image

Pippi Långstrump, 14 - Pippi sitter på grind och klättrar i träd (02)

"Det var den leaste unge som fanns i hela Shanghai", fortsatte Pippi. "Kinkig med maten, så att mamman var rent olycklig. Ni vet väl att dom äter svalbon i Kina? Och där satt mamman med en hel tallrik full med svalbon och skulle mata honom. 'Så, lille Petter', sa hon, 'nu tar vi ett svalbo för pappa!' Men Petter bara knep ihop mun och ruskade på huvet.

"Till sist blev Hai Shang så arg så han sa att ingen ny mat skulle lagas åt Petter förrän han hade ätit ett svalbo för pappa. Och när Hai Shang hade sagt en sak så blev det så. Samma svalbo åkte ut och in från köket från maj till oktober. Den fjortonde juli tiggde hans mamma att hon skulle få ge Petter ett par köttbullar, men Hai Shang sa nej."

"Dumheter", sa flickan på vägen. "Ja, det var just vad Hai Shang sa", fortsatte Pippi. "'Dumheter', sa han. 'Det är klart att ungen kan äta svalboet om han bara låter bli att trilskas.' Men Petter bara knep ihop mun hela tiden från maj till oktober."

"Ja, men hur kunde han då leva?" sa Tommy häpet. "Inte kunde han leva", sa Pippi. "Han dog. Av ren tjurskallighet. Den artonde oktober. Och begravdes den nittonde. Och den tjugonde kom en svala inflygande genom fönstret och la ägg i svalboet som stod på bordet. Så det kom till nytta i alla fall. Ingen skada skedd", sa Pippi glatt. Sen tittade hon betänksamt på flickan som stod där och såg förbryllad ut.

"Vad du ser märkvärdig ut", sa Pippi. "Vad är det frågan om? Du tror väl inte att jag sitter här och ljuger? Vasa?! Bara säj ifrån i så fall", sa Pippi hotfullt och kavlade upp ärmarna.

"Nej, för all del", sa flickan förskräckt. "Inte vill jag precis säja att du ljuger, men ..."

"Inte det", sa Pippi. "Men det är just det jag gör. Jag ljuger så tungan svartnar på mej, hör du inte det? Tror du verkligen att en unge kan leva utan mat från maj till oktober? För all del, visst vet jag att dom kan klara sej utan mat så där en tre, fyra månader gott och väl, men från maj till oktober, det är ju så dumt så. Det begriper du väl att det är lögn. Du får inte låta folk inbilla dej vad som helst."

Då gick flickan därifrån och vände sig inte om fler gånger. "Vad folk kan vara godtrogna", sa Pippi till Tommy och Annika. "Från maj till oktober, det är ju så dumt så! Så ropade hon efter flickan: "Nä, vi har inte sett din pappa! Vi har inte sett någon flintskallig på hela dan i dag. Men i går gick det förbi sjutton stycken. Arm i arm!"

Pippis trädgård var verkligen förtjusande. Den var inte välskött, det var den inte, men där fanns härliga gräsmattor som aldrig klipptes och gamla rosenbuskar som var fulla av vita och gula och skära rosor, inte vidare fina visserligen, men de doftade ljuvligt. Rätt många fruktträd växte där också och — det bästa av allt — några uråldriga gamla ekar och almar som det gick utmärkt att klättra i.

I Tommys och Annikas trädgård var det dåligt beställt med klätterträden, och deras mamma var alltid så rädd att de skulle ramla ner och slå sig. Därför hade de just inte klättrat så mycket i sin dar.

Men nu sa Pippi: "Om vi skulle ta och klättra upp i den där eken? " Tommy skuttade ögonblickligen ner från grinden, förtjust över förslaget. Annika var lite mera betänksam, men när hon såg att det var stora bulor på trädstammen som man kunde kliva på, tyckte hon också att det skulle vara roligt att försöka.

Ett par meter ovanför marken delade sig eken i två stammar, och där den delade sig var det precis som ett litet rum. Det dröjde inte länge förrän alla tre barnen satt där. Över deras huvuden bredde eken ut sin krona som ett grönt tak.

"Här skulle vi kunna dricka kaffe", sa Pippi. "Jag kilar in och kokar en skvätt. " Tommy och Annika klappade i händerna och ropade "bravo". Det dröjde inte länge förrän Pippi hade kaffet färdigt. Och bullar hade hon bakat dagen förut. Hon ställde sig nedanför eken och började singla upp kaffekoppar. Tommy och Annika tog emot. Ibland var det eken som tog emot, så att två kaffekoppar gick sönder.

Men Pippi sprang in efter nya. Sen blev det bullarnas tur, och en lång stund yrde det i luften av bullar. De gick åtminstone inte sönder. Till sist klättrade Pippi upp med kaffekannan i ena handen, grädde hade hon i en flaska och socker i en liten ask.

Tommy och Annika tyckte att kaffe aldrig hade smakat så bra förr. De fick inte dricka kaffe i vardagslag, bara när de var bortbjudna. Och nu var de ju bortbjudna. Annika spillde ut lite kaffe i knäet. Det var först varmt och vått och sen blev det kallt och vått, men det gjorde ingenting, sa Annika.



Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Language learning online @ LingQ

"Det var den leaste unge som fanns i hela Shanghai", fortsatte Pippi. "Kinkig med maten, så att mamman var rent olycklig. Ni vet väl att dom äter svalbon i Kina? Och där satt mamman med en hel tallrik full med svalbon och skulle mata honom. 'Så, lille Petter', sa hon, 'nu tar vi ett svalbo för pappa!' Men Petter bara knep ihop mun och ruskade på huvet.

"Till sist blev Hai Shang så arg så han sa att ingen ny mat skulle lagas åt Petter förrän han hade ätit ett svalbo för pappa. Och när Hai Shang hade sagt en sak så blev det så. Samma svalbo åkte ut och in från köket från maj till oktober. Den fjortonde juli tiggde hans mamma att hon skulle få ge Petter ett par köttbullar, men Hai Shang sa nej."

"Dumheter", sa flickan på vägen. "Ja, det var just vad Hai Shang sa", fortsatte Pippi. "'Dumheter', sa han. 'Det är klart att ungen kan äta svalboet om han bara låter bli att trilskas.' Men Petter bara knep ihop mun hela tiden från maj till oktober."

"Ja, men hur kunde han då leva?" sa Tommy häpet. "Inte kunde han leva", sa Pippi. "Han dog. Av ren tjurskallighet. Den artonde oktober. Och begravdes den nittonde. Och den tjugonde kom en svala inflygande genom fönstret och la ägg i svalboet som stod på bordet. Så det kom till nytta i alla fall. Ingen skada skedd", sa Pippi glatt. Sen tittade hon betänksamt på flickan som stod där och såg förbryllad ut.

"Vad du ser märkvärdig ut", sa Pippi. "Vad är det frågan om? Du tror väl inte att jag sitter här och ljuger? Vasa?! Bara säj ifrån i så fall", sa Pippi hotfullt och kavlade upp ärmarna.

"Nej, för all del", sa flickan förskräckt. "Inte vill jag precis säja att du ljuger, men ..."

"Inte det", sa Pippi. "Men det är just det jag gör. Jag ljuger så tungan svartnar på mej, hör du inte det? Tror du verkligen att en unge kan leva utan mat från maj till oktober? För all del, visst vet jag att dom kan klara sej utan mat så där en tre, fyra månader gott och väl, men från maj till oktober, det är ju så dumt så. Det begriper du väl att det är lögn. Du får inte låta folk inbilla dej vad som helst."

Då gick flickan därifrån och vände sig inte om fler gånger. "Vad folk kan vara godtrogna", sa Pippi till Tommy och Annika. "Från maj till oktober, det är ju så dumt så! Så ropade hon efter flickan: "Nä, vi har inte sett din pappa! Vi har inte sett någon flintskallig på hela dan i dag. Men i går gick det förbi sjutton stycken. Arm i arm!"

Pippis trädgård var verkligen förtjusande. Den var inte välskött, det var den inte, men där fanns härliga gräsmattor som aldrig klipptes och gamla rosenbuskar som var fulla av vita och gula och skära rosor, inte vidare fina visserligen, men de doftade ljuvligt. Rätt många fruktträd växte där också och — det bästa av allt — några uråldriga gamla ekar och almar som det gick utmärkt att klättra i.

I Tommys och Annikas trädgård var det dåligt beställt med klätterträden, och deras mamma var alltid så rädd att de skulle ramla ner och slå sig. Därför hade de just inte klättrat så mycket i sin dar.

Men nu sa Pippi: "Om vi skulle ta och klättra upp i den där eken? " Tommy skuttade ögonblickligen ner från grinden, förtjust över förslaget. Annika var lite mera betänksam, men när hon såg att det var stora bulor på trädstammen som man kunde kliva på, tyckte hon också att det skulle vara roligt att försöka.

Ett par meter ovanför marken delade sig eken i två stammar, och där den delade sig var det precis som ett litet rum. Det dröjde inte länge förrän alla tre barnen satt där. Över deras huvuden bredde eken ut sin krona som ett grönt tak.

"Här skulle vi kunna dricka kaffe", sa Pippi. "Jag kilar in och kokar en skvätt. " Tommy och Annika klappade i händerna och ropade "bravo". Det dröjde inte länge förrän Pippi hade kaffet färdigt. Och bullar hade hon bakat dagen förut. Hon ställde sig nedanför eken och började singla upp kaffekoppar. Tommy och Annika tog emot. Ibland var det eken som tog emot, så att två kaffekoppar gick sönder.

Men Pippi sprang in efter nya. Sen blev det bullarnas tur, och en lång stund yrde det i luften av bullar. De gick åtminstone inte sönder. Till sist klättrade Pippi upp med kaffekannan i ena handen, grädde hade hon i en flaska och socker i en liten ask.

Tommy och Annika tyckte att kaffe aldrig hade smakat så bra förr. De fick inte dricka kaffe i vardagslag, bara när de var bortbjudna. Och nu var de ju bortbjudna. Annika spillde ut lite kaffe i knäet. Det var först varmt och vått och sen blev det kallt och vått, men det gjorde ingenting, sa Annika.


×

We use cookies to help make LingQ better. By visiting the site, you agree to our cookie policy.