image

Karlsson på taket, Kapitel 2 (3)

— Delikat, sa han.

Underbart god köttbulle! Man skulle nästan kunna tro, att världens bästa köttbullemakare hade gjort den, men det har han ju bevisligen inte, sa Karlsson. Och så kom han häftigt dykande ner mot tallriken och högg sig en till. Just då ropade mamma utifrån köket: — Lillebror, vi ska äta, skynda dig att tvätta händerna och kom! — Jag måste gå ett slag igen, sa Lillebror och satte ifrån sig tallriken. Men jag kommer snart tillbaka. Lova att du väntar på mig! — Ja, men vad ska jag göra under tiden, sa Karlsson och landade bredvid Lillebror med en liten förebrående duns. Jag måste ha något roligt under tiden. Har du verkligen inga mer ångmaskiner? — Nej, sa Lillebror, men du kan få låna min bygglåda. — Kör till, sa Karlsson. Lillebror hämtade sin bygglåda ur skåpet, där han hade sina leksaker. Det var verkligen en fin bygglåda med många olika delar, som kunde skruvas ihop och göras saker av. — Här har du, sa han. Man kan bygga bilar och lyftkranar och allt möjligt… — Tror du inte att världens bästa byggmakare vet, vad man kan bygga och inte bygga, undrade Karlsson. Sedan stoppade han raskt in ännu en köttbulle i munnen och kastade sig över bygglådan. — Nu ska vi se, nu ska vi se, sa han och tömde ut alla bygg-grejorna på golvet. Lillebror var tvungen att gå, fast han mycket hellre skulle ha velat stanna och se på, när världens bästa byggmakare satte igång på allvar. Det sista han såg, när han vände sig om i dörren, var Karlsson, som satt på golvet, förnöjt sjungande för sig själv: — Hurra, vad jag kan bra…hurra, vad jag är klok…och ganska, ganska lagom tjock…mums! Det sista sjöng han sekunden efter det han hade svalt den fjärde köttbullen. Mamma och pappa och Bosse och Bettan satt redan omkring matbordet. Lillebror gled ner på sin plats och tog på sig servetten. — Lova en sak, mamma, och du pappa också, sa han. — Vad är det vi ska lova, frågade mamma. — Lova först, sa Lillebror. Pappa ville inte riktigt gå med på att lova så där utan vidare. — Vem vet, du kanske vill att jag ska lova dig en hund nu igen, sa han. — Nej, det är ingen hund, sa Lillebror, fast det kan du gärna få lova, om du vill. Nej, det är nånting annat, och det är inget farligt alls. Lova att ni lovar! — Nåja, vi lovar då, sa mamma. — Jaha, nu har ni lovat att inte säga nånting till Karlsson på Taket om ångmaskinen, sa Lillebror belåtet. — Ha, sa Bettan, hur ska dom kunna säga nånting till Karlsson, när dom aldrig får träffa honom? — Dom får visst träffa honom, sa Lillebror triumferande. Efter maten. Han är inne i mitt rum nu. — Nej, nu tror jag, jag satte en köttbulle i halsen, sa Bosse. Är Karlsson inne i ditt rum? — Tänk för att han är det! Detta var verkligen ett triumfens ögonblick för Lillebror. Å, om de kunde skynda sig att äta, så skulle de få se… Mamma smålog. — Det blir verkligen roligt för oss att få träffa Karlsson, sa hon. — Ja, det sa Karlsson också, försäkrade Lillebror. Äntligen var de färdiga med fruktsoppan. Äntligen reste sig mamma från bordet. Nu var det stora ögonblicket inne. — Kom allesammans, sa Lillebror. — Det behöver du inte be oss, sa Bettan. Jag kan inte bärga mig, innan jag får se den där Karlsson. Lillebror gick före. — Kom ihåg vad ni har lovat, sa han, innan han öppnade dörren till sitt rum. Inte ett ord om ångmaskinen! Så tryckte han ner dörrhandtaget och öppnade. Karlsson var borta. Han var borta. Det låg ingen liten tjock klump nere under filtarna i Lillebrors säng. Men mitt på golvet reste sig ur byggklossarnas virr-varr ett torn. Ett mycket högt och mycket smalt torn. Fastän Karlsson naturligtvis kunde bygga både lyftkranar och annat, hade han den här gången nöjt sig med att stapla byggklossar på varann, så att det blev detta mycket höga och mycket smala torn. Upptill pryddes tornet av något, som tydligen skulle föreställa en kupol. Det var en liten rund köttbulle.


Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Language learning online @ LingQ

— Delikat, sa han.

Underbart god köttbulle! Man skulle nästan kunna tro, att världens bästa köttbullemakare hade gjort den, men det har han ju bevisligen inte, sa Karlsson. Och så kom han häftigt dykande ner mot tallriken och högg sig en till. Just då ropade mamma utifrån köket: — Lillebror, vi ska äta, skynda dig att tvätta händerna och kom! — Jag måste gå ett slag igen, sa Lillebror och satte ifrån sig tallriken. Men jag kommer snart tillbaka. Lova att du väntar på mig! — Ja, men vad ska jag göra under tiden, sa Karlsson och landade bredvid Lillebror med en liten förebrående duns. Jag måste ha något roligt under tiden. Har du verkligen inga mer ångmaskiner? — Nej, sa Lillebror, men du kan få låna min bygglåda. — Kör till, sa Karlsson. Lillebror hämtade sin bygglåda ur skåpet, där han hade sina leksaker. Det var verkligen en fin bygglåda med många olika delar, som kunde skruvas ihop och göras saker av. — Här har du, sa han. Man kan bygga bilar och lyftkranar och allt möjligt… — Tror du inte att världens bästa byggmakare vet, vad man kan bygga och inte bygga, undrade Karlsson. Sedan stoppade han raskt in ännu en köttbulle i munnen och kastade sig över bygglådan. — Nu ska vi se, nu ska vi se, sa han och tömde ut alla bygg-grejorna på golvet. Lillebror var tvungen att gå, fast han mycket hellre skulle ha velat stanna och se på, när världens bästa byggmakare satte igång på allvar. Det sista han såg, när han vände sig om i dörren, var Karlsson, som satt på golvet, förnöjt sjungande för sig själv: — Hurra, vad jag kan bra…hurra, vad jag är klok…och ganska, ganska lagom tjock…mums! Det sista sjöng han sekunden efter det han hade svalt den fjärde köttbullen. Mamma och pappa och Bosse och Bettan satt redan omkring matbordet. Lillebror gled ner på sin plats och tog på sig servetten. — Lova en sak, mamma, och du pappa också, sa han. — Vad är det vi ska lova, frågade mamma. — Lova först, sa Lillebror. Pappa ville inte riktigt gå med på att lova så där utan vidare. — Vem vet, du kanske vill att jag ska lova dig en hund nu igen, sa han. — Nej, det är ingen hund, sa Lillebror, fast det kan du gärna få lova, om du vill. Nej, det är nånting annat, och det är inget farligt alls. Lova att ni lovar! — Nåja, vi lovar då, sa mamma. — Jaha, nu har ni lovat att inte säga nånting till Karlsson på Taket om ångmaskinen, sa Lillebror belåtet. — Ha, sa Bettan, hur ska dom kunna säga nånting till Karlsson, när dom aldrig får träffa honom? — Dom får visst träffa honom, sa Lillebror triumferande. Efter maten. Han är inne i mitt rum nu. — Nej, nu tror jag, jag satte en köttbulle i halsen, sa Bosse. Är Karlsson inne i ditt rum? — Tänk för att han är det! Detta var verkligen ett triumfens ögonblick för Lillebror. Å, om de kunde skynda sig att äta, så skulle de få se… Mamma smålog. — Det blir verkligen roligt för oss att få träffa Karlsson, sa hon. — Ja, det sa Karlsson också, försäkrade Lillebror. Äntligen var de färdiga med fruktsoppan. Äntligen reste sig mamma från bordet. Nu var det stora ögonblicket inne. — Kom allesammans, sa Lillebror. — Det behöver du inte be oss, sa Bettan. Jag kan inte bärga mig, innan jag får se den där Karlsson. Lillebror gick före. — Kom ihåg vad ni har lovat, sa han, innan han öppnade dörren till sitt rum. Inte ett ord om ångmaskinen! Så tryckte han ner dörrhandtaget och öppnade. Karlsson var borta. Han var borta. Det låg ingen liten tjock klump nere under filtarna i Lillebrors säng. Men mitt på golvet reste sig ur byggklossarnas virr-varr ett torn. Ett mycket högt och mycket smalt torn. Fastän Karlsson naturligtvis kunde bygga både lyftkranar och annat, hade han den här gången nöjt sig med att stapla byggklossar på varann, så att det blev detta mycket höga och mycket smala torn. Upptill pryddes tornet av något, som tydligen skulle föreställa en kupol. Det var en liten rund köttbulle.

×

We use cookies to help make LingQ better. By visiting the site, you agree to our cookie policy.