsson. Det är väl ingenting att bry sig om. I guess there's nothing to worry about. — Säger du ja, sa Karlsson harmset. - Sagst du ja, sagte Karlsson ärgerlich. Det går så lätt att riva ner allting, och sen säger man bara, att det är en världslig sak, och så är det inget mer med det. It's so easy to tear everything down, and then you just say, that it's a worldly thing, and then there's nothing more to it. Men jag som har byggt tornet med dom här stackars små händerna! But I who built the tower with these poor little hands! Han stack sina knubbiga händer mitt under näsan på Lillebror. He stuck his chubby hands in the middle of Little Brother's nose. Sedan satte han sig på pallen igen och såg tjurigare ut än någonsin. — Jag är inte me', sa han. "Ich bin nicht ich", sagte er. Jag är inte me', om det ska vara på det här sättet. Lillebror blev alldeles förtvivlad. Han stod där och visste inte, vad han skulle göra. Det var tyst en lång stund. Till sist sa Karlsson: — Om jag fick nån liten present, kanske jag blev glad igen. Finally, Karlsson said: - If I got a small gift, maybe I would be happy again. Det är inte säkert, men kanske jag blev glad, om jag fick nån liten present. Lillebror sprang fram till bordet och började ivrigt rota i bordslådan, för där hade han en hel del fina saker. Little brother ran to the table and began to rummage eagerly in the table drawer, because there he had a lot of nice things. Där låg hans frimärken och hans stenkulor och hans färgkritor och hans tennsoldater. Och där låg en liten ficklampa som han tyckte mycket om.