image

Karlsson på taket, Kapitel 2 (2)

— Vill du komma med och hälsa på min mamma och pappa, frågade Lillebror.

— Förtjust, sa Karlsson. Det blir roligt för dom att få träffa mig, vacker och genomklok som jag är! Karlsson spatserade fram och tillbaka över golvet och såg belåten ut. — Lagom tjock också, la han till. En man i sina bästa år. Blir roligt för din mamma att få träffa mig. Just i det ögonblicket kände Lillebror det första svaga oset av nystekta köttbullar från köket, och han visste att det strax skulle vara tid att äta middag. Lillebror beslöt att vänta till efter middagen med att låta Karlsson få hälsa på mamma och pappa. Det är aldrig bra att störa mammor, när de steker köttbullar. Dessutom kunde det ju hända, att mamma eller pappa tänkte börja tala med Karlsson om ångmaskinen och fläckarna på bokhyllan. Och det måste förhindras. Det måste till varje pris förhindras. Vid middagsbordet skulle Lillebror nog på något listigt sätt kunna få sina föräldrar att förstå, hur man uppträder mot världens bästa ångmaskinsskötare. Han behövde bara lite tid på sig. Efter middagen — det skulle bli bra. Då skulle han ta med sig hela familjen in i sitt rum. — Varsågod, här har ni Karlsson på Taket, skulle han säga. Vad de skulle bli häpna, det skulle verkligen bli roligt att se hur häpna de blev. Karlsson hade slutat spatsera. Han stod stilla och vädrade som en fågelhund. — Köttbullar, sa han, små goda små köttbullar tycker jag mycke' om. Lillebror blev lite generad. Det fanns egentligen bara en sak man kunde svara på något sådant. — Vill du stanna och äta middag hos mig, det var vad han egentligen borde säga. Men han vågade inte komma dragande med Karlsson in till middagsbordet utan vidare. Det var en helt annan sak, när Krister eller Gunilla var hos honom. Då kunde han komma i sista stund, om så var, när den övriga familjen redan hade satt sig och säga: — Snälla mamma, Krister och Gunilla kan väl få lite ärter och plättar också? Men en alldeles okänd liten tjock farbror, som hade förstört en ångmaskin och satt fläckar på bokhyllan — nej, det gick verkligen inte för sig. Fast nu hade ju denna lilla tjocka farbror just sagt ifrån att han tyckte mycket om små goda köttbullar. Det var Lillebrors sak att se till, att han fick dem, annars kanske Karlsson inte ville vara med Lillebror mer. Å, det var mycket som hängde på mammas köttbullar! — Vänta här ett slag, sa Lillebror, så ska jag gå ut i köket och hämta nåra. Karlsson nickade belåtet. — Bra, sa han. Bra! Men skynda dig! Man blir inte mätt av att bara titta på tavlor — utan tuppar eller nånting! Lillebror kilade kvickt ut i köket. Där stod mamma vid spisen i rutigt förkläde och i det allra härligaste köttbullsos. Hon skakade den stora stekpannan över gaslågan, och i pannan hoppade fullt fullt med små fina, bruna köttbullar. — Hej, Lillebror, sa mamma. Nu ska vi snart äta. — Snälla mamma, kan jag inte få ett par köttbullar på ett tefat och ta med mig in till mig, sa Lillebror med sin mest övertalande röst. — Älskling, vi ska ju äta om ett par minuter, sa mamma. — Ja, men ändå, sa Lillebror. Efter middan ska jag förklara varför. — Ja, ja, sa mamma. Du ska få ett par stycken då! Hon la sex köttbullar på en liten tallrik. Å, de luktade så härligt, och de var små och bruna och fina precis som de skulle vara. Lillebror bar försiktigt tallriken med båda händerna och kvickade sig tillbaka till sitt rum. — Här, Karlsson, ropade han, när han öppnade dörren. Men Karlsson var försvunnen. Där stod Lillebror med köttbullarna, och så fanns ingen Karlsson där. Lillebror blev förfärligt besviken, allting blev med en enda gång så ledsamt. — Han har gett sig iväg, sa han högt för sig själv. Men då… — Pip, hörde han plötsligt någon som sa. Pip! Lillebror såg sig omkring. Långt nere vid fotändan av hans säng — under filtarna — såg han en tjock liten klump som rörde sig. Det var därifrån pipet kom. Och sekunden efteråt stack Karlsson fram ett rött ansikte mellan lakanen. — Hihi, sa Karlsson. 'Han har gett sig iväg', sa du. 'Han har gett sig iväg' — hihi, det har jag ju inte alls det. Det var bara som jag låssade. Så fick han syn på köttbullarna. Vips vred han på knappen, som han hade på magen, motorn började surra, och Karlsson kom i glidflykt borta från sängen rakt mot tallriken. Han högg sig en köttbulle i förbifarten, steg hastigt upp mot taket och kretsade runt omkring taklampan, belåtet mumsande på köttbullen.


Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Language learning online @ LingQ

— Vill du komma med och hälsa på min mamma och pappa, frågade Lillebror.

— Förtjust, sa Karlsson. Det blir roligt för dom att få träffa mig, vacker och genomklok som jag är! Karlsson spatserade fram och tillbaka över golvet och såg belåten ut. — Lagom tjock också, la han till. En man i sina bästa år. Blir roligt för din mamma att få träffa mig. Just i det ögonblicket kände Lillebror det första svaga oset av nystekta köttbullar från köket, och han visste att det strax skulle vara tid att äta middag. Lillebror beslöt att vänta till efter middagen med att låta Karlsson få hälsa på mamma och pappa. Det är aldrig bra att störa mammor, när de steker köttbullar. Dessutom kunde det ju hända, att mamma eller pappa tänkte börja tala med Karlsson om ångmaskinen och fläckarna på bokhyllan. Och det måste förhindras. Det måste till varje pris förhindras. Vid middagsbordet skulle Lillebror nog på något listigt sätt kunna få sina föräldrar att förstå, hur man uppträder mot världens bästa ångmaskinsskötare. Han behövde bara lite tid på sig. Efter middagen — det skulle bli bra. Då skulle han ta med sig hela familjen in i sitt rum. — Varsågod, här har ni Karlsson på Taket, skulle han säga. Vad de skulle bli häpna, det skulle verkligen bli roligt att se hur häpna de blev. Karlsson hade slutat spatsera. Han stod stilla och vädrade som en fågelhund. — Köttbullar, sa han, små goda små köttbullar tycker jag mycke' om. Lillebror blev lite generad. Det fanns egentligen bara en sak man kunde svara på något sådant. — Vill du stanna och äta middag hos mig, det var vad han egentligen borde säga. Men han vågade inte komma dragande med Karlsson in till middagsbordet utan vidare. Det var en helt annan sak, när Krister eller Gunilla var hos honom. Då kunde han komma i sista stund, om så var, när den övriga familjen redan hade satt sig och säga: — Snälla mamma, Krister och Gunilla kan väl få lite ärter och plättar också? Men en alldeles okänd liten tjock farbror, som hade förstört en ångmaskin och satt fläckar på bokhyllan — nej, det gick verkligen inte för sig. Fast nu hade ju denna lilla tjocka farbror just sagt ifrån att han tyckte mycket om små goda köttbullar. Det var Lillebrors sak att se till, att han fick dem, annars kanske Karlsson inte ville vara med Lillebror mer. Å, det var mycket som hängde på mammas köttbullar! — Vänta här ett slag, sa Lillebror, så ska jag gå ut i köket och hämta nåra. Karlsson nickade belåtet. — Bra, sa han. Bra! Men skynda dig! Man blir inte mätt av att bara titta på tavlor — utan tuppar eller nånting! Lillebror kilade kvickt ut i köket. Där stod mamma vid spisen i rutigt förkläde och i det allra härligaste köttbullsos. Hon skakade den stora stekpannan över gaslågan, och i pannan hoppade fullt fullt med små fina, bruna köttbullar. — Hej, Lillebror, sa mamma. Nu ska vi snart äta. — Snälla mamma, kan jag inte få ett par köttbullar på ett tefat och ta med mig in till mig, sa Lillebror med sin mest övertalande röst. — Älskling, vi ska ju äta om ett par minuter, sa mamma. — Ja, men ändå, sa Lillebror. Efter middan ska jag förklara varför. — Ja, ja, sa mamma. Du ska få ett par stycken då! Hon la sex köttbullar på en liten tallrik. Å, de luktade så härligt, och de var små och bruna och fina precis som de skulle vara. Lillebror bar försiktigt tallriken med båda händerna och kvickade sig tillbaka till sitt rum. — Här, Karlsson, ropade han, när han öppnade dörren. Men Karlsson var försvunnen. Där stod Lillebror med köttbullarna, och så fanns ingen Karlsson där. Lillebror blev förfärligt besviken, allting blev med en enda gång så ledsamt. — Han har gett sig iväg, sa han högt för sig själv. Men då… — Pip, hörde han plötsligt någon som sa. Pip! Lillebror såg sig omkring. Långt nere vid fotändan av hans säng — under filtarna — såg han en tjock liten klump som rörde sig. Det var därifrån pipet kom. Och sekunden efteråt stack Karlsson fram ett rött ansikte mellan lakanen. — Hihi, sa Karlsson. 'Han har gett sig iväg', sa du. 'Han har gett sig iväg' — hihi, det har jag ju inte alls det. Det var bara som jag låssade. Så fick han syn på köttbullarna. Vips vred han på knappen, som han hade på magen, motorn började surra, och Karlsson kom i glidflykt borta från sängen rakt mot tallriken. Han högg sig en köttbulle i förbifarten, steg hastigt upp mot taket och kretsade runt omkring taklampan, belåtet mumsande på köttbullen.

×

We use cookies to help make LingQ better. By visiting the site, you agree to our cookie policy.