image

Pippi Långstrump, 05 - Pippi är sakletare och råkar i slagsmål (01)

Annika vaknade tidigt nästa morgon.

Hon skuttade kvickt ur sängen och tassade bort till Tommy.

"Vakna, Tommy", sa hon och ryckte honom i armen, "vakna och låt oss gå till den skojiga flickan med dom stora skorna!

"

Tommy blev med ens alldeles klarvaken.

"Jag visste när jag låg och sov att det skulle vara nåt roligt i dag, fast jag kom inte ihåg vad det var", sa han och krängde av sig pyjamas jackan.

Sen bar det av in i badrummet med dem båda två. De tvättade sig och borstade tänderna mycket fortare än vanligt, kläderna kom på hastigt och lustigt, och en hel timme tidigare än deras mamma hade väntat kom de åkande nerför ledstången från övervåningen och landade precis vid frukostbordet där de satte sig och ropade att de ville ha sin choklad nu medsamma.

"Vad ska det då bli av", frågade deras mamma, "eftersom ni har så bråttom?

"

"Vi ska gå till den nya flickan i huset bredvid", sa Tommy.

"Vi kanske blir där hela dan", sa Annika.

Just den morgonen höll Pippi på att baka pepparkakor.

Hon hade gjort en jättestor deg och kavlat ut på köksgolvet.

"För vet du vad", sa Pippi till sin lilla apa, "vad förslår egentligen en bakskiva när man ska baka minst femhundra pepparkakor?

"

Och där låg hon nu på golvet och tog ut pepparkakshjärtan för brinnande livet.

 "Låt bli att kliva i degen, Herr Nilsson", sa hon retligt, just som det ringde på dörren.

Pippi sprang och öppnade.

Hon var vit som en mjölnare ända uppifrån och ner, och när hon hjärtligt skakade hand med Tommy och Annika kom det en hel sky av mjöl över dem.

"Så trevligt att ni tittade in", sa hon och riste på förklädet så att det kom ett nytt mjölmoln.

Tommy och Annika fick så mycket mjöl i halsen att de måste hosta.

"Vad håller du på med?

" frågade Tommy.

"Ja, om jag säjer att jag håller på att sota skorstenen så tror du mej inte ändå, så knipslug som du är", sa Pippi.

"Faktum är att jag bakar. Men det ska snart vara avklarat. Ni kan sitta på vedlåren så länge. "

Pippi kunde arbeta fort hon!

Tommy och Annika satt på vedlåren och såg på hur hon for fram över pepparkaksdegen och hur hon kastade kakorna på plåtarna och hur hon slungade plåtarna in i ugnen. De tyckte att det var nästan som på bio.

«Klart", sa Pippi till sist och slängde igen ugnsluckan efter de sista plåtarna med ett brak.

"Vad ska vi göra nu?

" undrade Tommy.

"Inte vet jag vad ni tänker göra", sa Pippi.

"Men själv får jag inte ligga på latsidan. Jag är en sakletare nämligen, och då har man aldrig en ledig stund. "

"Vad för nåt sa du att du var?

" frågade Annika.

"En sakletare.

"

"Vad är det?

" frågade Tommy.

"En som letar reda på saker vetja!

Vad skulle det annars vara?" sa Pippi, medan hon sopade ihop allt mjöl som fanns på golvet till en liten hög. "Hela världen är full med saker, och det behövs verkligen att nån letar reda på dom. Och det är just det som sakletare gör. "

"Vad då för saker?

" undrade Annika.

"Å, allt möjligt", sa Pippi, "gullklimpar och strutsfjädrar och döa råttor och små, små muttrar och sånt dar.

Tommy och Annika tyckte att det lät rätt trevligt och ville gärna också bli sakletare, fast Tommy sa att han hoppades han skulle hitta en gullklimp och inte en liten, liten mutter.

"Vi får väl se vad det kan bli", sa Pippi.

"Alltid hittar man nåt. Men nu får vi raska oss, så att det inte kommer några andra sakletare och plockar bort allt vad gullklimpar som finns här i trakten. "

Alla tre sakletarna gav sig i väg ut.

De tyckte det var bäst att börja leta runt omkring villorna i omgivningen, för Pippi sa att även om det mycket väl kunde hända att man hittade en liten mutter långt inne i en skog, så fanns i alla fall de bästa sakerna nästan alltid där det bodde människor i närheten.

"Fast för all del", sa hon.

"Jag har sett exempel på motsatsen också. Jag minns en gång när jag var ute och letade efter saker i Borneos djungler. Precis mitt inne i urskogen, där aldrig nån människa satt sin fot, vad tror ni jag hittade där? Jo, ett riktigt snyggt träben. Jag gav bort det sen åt en gubbe som var enbent, och han sa att ett sånt träben kunde inte köpas för pengar. "

Tommy och Annika tittade på Pippi för att riktigt se efter hur en sakletare skulle bära sig åt.

Och Pippi sprang från den ena vägkanten till den andra, skyggade med handen över ögonen och letade och letade. Ibland kröp hon på knä och stack in

handen mellan spjälorna i ett staket och sa besviket:

 "Märkvärdigt!

Jag tyckte precis att jag såg en gullklimp. "

"Får man verkligen ta allting som man hittar?

" undrade Annika.

"Ja, allting som ligger på marken", sa Pippi.

Ett stycke längre bort låg en gammal herre och sov i gröngräset utanför sin villa.

"Den där ligger på marken", sa Pippi, "och vi har hittat honom.

Vi tar’n! "

Tommy och Annika blev alldeles förskräckta.

"Nej, nej, Pippi, vi kan inte ta en farbror, det går inte", sa Tommy.

