image

Pippi Långstrump, 18 - Pippi ordnar en utflykt (03)

"En sån oförståndig tjur", sa Pippi till Annika som grät alldeles förtvivlat.

"Inte får man göra på det där viset. Han smutsar ju ner Tommys vita sjömanskostym. Jag måste gå och tala förstånd med dumtjuren. " Och det gjorde hon. Hon sprang fram och ryckte honom i svansen. "Förlåt att jag avbryter", sa hon, och eftersom hon ryckte hårt vände sig tjuren om och fick se ett nytt barn som han också ville ta på hornen.

"Som sagt, förlåt att jag avbryter", sa Pippi igen.

"Och förlåt att jag bryter av", la hon till och bröt av det ena hornet på tjuren. "Det är inte modernt med två horn i år", sa hon. "I år har alla bättre tjurar bara ett horn. Om ens något", sa hon och bröt av det andra också.

Eftersom tjurar inte har någon känsel i hornen visste tjuren inte om att hans horn var borta.

Han stångade friskt på ändå, och om det hade varit någon annan än Pippi så hade det nog bara blivit mos av den ungen.

"Hahaha, låt bli att kittla mej", skrek Pippi.

"Du anar inte hur kittlig jag är. Haha, sluta, sluta, jag skrattar ihjäl mej! "Men tjuren slutade inte, och till sist hoppade Pippi upp på hans rygg för att få en stunds lugn. Så vidare lugnt blev det förstås inte, för tjuren tyckte inte om att ha Pippi på ryggen. Han gjorde de allra värsta krumbukter för att få av henne, men hon bara knep åt benen och satt kvar.

Tjuren rusade fram och tillbaka på ängen och bölade, så att det stod som en rök ur näsborrarna på honom.

Pippi skrattade och skrek och vinkade åt Tommy och Annika som stod ett stycke därifrån darrande som asplöv. Tjuren snodde runt, runt och försökte kasta av Pippi.

"Här dansar jag med lilla vännen min", gnolade Pippi och satt kvar.

Till sist blev tjuren så trött så han la sig ner på marken och önskade att det inte skulle finnas några barn i världen. Han hade förresten aldrig tyckt att det var särskilt nödvändigt med ungar.

"Tänkte du sova middag nu?

" frågade Pippi artigt. " Då ska jag inte störa. " Hon steg ner från hans rygg och gick bort till Tommy och Annika, Tommy hade gråtit lite. Han hade ett sår på ena armen, men Annika hade virat om sin näsduk så det gjorde inte ont längre.

"O, Pippi", ropade Annika full av upphetsning, när Pippi kom.

"Sch", viskade Pippi. "Väck inte tjuren! Han sover, och om vi väcker honom blir han bara kinkig. " "Herr Nilsson, Herr Nilsson, var är du?" skrek hon i nästa minut med hög röst utan att bry sig om tjurens middagssömn. "Vi måste gå hem. "

Och sannerligen, där satt Herr Nilsson uppkrupen i en tall.

Han sög på svansen och såg ledsen ut. För en sån liten apa var det ju inte så roligt att bli lämnad ensam i skogen. Nu skuttade han ner från tallen och upp på Pippis axel, och han viftade med halmhatten som alltid när han var riktigt glad.

"Jaså, du hade inte blitt hembiträde den här gången", sa Pippi och strök honom över ryggen.

"Äsch, det var ju lögn, var så sant", tillade hon. "Ja men, om det var sant kunde det ju inte vara lögn", fortsatte hon sina funderingar. "Ni ska få se att när allt kommer omkring, så har han kanske faktiskt varit hembiträde i Surabaja i alla fall! Och då vet jag vem som ska få göra köttbullarna hädanefter. "

Och så vandrade de hemåt.

Pippi fortfarande med klafsande klänning och kippande skor. Tommy och Annika tyckte att de hade haft en underbar dae trots tjuren, och de sjöng en sång som de hade lärt sig i skolan. Det var egentligen en sommarvisa och nu var det ju snart höst, men de tyckte att den passade bra ändå.

"I sommarens soliga dagar

vi gå genom skogar och hagar,

på färdens besvär ingen klagar,

vi sjunga var vi gå.

Hällå, hällå,

du som är ung

kom med och sjung

och sitt ej hemma slö och tung.

Vår sångartropp

den gångar opp

på kullens allra högsta topp.

I sommarens soliga dagar

vi sjunga var vi gå.

Hällå, hällå! "

Pippi sjöng också, men hon hade inte riktigt samma ord, utan hon sjöng så här:

"I sommarens soliga dagar

jag går genom skogar och hagar,

gör ackurat som jag behagar,

och det klafsar, när jag går.

Klafs på, klafs på!

Och i min sko,

där må ni tro,

det säger ömsom kipp och tjo,

för skon ä' blöt

och tjur’n ett nöt,

och jag, jag gillar risgrynsgröt.

I sommarens soliga dagar,

det klafsar, var jag går.

