image

Pippi Långstrump, 17 - Pippi ordnar en utflykt (02)

Ett stycke längre bort låg ett litet berg som det gick lätt och behändigt att klättra upp på.

Och på berget fanns en liten solig avsats, precis som en balkong. Där satte de sig.

"Nu får ni blunda medan jag dukar upp", sa Pippi.

Tommy och Annika knep ihop ögonen så hårt de kunde, och de hörde hur Pippi öppnade korgen och prasslade med papper. "Ett två nitton, nu får ni titta", sa Pippi till sist. Då tittade de. Och de skrek av förtjusning när de såg allt det goda som Pippi hade dukat fram på den kala berghällen. Där låg små goda smörgåsar med köttbullar och skinka, en hel trave pannkakor med socker på, flera stycken små bruna korvar och tre ananaspuddingar. För se Pippi hade lärt sig laga mat av kocken på hennes pappas båt.

"Oj, vad det är trevligt med skurlov", sa Tommy med munnen full av pannkaka.

"Det skulle man ha alla dar. " "Nä, vet du vad", sa Pippi, "så tokig är jag inte i att skura. Det är roligt, det är det visst det, men inte varje dag, det skulle bli tröttsamt. "

Till sist var barnen så mätta att de knappt kunde röra sig, och de satt stilla i solskenet och bara njöt.

"Jag undrar om det är svårt att flyga", sa Pippi och tittade drömmande över avsatsens kant. Bergväggen stupade brant ner under dem och det var långt till marken.

"Ner skulle man nog kunna lära sej att flyga", fortsatte hon.

"Det är säkert värre att flyga upp. Men man kunde ju börja med det lättaste sättet. Jag tror minsann jag ska försöka!" "Nej, Pippi", skrek både Tommy och Annika, "o, snälla Pippi, gör inte det! " Men Pippi stod redan på kanten till bergstupet.

"Flyg, du fula fluga, flyg, och den fula flugan flög", sa hon, och just när hon sa "flög" lyfte hon armarna och klev rätt ut i luften.

Efter en halv sekund hördes en duns. Det var Pippi som slog i marken. Tommy och Annika låg på magen och kikade förskräckta ner på henne. Pippi reste sig och borstade sig på knäna.

"Jag glömde flaxa", sa hon glatt.

"Och så hade jag nog för mycket pannkaka i magen. " Just i det ögonblicket kom barnen underfund med att Herr Nilsson var försvunnen. Han hade tydligen gett sig av på en alldeles egen liten utflykt.

De kom ihåg att de hade sett honom sitta helt förnöjsamt och tugga sönder matsäckskorgen, men under Pippis flygövningar hade de glömt honom.

Och nu var han borta. Pippi blev så arg att hon kastade sin ena sko i en stor, djup vattenpöl.

"Man skulle aldrig ta några apor med sej när man går nånstans", sa hon.

"Han borde fatt stanna hemma och loppa hästen. Det hade varit rätt åt honom", fortsatte hon och klev ut i pölen för att hämta skon. Vattnet räckte henne till midjan.

"Egentligen skulle man passa på och tvätta håret också", sa Pippi och doppade ner huvudet under vattnet så länge att det började bubbla.

"Nå, då slapp man gå till hårfrisörskan den här gången", fortsatte hon förnöjt när hon äntligen blev synlig igen. Hon klev upp ur pölen och satte på sig skon. Och så tågade de i väg för att leta efter Herr Nilsson.

"Hör ni, så det klafsar om mej när jag går", skrattade Pippi.

"Det säger 'klafs, klafs' om klänningen och 'kipp, kipp' i skorna. Det är verkligen skojigt. Jag tycker du också borde försöka det", sa hon till Annika som gick där så fin med ljusa silkelockar, skär klänning och små vita skinnskor. "En annan gång", sa den förståndiga Annika. De gick vidare.

"Nog kan man väl bli arg på Herr Nilsson", sa Pippi.

"Så där gör han alltid. Han sprang ifrån mej en gång i Surabaja också och tog plats som hembiträde hos en gammal änkefru. Det där sista var lögn förstås", la hon till efter en paus.

Tommy föreslog att de skulle gå åt var sitt håll och leta.

Annika var lite rädd av sig och ville först inte, men Tommy sa: "Du är väl inte feg heller! "

En sådan försmädelse kunde Annika förstås inte tåla.

Och så gick alla tre barnen åt var sitt håll. Tommy tog vägen över en äng. Någon Herr Nilsson hittade han inte, men han hittade något annat. En tjur! Eller rättare sagt, tjuren hittade Tommy, och tjuren tyckte inte om Tommy, för det var en arg och alls inte barnkär tjur.

Han kom rusande med sänkt huvud och ett ohyggligt bölande, och Tommy hävde upp ett förskräckelsens illtjut som hördes i hela skogen.

Pippi och Annika hörde det också och kom springande för att se vad Tommy menade med sitt tjut. Då hade tjuren redan hunnit få Tommy på hornen och kastade honom högt upp i luften.

