image

Pippi Långstrump, 13 - Pippi sitter på grind och klättrar i träd (01)

Utanför Villa Villekulla satt Pippi, Tommy och Annika. Pippi satt på ena grindstolpen, Annika på den andra och Tommy satt på grinden. Det var en varm och vacker dag i slutet av augusti. Ett päronträd som växte alldeles intill grinden sträckte sina grenar så långt ner att barnen kunde sitta och plocka de godaste små gulröda augustipäron utan större besvär. De mumsade och åt och spottade päronskrottar ut på vägen.

Villa Villekulla låg just där den lilla staden slutade och landet började och där gatan övergick till landsväg. Folket i den lilla staden tyckte mycket om att promenera utåt Villekullahållet, för däråt låg stadens vackraste omgivningar.

Bäst som barnen satt där och åt päron kom en flicka gående på vägen från staden. När hon fick syn på barnen stannade hon och frågade: "Har ni sett min pappa gå här förbi?"

"Mja", sa Pippi. "Hur såg han ut, hade han blå ögon?"

"Ja", sa flickan.

"Lagom stor, inte för lång och inte för kort?"

"Ja", sa flickan.

"Svart hatt och svarta skor?"

"Ja, just det", sa flickan ivrigt.

"Nä, den har vi inte sett", sa Pippi bestämt.

Flickan såg snopen ut och gick utan ett ord.

"Vänta lite", skrek Pippi efter henne. "Var han flintskallig?"

"Nej, det var han visst inte", sa flickan ilsket.

"Tur för honom", sa Pippi och spottade ut en päronskrott.

Flickan skyndade i väg, men då ropade Pippi:

"Hade han onaturligt stora öron som räckte ända ner till axlarna?"

"Nej", sa flickan och vände sig häpen om. "Du menar väl inte att du har sett en karl gå förbi med så stora öron?"

"Jag har aldrig sett nån som går med örona", sa Pippi. "Alla jag känner går med fötterna."

"Äsch, vad du är dum, jag menar har du verkligen sett en karl som hade så stora öron?"

"Nä", sa Pippi. "Det finns ingen människa som har så stora öron. Det vore ju barockt. Hur skulle det se ut? Man kan inte ha så stora öron."

"Åtminstone inte här i landet", la hon till efter en tankfull paus. "I Kina är det ju lite annorlunda. Jag såg en gång i Shanghai en kines. Hans öron var så stora så han kunde använda dom till slängkappa. När det regnade kröp han bara in under örona och hade det så varmt och skönt som helst. Fast örona hade det ju så lagom trevligt förstås. Om det var särskilt dåligt väder brukade han erbjuda sina vänner och bekanta att slå läger under hans öron.

Där satt dom och sjöng sina sorgmodiga visor medan det ruskade över. De tyckte mycket om honom för hans örons skull. Hai Shang hette han. Ni skulle ha sett när Hai Shang sprang till sitt arbete om morgnarna! Han kom alltid sättande i sista minuten, för han tyckte så mycket om att sova länge om morgnarna, och ni kan inte tro vad det såg sött ut när han kom rusande med örona som två stora, gula segel bakom sej."

Flickan hade hejdat sig och stod med gapande mun och hörde på Pippi. Och Tommy och Annika kom sig inte för att äta fler päron. De var fullt upptagna med att lyssna de också. "Han hade fler barn än han kunde räkna, och den minsta hette Petter", sa Pippi. "Ja, men inte kan ett kinesbarn heta Petter", invände Tommy.

"Det var just vad hans fru sa åt honom också. 'Inte kan ett kinesbarn heta Petter', sa hon. Men Hai Shang var så förfärligt envis, och han sa att antingen skulle ungen heta Petter eller också ingenting alls. Och så satte han sig i ett hörn och drog örona över huvet och bara tjurade. Och då måste hans stackars fru ge med sej förstås, och ungen fick heta Petter."

"Jaså", sa Annika.



Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Language learning online @ LingQ

Utanför Villa Villekulla satt Pippi, Tommy och Annika. Pippi satt på ena grindstolpen, Annika på den andra och Tommy satt på grinden. Det var en varm och vacker dag i slutet av augusti. Ett päronträd som växte alldeles intill grinden sträckte sina grenar så långt ner att barnen kunde sitta och plocka de godaste små gulröda augustipäron utan större besvär. De mumsade och åt och spottade päronskrottar ut på vägen.

Villa Villekulla låg just där den lilla staden slutade och landet började och där gatan övergick till landsväg. Folket i den lilla staden tyckte mycket om att promenera utåt Villekullahållet, för däråt låg stadens vackraste omgivningar.

Bäst som barnen satt där och åt päron kom en flicka gående på vägen från staden. När hon fick syn på barnen stannade hon och frågade: "Har ni sett min pappa gå här förbi?"

"Mja", sa Pippi. "Hur såg han ut, hade han blå ögon?"

"Ja", sa flickan.

"Lagom stor, inte för lång och inte för kort?"

"Ja", sa flickan.

"Svart hatt och svarta skor?"

"Ja, just det", sa flickan ivrigt.

"Nä, den har vi inte sett", sa Pippi bestämt.

Flickan såg snopen ut och gick utan ett ord.

"Vänta lite", skrek Pippi efter henne. "Var han flintskallig?"

"Nej, det var han visst inte", sa flickan ilsket.

"Tur för honom", sa Pippi och spottade ut en päronskrott.

Flickan skyndade i väg, men då ropade Pippi:

"Hade han onaturligt stora öron som räckte ända ner till axlarna?"

"Nej", sa flickan och vände sig häpen om. "Du menar väl inte att du har sett en karl gå förbi med så stora öron?"

"Jag har aldrig sett nån som går med örona", sa Pippi. "Alla jag känner går med fötterna."

"Äsch, vad du är dum, jag menar har du verkligen sett en karl som hade så stora öron?"

"Nä", sa Pippi. "Det finns ingen människa som har så stora öron. Det vore ju barockt. Hur skulle det se ut? Man kan inte ha så stora öron."

"Åtminstone inte här i landet", la hon till efter en tankfull paus. "I Kina är det ju lite annorlunda. Jag såg en gång i Shanghai en kines. Hans öron var så stora så han kunde använda dom till slängkappa. När det regnade kröp han bara in under örona och hade det så varmt och skönt som helst. Fast örona hade det ju så lagom trevligt förstås. Om det var särskilt dåligt väder brukade han erbjuda sina vänner och bekanta att slå läger under hans öron.

Där satt dom och sjöng sina sorgmodiga visor medan det ruskade över. De tyckte mycket om honom för hans örons skull. Hai Shang hette han. Ni skulle ha sett när Hai Shang sprang till sitt arbete om morgnarna! Han kom alltid sättande i sista minuten, för han tyckte så mycket om att sova länge om morgnarna, och ni kan inte tro vad det såg sött ut när han kom rusande med örona som två stora, gula segel bakom sej."

Flickan hade hejdat sig och stod med gapande mun och hörde på Pippi. Och Tommy och Annika kom sig inte för att äta fler päron. De var fullt upptagna med att lyssna de också. "Han hade fler barn än han kunde räkna, och den minsta hette Petter", sa Pippi. "Ja, men inte kan ett kinesbarn heta Petter", invände Tommy.

"Det var just vad hans fru sa åt honom också. 'Inte kan ett kinesbarn heta Petter', sa hon. Men Hai Shang var så förfärligt envis, och han sa att antingen skulle ungen heta Petter eller också ingenting alls. Och så satte han sig i ett hörn och drog örona över huvet och bara tjurade. Och då måste hans stackars fru ge med sej förstås, och ungen fick heta Petter."

"Jaså", sa Annika.


×

We use cookies to help make LingQ better. By visiting the site, you agree to our cookie policy.