image

Pippi Långstrump, 15 - Pippi sitter på grind och klättrar i träd (03)

När de var färdiga singlade Pippi ner kopparna på gräsmattan.

"Jag vill se hur pass hållbart porslin dom gör i våra dagar", sa hon.

En kopp och alla tre faten höll märkvärdigt nog.

Och kaffekannan gick bara pipen av på. Rätt som det var tog Pippi sig för att klättra lite högre upp i trädet. "Har man sett på maken", skrek hon plötsligt. "Trädet är ihåligt! " Det var ett stort hål rätt in i stammen som lövverket hade dolt för barnens blickar.

"O, får jag också klättra upp och titta", sa Tommy.

Men han fick inget svar. "Pippi, var är du", ropade han oroligt. Då hörde de Pippis röst, men inte ovanifrån utan långt nerifrån. Det lät som om den kom från underjorden.

"Jag är inuti trädet.

Det är ihåligt ända ner till marken. Om jag kikar ut genom en liten spricka kan jag se kaffekannan på gräset utanför. " "O, hur ska du komma upp?" skrek Annika.

"Jag kommer aldrig upp", sa Pippi.

"Jag ska stanna här tills jag blir pensionerad. Och ni får kasta ner mat till mej genom hålet där uppe. Fem, sex gånger om dan. " Annika började gråta.

"Varför sörja, varför klaga", sa Pippi.

"Kom ner hit i stället ni också, så kan vi leka att vi försmäktar i en fängelsehåla. " "Aldrig i livet", sa Annika. För säkerhets skull klättrade hon ner ur trädet helt och hållet.

"Annika, jag ser dej genom springan", skrek Pippi.

"Kliv inte på kaffekannan! Det är en gammal hygglig kaffekanna som aldrig gjort en människa någe' förnär. Och den kan ju inte rå för, att den inte har nån pip längre. "

Annika gick fram till trädstammen, och genom en liten springa såg hon allra yttersta spetsen av Pippis pekfinger.

Detta tröstade henne en hel del, men hon var fortfarande orolig. "Pippi, kan du verkligen inte komma upp?" frågade hon.

Pippis pekfinger försvann, och det tog inte en minut förrän hennes ansikte stack ut genom hålet uppe i trädet.

"Kanske jag kan om jag riktigt försöker", sa hon och höll undan lövverket med händerna. "Går det så lätt att komma upp?" sa Tommy som fortfarande var kvar uppe i trädet. "Då vill jag också komma ner och försmäkta lite. "

"Nja", sa Pippi, "jag tror vi ska hämta en stege.

" Hon kravlade sig ut ur hålet och hasade raskt ner på marken. Sen sprang hon efter en stege, kånkade upp den i trädet och stack ner den genom hålet.

Tommy var vild på att få gå ner.

Det var rätt besvärligt att klättra upp till hålet för det satt högt upp, men Tommy var modig. Inte heller var han rädd för att kliva in i den mörka trädstammen. Annika såg honom försvinna, och hon undrade mycket om hon skulle få se honom någon mer gång. Hon försökte kika in genom springan.

"Annika", hörde hon Tommys röst.

"Du kan inte tro vad här är underbart. Du måste komma in här också. Det är inte ett dugg farligt när du har en stege att kliva på. Om du bara gör det en gång så vill du inte göra nåt annat sen. " "Är det säkert?" sa Annika. "Absolut", sa Tommy.

Då klättrade Annika på skälvande ben upp i trädet igen, och Pippi hjälpte henne med den sista svåra biten.

Hon ryggade tillbaka lite när hon såg hur mörkt det var inne i stammen. Men Pippi höll henne i handen och uppmuntrade henne.

 "Var inte rädd, Annika", hörde hon Tommy där nerifrån.

"Nu ser jag bena på dej, och jag ska nog ta emot dej om du skulle ramla. " Men Annika ramlade inte utan kom lyckligt och väl ner till Tommy. Om ett ögonblick kom Pippi efter.

"Är här inte kul?

" sa Tommy. Och det måste Annika medge att det var. Det var inte alls så mörkt som hon hade trott, för det föll in ljus genom springan. Annika gick dit och kontrollerade att hon också kunde se kaffekannan på gräset utanför.

"Det här ska vi ha till vårt gömställe", sa Tommy.

"Ingen kan veta att vi finns här. Och om dom går här utanför och letar så kan vi se dom genom springan. Och då ska vi skratta. " "Vi kan ha en liten pinne och sticka ut genom springan och killa dom med", sa Pippi. "Så tror dom att det spökar. "

Vid denna tanke blev barnen så glada så de omfamnade varandra alla tre.

Då hörde de gong-gongen som ringde till middag hemma hos Tommy och Annika. "Va' larvigt", sa Tommy. "Nu måste vi gå hem. Men vi kommer hit i morgon, så fort vi kommer från skolan. " "Gör det", sa Pippi. Och så klättrade de uppför stegen, först Pippi, sen Annika och sist Tommy. Och så klättrade de ner ur trädet, först Pippi, sen Annika och sist Tommy.


Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Language learning online @ LingQ

När de var färdiga singlade Pippi ner kopparna på gräsmattan.

"Jag vill se hur pass hållbart porslin dom gör i våra dagar", sa hon.

En kopp och alla tre faten höll märkvärdigt nog.

Och kaffekannan gick bara pipen av på. Rätt som det var tog Pippi sig för att klättra lite högre upp i trädet. "Har man sett på maken", skrek hon plötsligt. "Trädet är ihåligt! " Det var ett stort hål rätt in i stammen som lövverket hade dolt för barnens blickar.

"O, får jag också klättra upp och titta", sa Tommy.

Men han fick inget svar. "Pippi, var är du", ropade han oroligt. Då hörde de Pippis röst, men inte ovanifrån utan långt nerifrån. Det lät som om den kom från underjorden.

"Jag är inuti trädet.

Det är ihåligt ända ner till marken. Om jag kikar ut genom en liten spricka kan jag se kaffekannan på gräset utanför. " "O, hur ska du komma upp?" skrek Annika.

"Jag kommer aldrig upp", sa Pippi.

"Jag ska stanna här tills jag blir pensionerad. Och ni får kasta ner mat till mej genom hålet där uppe. Fem, sex gånger om dan. " Annika började gråta.

"Varför sörja, varför klaga", sa Pippi.

"Kom ner hit i stället ni också, så kan vi leka att vi försmäktar i en fängelsehåla. " "Aldrig i livet", sa Annika. För säkerhets skull klättrade hon ner ur trädet helt och hållet.

"Annika, jag ser dej genom springan", skrek Pippi.

"Kliv inte på kaffekannan! Det är en gammal hygglig kaffekanna som aldrig gjort en människa någe' förnär. Och den kan ju inte rå för, att den inte har nån pip längre. "

Annika gick fram till trädstammen, och genom en liten springa såg hon allra yttersta spetsen av Pippis pekfinger.

Detta tröstade henne en hel del, men hon var fortfarande orolig. "Pippi, kan du verkligen inte komma upp?" frågade hon.

Pippis pekfinger försvann, och det tog inte en minut förrän hennes ansikte stack ut genom hålet uppe i trädet.

"Kanske jag kan om jag riktigt försöker", sa hon och höll undan lövverket med händerna. "Går det så lätt att komma upp?" sa Tommy som fortfarande var kvar uppe i trädet. "Då vill jag också komma ner och försmäkta lite. "

"Nja", sa Pippi, "jag tror vi ska hämta en stege.

" Hon kravlade sig ut ur hålet och hasade raskt ner på marken. Sen sprang hon efter en stege, kånkade upp den i trädet och stack ner den genom hålet.

Tommy var vild på att få gå ner.

Det var rätt besvärligt att klättra upp till hålet för det satt högt upp, men Tommy var modig. Inte heller var han rädd för att kliva in i den mörka trädstammen. Annika såg honom försvinna, och hon undrade mycket om hon skulle få se honom någon mer gång. Hon försökte kika in genom springan.

"Annika", hörde hon Tommys röst.

"Du kan inte tro vad här är underbart. Du måste komma in här också. Det är inte ett dugg farligt när du har en stege att kliva på. Om du bara gör det en gång så vill du inte göra nåt annat sen. " "Är det säkert?" sa Annika. "Absolut", sa Tommy.

Då klättrade Annika på skälvande ben upp i trädet igen, och Pippi hjälpte henne med den sista svåra biten.

Hon ryggade tillbaka lite när hon såg hur mörkt det var inne i stammen. Men Pippi höll henne i handen och uppmuntrade henne.

 "Var inte rädd, Annika", hörde hon Tommy där nerifrån.

"Nu ser jag bena på dej, och jag ska nog ta emot dej om du skulle ramla. " Men Annika ramlade inte utan kom lyckligt och väl ner till Tommy. Om ett ögonblick kom Pippi efter.

"Är här inte kul?

" sa Tommy. Och det måste Annika medge att det var. Det var inte alls så mörkt som hon hade trott, för det föll in ljus genom springan. Annika gick dit och kontrollerade att hon också kunde se kaffekannan på gräset utanför.

"Det här ska vi ha till vårt gömställe", sa Tommy.

"Ingen kan veta att vi finns här. Och om dom går här utanför och letar så kan vi se dom genom springan. Och då ska vi skratta. " "Vi kan ha en liten pinne och sticka ut genom springan och killa dom med", sa Pippi. "Så tror dom att det spökar. "

Vid denna tanke blev barnen så glada så de omfamnade varandra alla tre.

Då hörde de gong-gongen som ringde till middag hemma hos Tommy och Annika. "Va' larvigt", sa Tommy. "Nu måste vi gå hem. Men vi kommer hit i morgon, så fort vi kommer från skolan. " "Gör det", sa Pippi. Och så klättrade de uppför stegen, först Pippi, sen Annika och sist Tommy. Och så klättrade de ner ur trädet, först Pippi, sen Annika och sist Tommy.

×

We use cookies to help make LingQ better. By visiting the site, you agree to our cookie policy.