 



Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Language learning online @ LingQ

Ett stycke längre bort låg ett litet berg som det gick lätt och behändigt att klättra upp på.

Och på berget fanns en liten solig avsats, precis som en balkong. Där satte de sig.

"Nu får ni blunda medan jag dukar upp", sa Pippi.

Tommy och Annika knep ihop ögonen så hårt de kunde, och de hörde hur Pippi öppnade korgen och prasslade med papper. "Ett två nitton, nu får ni titta", sa Pippi till sist. Då tittade de. Och de skrek av förtjusning när de såg allt det goda som Pippi hade dukat fram på den kala berghällen. Där låg små goda smörgåsar med köttbullar och skinka, en hel trave pannkakor med socker på, flera stycken små bruna korvar och tre ananaspuddingar. För se Pippi hade lärt sig laga mat av kocken på hennes pappas båt.

"Oj, vad det är trevligt med skurlov", sa Tommy med munnen full av pannkaka.

"Det skulle man ha alla dar. " "Nä, vet du vad", sa Pippi, "så tokig är jag inte i att skura. Det är roligt, det är det visst det, men inte varje dag, det skulle bli tröttsamt. "

Till sist var barnen så mätta att de knappt kunde röra sig, och de satt stilla i solskenet och bara njöt.

"Jag undrar om det är svårt att flyga", sa Pippi och tittade drömmande över avsatsens kant. Bergväggen stupade brant ner under dem och det var långt till marken.

"Ner skulle man nog kunna lära sej att flyga", fortsatte hon.

"Det är säkert värre att flyga upp. Men man kunde ju börja med det lättaste sättet. Jag tror minsann jag ska försöka!" "Nej, Pippi", skrek både Tommy och Annika, "o, snälla Pippi, gör inte det! " Men Pippi stod redan på kanten till bergstupet.

"Flyg, du fula fluga, flyg, och den fula flugan flög", sa hon, och just när hon sa "flög" lyfte hon armarna och klev rätt ut i luften.

Efter en halv sekund hördes en duns. Det var Pippi som slog i marken. Tommy och Annika låg på magen och kikade förskräckta ner på henne. Pippi reste sig och borstade sig på knäna.

"Jag glömde flaxa", sa hon glatt.

"Och så hade jag nog för mycket pannkaka i magen. " Just i det ögonblicket kom barnen underfund med att Herr Nilsson var försvunnen. Han hade tydligen gett sig av på en alldeles egen liten utflykt.

De kom ihåg att de hade sett honom sitta helt förnöjsamt och tugga sönder matsäckskorgen, men under Pippis flygövningar hade de glömt honom.

Och nu var han borta. Pippi blev så arg att hon kastade sin ena sko i en stor, djup vattenpöl.

"Man skulle aldrig ta några apor med sej när man går nånstans", sa hon.

"Han borde fatt stanna hemma och loppa hästen. Det hade varit rätt åt honom", fortsatte hon och klev ut i pölen för att hämta skon. Vattnet räckte henne till midjan.

"Egentligen skulle man passa på och tvätta håret också", sa Pippi och doppade ner huvudet under vattnet så länge att det började bubbla.

"Nå, då slapp man gå till hårfrisörskan den här gången", fortsatte hon förnöjt när hon äntligen blev synlig igen. Hon klev upp ur pölen och satte på sig skon. Och så tågade de i väg för att leta efter Herr Nilsson.

"Hör ni, så det klafsar om mej när jag går", skrattade Pippi.

"Det säger 'klafs, klafs' om klänningen och 'kipp, kipp' i skorna. Det är verkligen skojigt. Jag tycker du också borde försöka det", sa hon till Annika som gick där så fin med ljusa silkelockar, skär klänning och små vita skinnskor. "En annan gång", sa den förståndiga Annika. De gick vidare.

"Nog kan man väl bli arg på Herr Nilsson", sa Pippi.

"Så där gör han alltid. Han sprang ifrån mej en gång i Surabaja också och tog plats som hembiträde hos en gammal änkefru. Det där sista var lögn förstås", la hon till efter en paus.

Tommy föreslog att de skulle gå åt var sitt håll och leta.

Annika var lite rädd av sig och ville först inte, men Tommy sa: "Du är väl inte feg heller! "

En sådan försmädelse kunde Annika förstås inte tåla.

Och så gick alla tre barnen åt var sitt håll. Tommy tog vägen över en äng. Någon Herr Nilsson hittade han inte, men han hittade något annat. En tjur! Eller rättare sagt, tjuren hittade Tommy, och tjuren tyckte inte om Tommy, för det var en arg och alls inte barnkär tjur.

Han kom rusande med sänkt huvud och ett ohyggligt bölande, och Tommy hävde upp ett förskräckelsens illtjut som hördes i hela skogen.

Pippi och Annika hörde det också och kom springande för att se vad Tommy menade med sitt tjut. Då hade tjuren redan hunnit få Tommy på hornen och kastade honom högt upp i luften.

 


×

We use cookies to help make LingQ better. By visiting the site, you agree to our cookie policy.