image

Karlsson på taket, kapitel 1 (1)

Vid en alldeles vanlig gata i Stockholm i ett alldeles vanligt hus bor en alldeles vanlig familj, som heter Svanteson. Där finns en alldeles vanlig pappa och en alldeles vanlig mamma och tre alldeles vanliga barn, Bosse, Bettan och Lillebror. — Jag är inte alls nån vanlig Lillebror, säger Lillebror. Men där ljuger han. Han är visst vanlig. Det finns så många pojkar som är sju år och har blå ögon och trubbnäsa och otvättade öron och byxor som jämt är sönder på knäna, så nog är Lillebror alldeles vanlig, den saken är säker. Bosse är femton år och gillar fotboll och klarar sig dåligt i skolan, så han är alldeles vanlig han också, och Bettan är fjorton och har håret kammat i hästsvans precis som andra alldeles vanliga flickor. Det finns bara en i hela huset som är ovanlig, och det är Karlsson på Taket. Han bor uppe på taket, Karlsson, och redan det är ju ganska ovanligt. Det kan väl vara olika på andra håll i världen, men i Stockholm händer det nästan aldrig att någon bor i ett särskilt litet hus uppe på taket. Men det gör i alla fall Karlsson. Han är en mycket liten och mycket trind och säker herre, och han kan flyga. I flygplan och helikoptrar kan alla människor flyga, men det är ingen mer än Karlsson som kan flyga alldeles själv. Karlsson vrider bara på en knapp som sitter ungefär mitt för Karlssons navel, och vips startar en finurlig liten motor, som han har på ryggen. Karlsson står stilla en stund, medan motorn går upp i varv. Och så — när motorn fått tillräcklig fart — så lyfter Karlsson och svävar i väg så fint och värdigt som en byråchef, om man nu kan tänka sig en byråchef med motor i ryggen. Karlsson trivs väldigt bra i sitt lilla hus uppe på taket. Om kvällarna sitter han på sin farstutrappa och röker pipa och tittar på stjärnorna. Man ser förstås stjärnorna mycket bättre uppe på taket än någon annanstans i huset, så egentligen är det konstigt att inte fler människor bor på tak. Men hyresgästerna i huset vet inte om, att man kan bo på tak, de vet inte ens att Karlsson har sin stuga där uppe, för den ligger så väl gömd bakom den stora skorstenen. Och de flesta människor lägger förresten inte märke till sådana där små hus som Karlssons, om de också snavar över dem. Det var en gång en sotare, som fick syn på Karlssons hus just när han skulle sota skorstenen, och han blev verkligen ganska häpen. — Egendomligt, sa han för sig själv, här ligger ett hus. Man skulle inte tro det, men här ligger faktiskt ett hus oppe på taket, hur det nu kan ha kommit hit. Men sedan började han sota skorstenen och glömde alldeles bort huset och tänkte aldrig mer på det. Det var nog roligt för Lillebror, att han blev bekant med Karlsson, för där Karlsson flög fram blev allting så äventyrligt och spännande. Kanske Karlsson också tyckte det var roligt att bli bekant med Lillebror, för hur det är, kan det väl inte vara så trevligt att bo alldeles ensam i ett hus utan att någon har en aning om det. Nog är det roligt, att någon ropar 'Hejsan hoppsan, Karlsson', när man kommer flygande. Så här gick det till, när Karlsson och Lillebror träffades. Det var en av de där aviga dagarna, när det inte var ett dugg roligt att vara Lillebror. I vanliga fall var det rätt trevligt att vara Lillebror, för han var hela familjens älskling och kelgris, som alla skämde bort så mycket de orkade. Men en del dagar gick det avigt. Då fick man ovett av mamma, för att det var nya hål på byxorna, och Bettan sa 'Snyt dej, unge', och pappa bråkade för att man inte kom hem i tid från skolan. — Vad går du och driver på gatorna för, sa pappa. Driver på gatorna — pappa visste ju inte, att Lillebror hade mött en hund. En snäll, vacker hund som hade snusat på Lillebror och viftat med svansen och sett ut, som om han gärna ville bli Lillebrors egen hund. Hade det bara berott på Lillebror, så skulle han ha fått bli det genast. Men nu var det så att pappa och mamma inte alls ville ha någon hund i huset. Och förresten dök där plötsligt upp en tant som skrek 'Ricki, kom hit', och då förstod Lillebror att den aldrig kunde bli hans egen hund. — Ser inte ut som man skulle få nån egen hund så länge man lever, sa Lillebror bittert den där dan, när allting var så avigt. Du, mamma, du har pappa, och Bosse och Bettan håller ihop jämt, men jag, jag har ingen. — Älskade Lillebror, du har ju oss allihop, sa mamma. — Det har jag väl inte visst det, sa Lillebror ännu bittrare, för det kändes plötsligt som om han inte hade någon i hela världen. En sak hade han i alla fall. Han hade ett eget rum, och dit gick han in.  



Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Language learning online @ LingQ

Vid en alldeles vanlig gata i Stockholm i ett alldeles vanligt hus bor en alldeles vanlig familj, som heter Svanteson. Där finns en alldeles vanlig pappa och en alldeles vanlig mamma och tre alldeles vanliga barn, Bosse, Bettan och Lillebror. — Jag är inte alls nån vanlig Lillebror, säger Lillebror. Men där ljuger han. Han är visst vanlig. Det finns så många pojkar som är sju år och har blå ögon och trubbnäsa och otvättade öron och byxor som jämt är sönder på knäna, så nog är Lillebror alldeles vanlig, den saken är säker. Bosse är femton år och gillar fotboll och klarar sig dåligt i skolan, så han är alldeles vanlig han också, och Bettan är fjorton och har håret kammat i hästsvans precis som andra alldeles vanliga flickor. Det finns bara en i hela huset som är ovanlig, och det är Karlsson på Taket. Han bor uppe på taket, Karlsson, och redan det är ju ganska ovanligt. Det kan väl vara olika på andra håll i världen, men i Stockholm händer det nästan aldrig att någon bor i ett särskilt litet hus uppe på taket. Men det gör i alla fall Karlsson. Han är en mycket liten och mycket trind och säker herre, och han kan flyga. I flygplan och helikoptrar kan alla människor flyga, men det är ingen mer än Karlsson som kan flyga alldeles själv. Karlsson vrider bara på en knapp som sitter ungefär mitt för Karlssons navel, och vips startar en finurlig liten motor, som han har på ryggen. Karlsson står stilla en stund, medan motorn går upp i varv. Och så — när motorn fått tillräcklig fart — så lyfter Karlsson och svävar i väg så fint och värdigt som en byråchef, om man nu kan tänka sig en byråchef med motor i ryggen. Karlsson trivs väldigt bra i sitt lilla hus uppe på taket. Om kvällarna sitter han på sin farstutrappa och röker pipa och tittar på stjärnorna. Man ser förstås stjärnorna mycket bättre uppe på taket än någon annanstans i huset, så egentligen är det konstigt att inte fler människor bor på tak. Men hyresgästerna i huset vet inte om, att man kan bo på tak, de vet inte ens att Karlsson har sin stuga där uppe, för den ligger så väl gömd bakom den stora skorstenen. Och de flesta människor lägger förresten inte märke till sådana där små hus som Karlssons, om de också snavar över dem. Det var en gång en sotare, som fick syn på Karlssons hus just när han skulle sota skorstenen, och han blev verkligen ganska häpen. — Egendomligt, sa han för sig själv, här ligger ett hus. Man skulle inte tro det, men här ligger faktiskt ett hus oppe på taket, hur det nu kan ha kommit hit. Men sedan började han sota skorstenen och glömde alldeles bort huset och tänkte aldrig mer på det. Det var nog roligt för Lillebror, att han blev bekant med Karlsson, för där Karlsson flög fram blev allting så äventyrligt och spännande. Kanske Karlsson också tyckte det var roligt att bli bekant med Lillebror, för hur det är, kan det väl inte vara så trevligt att bo alldeles ensam i ett hus utan att någon har en aning om det. Nog är det roligt, att någon ropar 'Hejsan hoppsan, Karlsson', när man kommer flygande. Så här gick det till, när Karlsson och Lillebror träffades. Det var en av de där aviga dagarna, när det inte var ett dugg roligt att vara Lillebror. I vanliga fall var det rätt trevligt att vara Lillebror, för han var hela familjens älskling och kelgris, som alla skämde bort så mycket de orkade. Men en del dagar gick det avigt. Då fick man ovett av mamma, för att det var nya hål på byxorna, och Bettan sa 'Snyt dej, unge', och pappa bråkade för att man inte kom hem i tid från skolan. — Vad går du och driver på gatorna för, sa pappa. Driver på gatorna — pappa visste ju inte, att Lillebror hade mött en hund. En snäll, vacker hund som hade snusat på Lillebror och viftat med svansen och sett ut, som om han gärna ville bli Lillebrors egen hund. Hade det bara berott på Lillebror, så skulle han ha fått bli det genast. Men nu var det så att pappa och mamma inte alls ville ha någon hund i huset. Och förresten dök där plötsligt upp en tant som skrek 'Ricki, kom hit', och då förstod Lillebror att den aldrig kunde bli hans egen hund. — Ser inte ut som man skulle få nån egen hund så länge man lever, sa Lillebror bittert den där dan, när allting var så avigt. Du, mamma, du har pappa, och Bosse och Bettan håller ihop jämt, men jag, jag har ingen. — Älskade Lillebror, du har ju oss allihop, sa mamma. — Det har jag väl inte visst det, sa Lillebror ännu bittrare, för det kändes plötsligt som om han inte hade någon i hela världen. En sak hade han i alla fall. Han hade ett eget rum, och dit gick han in.  


×

We use cookies to help make LingQ better. By visiting the site, you agree to our cookie policy.