Klafs på, klafs på! "


Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Language learning online @ LingQ

"En sån oförståndig tjur", sa Pippi till Annika som grät alldeles förtvivlat.

"Inte får man göra på det där viset. Han smutsar ju ner Tommys vita sjömanskostym. Jag måste gå och tala förstånd med dumtjuren. " Och det gjorde hon. Hon sprang fram och ryckte honom i svansen. "Förlåt att jag avbryter", sa hon, och eftersom hon ryckte hårt vände sig tjuren om och fick se ett nytt barn som han också ville ta på hornen.

"Som sagt, förlåt att jag avbryter", sa Pippi igen.

"Och förlåt att jag bryter av", la hon till och bröt av det ena hornet på tjuren. "Det är inte modernt med två horn i år", sa hon. "I år har alla bättre tjurar bara ett horn. Om ens något", sa hon och bröt av det andra också.

Eftersom tjurar inte har någon känsel i hornen visste tjuren inte om att hans horn var borta.

Han stångade friskt på ändå, och om det hade varit någon annan än Pippi så hade det nog bara blivit mos av den ungen.

"Hahaha, låt bli att kittla mej", skrek Pippi.

"Du anar inte hur kittlig jag är. Haha, sluta, sluta, jag skrattar ihjäl mej! "Men tjuren slutade inte, och till sist hoppade Pippi upp på hans rygg för att få en stunds lugn. Så vidare lugnt blev det förstås inte, för tjuren tyckte inte om att ha Pippi på ryggen. Han gjorde de allra värsta krumbukter för att få av henne, men hon bara knep åt benen och satt kvar.

Tjuren rusade fram och tillbaka på ängen och bölade, så att det stod som en rök ur näsborrarna på honom.

Pippi skrattade och skrek och vinkade åt Tommy och Annika som stod ett stycke därifrån darrande som asplöv. Tjuren snodde runt, runt och försökte kasta av Pippi.

"Här dansar jag med lilla vännen min", gnolade Pippi och satt kvar.

Till sist blev tjuren så trött så han la sig ner på marken och önskade att det inte skulle finnas några barn i världen. Han hade förresten aldrig tyckt att det var särskilt nödvändigt med ungar.

"Tänkte du sova middag nu?

" frågade Pippi artigt. " Då ska jag inte störa. " Hon steg ner från hans rygg och gick bort till Tommy och Annika, Tommy hade gråtit lite. Han hade ett sår på ena armen, men Annika hade virat om sin näsduk så det gjorde inte ont längre.

"O, Pippi", ropade Annika full av upphetsning, när Pippi kom.

"Sch", viskade Pippi. "Väck inte tjuren! Han sover, och om vi väcker honom blir han bara kinkig. " "Herr Nilsson, Herr Nilsson, var är du?" skrek hon i nästa minut med hög röst utan att bry sig om tjurens middagssömn. "Vi måste gå hem. "

Och sannerligen, där satt Herr Nilsson uppkrupen i en tall.

Han sög på svansen och såg ledsen ut. För en sån liten apa var det ju inte så roligt att bli lämnad ensam i skogen. Nu skuttade han ner från tallen och upp på Pippis axel, och han viftade med halmhatten som alltid när han var riktigt glad.

"Jaså, du hade inte blitt hembiträde den här gången", sa Pippi och strök honom över ryggen.

"Äsch, det var ju lögn, var så sant", tillade hon. "Ja men, om det var sant kunde det ju inte vara lögn", fortsatte hon sina funderingar. "Ni ska få se att när allt kommer omkring, så har han kanske faktiskt varit hembiträde i Surabaja i alla fall! Och då vet jag vem som ska få göra köttbullarna hädanefter. "

Och så vandrade de hemåt.

Pippi fortfarande med klafsande klänning och kippande skor. Tommy och Annika tyckte att de hade haft en underbar dae trots tjuren, och de sjöng en sång som de hade lärt sig i skolan. Det var egentligen en sommarvisa och nu var det ju snart höst, men de tyckte att den passade bra ändå.

"I sommarens soliga dagar

vi gå genom skogar och hagar,

på färdens besvär ingen klagar,

vi sjunga var vi gå.

Hällå, hällå,

du som är ung

kom med och sjung

och sitt ej hemma slö och tung.

Vår sångartropp

den gångar opp

på kullens allra högsta topp.

I sommarens soliga dagar

vi sjunga var vi gå.

Hällå, hällå! "

Pippi sjöng också, men hon hade inte riktigt samma ord, utan hon sjöng så här:

"I sommarens soliga dagar

jag går genom skogar och hagar,

gör ackurat som jag behagar,

och det klafsar, när jag går.

Klafs på, klafs på!

Och i min sko,

där må ni tro,

det säger ömsom kipp och tjo,

för skon ä' blöt

och tjur’n ett nöt,

och jag, jag gillar risgrynsgröt.

I sommarens soliga dagar,

det klafsar, var jag går.

Klafs på, klafs på! "

×

We use cookies to help make LingQ better. By visiting the site, you agree to our cookie policy.