image

Karlsson på taket, Kapitel 2 (1)

— Jag har ju sagt, att han heter Karlsson och bor oppe på taket, sa Lillebror.

Vad är det för konstigt med det? Folk får väl bo var dom vill! — Lillebror, var inte dum nu, sa mamma. Du har nästan skrämt livet ur oss. Du kunde ju ha blivit ihjälslagen, när ångmaskinen exploderade, förstår du inte det? — Ja, men Karlsson är i alla fall världens bästa ångmaskinsskötare, sa Lillebror och såg allvarsamt på sin mamma. Han måste få henne att förstå, att man inte kunde säga nej, när världens bästa ångmaskinsskötare erbjöd sig att sätta igång ens ångmaskin. — Man ska stå för vad man har gjort, Lillebror, sa pappa, inte skylla på nån som heter Karlsson på Taket och som inte finns. — Han finns visst, sa Lillebror. — Och flyga kan han också, sa Bosse försmädligt. — Ja, tänk att han kan det, sa Lillebror. Jag hoppas, att han kommer tillbaka, så får du se själv. — Måtte han komma i morron, sa Bettan. Du ska få en krona av mig, Lillebror, ifall jag får se Karlsson på Taket. — I morron kommer han nog inte, sa Lillebror, för han skulle in på verkstad och rundsmörjas. — Å, du skulle sannerligen behöva en riktig rundsmörjning du också, sa mamma. Titta så bokhyllan ser ut! — Det är en världslig sak, säger Karlsson! Lillebror sprätte överlägset ut med handen precis som Karlsson hade gjort, för att mamma skulle förstå att det där med bokhyllan verkligen inte var något att bråka om. Men det bet inte på mamma. — Jaså, det säger Karlsson, sa hon. Hälsa Karlsson att om han sticker hit näsan en gång till, så ska jag rundsmörja honom, så att han aldrig glömmer det. Lillebror svarade inte. Han tyckte det var hemskt att mamma kunde tala så om världens bästa ångmaskinsskötare. Men det var ju bara, vad man kunde vänta sig en sådan här dag, när de allihop tydligen hade bestämt sig för att vara aviga. Lillebror längtade plötsligt efter Karlsson. Karlsson som var munter och glad och sprätte med fingrarna och sa att olyckor var en världslig sak, som man inte behövde bry sig om. Riktigt mycket längtade Lillebror efter Karlsson. Och på samma gång kände han sig lite orolig. Tänk, om Karlsson aldrig kom tillbaka mer! — Lugn, bara lugn, sa Lillebror för sig själv precis som Karlsson hade sagt. Karlsson hade ju lovat. Och Karlsson var en man, som man kunde lita på, det märktes. Det dröjde inte mer än ett par dar, förrän han dök upp. Lillebror låg på magen på golvet i sitt rum och läste, när han hörde det där surret igen, och där kom Karlsson insurrande genom fönstret som en jättestor humla. Han gnolade på en glad liten låt, medan han kretsade runt väggarna. Då och då stannade han in för att titta på tavlorna. Han la huvet på sned och kisade med ögonen. — Vackra tavlor, sa han. Vådligt vackra tavlor! Fast kanske inte fullt så vackra som mina. Lillebror hade hoppat upp från golvet och stod där vild av iver. Han var så glad, att Karlsson hade kommit tillbaka. — Har du många tavlor oppe hos dig, frågade han. — Flera tusen, sa Karlsson. Målar dom själv på lediga stunder. Fullt med små tuppar och fåglar och annat vackert. Jag är världens bästa tuppmålare, sa Karlsson och landade bredvid Lillebror med en elegant sväng. — Tänk i alla fall, sa Lillebror. Förresten…kan inte jag få följa med opp och se på ditt hus och dina ångmaskiner och dina tavlor? — Naturligtvis, sa Karlsson. Självklart! Du är hjärtligt välkommen. En annan dag. — Snart, bad Lillebror. — Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Jag ska städa lite först, men det ska inte ta lång tid. Världens bästa snabbstädare, gissa vem det är, undrade Karlsson skälmaktigt. — Det kanske är du, sa Lillebror. — Kanske, skrek Karlsson, kanske…det behöver du inte tvivla på en minut. Världens bästa snabbstädare, det är Karlsson på Taket, det vet varenda människa. Och Lillebror trodde gärna att Karlsson var ”världens bästa” ifråga om allting. Säkert var han världens bästa lekkamrat också, det kunde man känna på sig. Krister och Gunilla var nog bra, men inte var de så spännande som Karlsson på Taket. Lillebror beslöt, att han skulle berätta för Krister och Gunilla om Karlsson nästa gång de hade sällskap hem från skolan. Krister brukade alltid prata så mycket om sin hund, som hette Joffa. Lillebror hade länge varit avundsjuk på Krister för den hundens skull. Men om han kommer dragande med sin gamla Joffa i morron, så ska jag tala om för honom om Karlsson, tänkte Lillebror. 'Vad är Joffa mot Karlsson på Taket', ska jag säga. Ändå fanns det ingenting i världen som Lillebror längtade efter så mycket som just det där, att ha en egen hund. Karlsson avbröt hans funderingar. — Jag känner mig upplagd för lite skoj, sa han och såg sig nyfiket omkring. Har du ingen mer ångmaskin? Lillebror skakade på huvudet. Ångmaskinen, ja! Nu hade han ju Karlsson här, nu kunde mamma och pappa få se, att Karlsson fanns. Och Bosse och Bettan också, ifall de var hemma.


Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Language learning online @ LingQ

— Jag har ju sagt, att han heter Karlsson och bor oppe på taket, sa Lillebror.

Vad är det för konstigt med det? Folk får väl bo var dom vill! — Lillebror, var inte dum nu, sa mamma. Du har nästan skrämt livet ur oss. Du kunde ju ha blivit ihjälslagen, när ångmaskinen exploderade, förstår du inte det? — Ja, men Karlsson är i alla fall världens bästa ångmaskinsskötare, sa Lillebror och såg allvarsamt på sin mamma. Han måste få henne att förstå, att man inte kunde säga nej, när världens bästa ångmaskinsskötare erbjöd sig att sätta igång ens ångmaskin. — Man ska stå för vad man har gjort, Lillebror, sa pappa, inte skylla på nån som heter Karlsson på Taket och som inte finns. — Han finns visst, sa Lillebror. — Och flyga kan han också, sa Bosse försmädligt. — Ja, tänk att han kan det, sa Lillebror. Jag hoppas, att han kommer tillbaka, så får du se själv. — Måtte han komma i morron, sa Bettan. Du ska få en krona av mig, Lillebror, ifall jag får se Karlsson på Taket. — I morron kommer han nog inte, sa Lillebror, för han skulle in på verkstad och rundsmörjas. — Å, du skulle sannerligen behöva en riktig rundsmörjning du också, sa mamma. Titta så bokhyllan ser ut! — Det är en världslig sak, säger Karlsson! Lillebror sprätte överlägset ut med handen precis som Karlsson hade gjort, för att mamma skulle förstå att det där med bokhyllan verkligen inte var något att bråka om. Men det bet inte på mamma. — Jaså, det säger Karlsson, sa hon. Hälsa Karlsson att om han sticker hit näsan en gång till, så ska jag rundsmörja honom, så att han aldrig glömmer det. Lillebror svarade inte. Han tyckte det var hemskt att mamma kunde tala så om världens bästa ångmaskinsskötare. Men det var ju bara, vad man kunde vänta sig en sådan här dag, när de allihop tydligen hade bestämt sig för att vara aviga. Lillebror längtade plötsligt efter Karlsson. Karlsson som var munter och glad och sprätte med fingrarna och sa att olyckor var en världslig sak, som man inte behövde bry sig om. Riktigt mycket längtade Lillebror efter Karlsson. Och på samma gång kände han sig lite orolig. Tänk, om Karlsson aldrig kom tillbaka mer! — Lugn, bara lugn, sa Lillebror för sig själv precis som Karlsson hade sagt. Karlsson hade ju lovat. Och Karlsson var en man, som man kunde lita på, det märktes. Det dröjde inte mer än ett par dar, förrän han dök upp. Lillebror låg på magen på golvet i sitt rum och läste, när han hörde det där surret igen, och där kom Karlsson insurrande genom fönstret som en jättestor humla. Han gnolade på en glad liten låt, medan han kretsade runt väggarna. Då och då stannade han in för att titta på tavlorna. Han la huvet på sned och kisade med ögonen. — Vackra tavlor, sa han. Vådligt vackra tavlor! Fast kanske inte fullt så vackra som mina. Lillebror hade hoppat upp från golvet och stod där vild av iver. Han var så glad, att Karlsson hade kommit tillbaka. — Har du många tavlor oppe hos dig, frågade han. — Flera tusen, sa Karlsson. Målar dom själv på lediga stunder. Fullt med små tuppar och fåglar och annat vackert. Jag är världens bästa tuppmålare, sa Karlsson och landade bredvid Lillebror med en elegant sväng. — Tänk i alla fall, sa Lillebror. Förresten…kan inte jag få följa med opp och se på ditt hus och dina ångmaskiner och dina tavlor? — Naturligtvis, sa Karlsson. Självklart! Du är hjärtligt välkommen. En annan dag. — Snart, bad Lillebror. — Lugn, bara lugn, sa Karlsson. Jag ska städa lite först, men det ska inte ta lång tid. Världens bästa snabbstädare, gissa vem det är, undrade Karlsson skälmaktigt. — Det kanske är du, sa Lillebror. — Kanske, skrek Karlsson, kanske…det behöver du inte tvivla på en minut. Världens bästa snabbstädare, det är Karlsson på Taket, det vet varenda människa. Och Lillebror trodde gärna att Karlsson var ”världens bästa” ifråga om allting. Säkert var han världens bästa lekkamrat också, det kunde man känna på sig. Krister och Gunilla var nog bra, men inte var de så spännande som Karlsson på Taket. Lillebror beslöt, att han skulle berätta för Krister och Gunilla om Karlsson nästa gång de hade sällskap hem från skolan. Krister brukade alltid prata så mycket om sin hund, som hette Joffa. Lillebror hade länge varit avundsjuk på Krister för den hundens skull. Men om han kommer dragande med sin gamla Joffa i morron, så ska jag tala om för honom om Karlsson, tänkte Lillebror. 'Vad är Joffa mot Karlsson på Taket', ska jag säga. Ändå fanns det ingenting i världen som Lillebror längtade efter så mycket som just det där, att ha en egen hund. Karlsson avbröt hans funderingar. — Jag känner mig upplagd för lite skoj, sa han och såg sig nyfiket omkring. Har du ingen mer ångmaskin? Lillebror skakade på huvudet. Ångmaskinen, ja! Nu hade han ju Karlsson här, nu kunde mamma och pappa få se, att Karlsson fanns. Och Bosse och Bettan också, ifall de var hemma.

×

We use cookies to help make LingQ better. By visiting the site, you agree to our cookie policy.