"Vad skulle vi med honom till förresten? "

"Vad vi skulle ha honom till?

Den skulle man kunna ha till mycket. Vi kunde ha honom i en liten kaninbur i stället för en kanin och mata honom med maskrosblad. Men om ni inte vill så får det va för mej. Fast det retar mej att det kanske kommer nån annan sakletare och knycker honom. "


Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Language learning online @ LingQ

Annika vaknade tidigt nästa morgon.

Hon skuttade kvickt ur sängen och tassade bort till Tommy.

"Vakna, Tommy", sa hon och ryckte honom i armen, "vakna och låt oss gå till den skojiga flickan med dom stora skorna!

"

Tommy blev med ens alldeles klarvaken.

"Jag visste när jag låg och sov att det skulle vara nåt roligt i dag, fast jag kom inte ihåg vad det var", sa han och krängde av sig pyjamas jackan.

Sen bar det av in i badrummet med dem båda två. De tvättade sig och borstade tänderna mycket fortare än vanligt, kläderna kom på hastigt och lustigt, och en hel timme tidigare än deras mamma hade väntat kom de åkande nerför ledstången från övervåningen och landade precis vid frukostbordet där de satte sig och ropade att de ville ha sin choklad nu medsamma.

"Vad ska det då bli av", frågade deras mamma, "eftersom ni har så bråttom?

"

"Vi ska gå till den nya flickan i huset bredvid", sa Tommy.

"Vi kanske blir där hela dan", sa Annika.

Just den morgonen höll Pippi på att baka pepparkakor.

Hon hade gjort en jättestor deg och kavlat ut på köksgolvet.

"För vet du vad", sa Pippi till sin lilla apa, "vad förslår egentligen en bakskiva när man ska baka minst femhundra pepparkakor?

"

Och där låg hon nu på golvet och tog ut pepparkakshjärtan för brinnande livet.

 "Låt bli att kliva i degen, Herr Nilsson", sa hon retligt, just som det ringde på dörren.

Pippi sprang och öppnade.

Hon var vit som en mjölnare ända uppifrån och ner, och när hon hjärtligt skakade hand med Tommy och Annika kom det en hel sky av mjöl över dem.

"Så trevligt att ni tittade in", sa hon och riste på förklädet så att det kom ett nytt mjölmoln.

Tommy och Annika fick så mycket mjöl i halsen att de måste hosta.

"Vad håller du på med?

" frågade Tommy.

"Ja, om jag säjer att jag håller på att sota skorstenen så tror du mej inte ändå, så knipslug som du är", sa Pippi.

"Faktum är att jag bakar. Men det ska snart vara avklarat. Ni kan sitta på vedlåren så länge. "

Pippi kunde arbeta fort hon!

Tommy och Annika satt på vedlåren och såg på hur hon for fram över pepparkaksdegen och hur hon kastade kakorna på plåtarna och hur hon slungade plåtarna in i ugnen. De tyckte att det var nästan som på bio.

«Klart", sa Pippi till sist och slängde igen ugnsluckan efter de sista plåtarna med ett brak.

"Vad ska vi göra nu?

" undrade Tommy.

"Inte vet jag vad ni tänker göra", sa Pippi.

"Men själv får jag inte ligga på latsidan. Jag är en sakletare nämligen, och då har man aldrig en ledig stund. "

"Vad för nåt sa du att du var?

" frågade Annika.

"En sakletare.

"

"Vad är det?

" frågade Tommy.

"En som letar reda på saker vetja!

Vad skulle det annars vara?" sa Pippi, medan hon sopade ihop allt mjöl som fanns på golvet till en liten hög. "Hela världen är full med saker, och det behövs verkligen att nån letar reda på dom. Och det är just det som sakletare gör. "

"Vad då för saker?

" undrade Annika.

"Å, allt möjligt", sa Pippi, "gullklimpar och strutsfjädrar och döa råttor och små, små muttrar och sånt dar.

Tommy och Annika tyckte att det lät rätt trevligt och ville gärna också bli sakletare, fast Tommy sa att han hoppades han skulle hitta en gullklimp och inte en liten, liten mutter.

"Vi får väl se vad det kan bli", sa Pippi.

"Alltid hittar man nåt. Men nu får vi raska oss, så att det inte kommer några andra sakletare och plockar bort allt vad gullklimpar som finns här i trakten. "

Alla tre sakletarna gav sig i väg ut.

De tyckte det var bäst att börja leta runt omkring villorna i omgivningen, för Pippi sa att även om det mycket väl kunde hända att man hittade en liten mutter långt inne i en skog, så fanns i alla fall de bästa sakerna nästan alltid där det bodde människor i närheten.

"Fast för all del", sa hon.

"Jag har sett exempel på motsatsen också. Jag minns en gång när jag var ute och letade efter saker i Borneos djungler. Precis mitt inne i urskogen, där aldrig nån människa satt sin fot, vad tror ni jag hittade där? Jo, ett riktigt snyggt träben. Jag gav bort det sen åt en gubbe som var enbent, och han sa att ett sånt träben kunde inte köpas för pengar. "

Tommy och Annika tittade på Pippi för att riktigt se efter hur en sakletare skulle bära sig åt.

Och Pippi sprang från den ena vägkanten till den andra, skyggade med handen över ögonen och letade och letade. Ibland kröp hon på knä och stack in

handen mellan spjälorna i ett staket och sa besviket:

 "Märkvärdigt!

Jag tyckte precis att jag såg en gullklimp. "

"Får man verkligen ta allting som man hittar?

" undrade Annika.

"Ja, allting som ligger på marken", sa Pippi.

Ett stycke längre bort låg en gammal herre och sov i gröngräset utanför sin villa.

"Den där ligger på marken", sa Pippi, "och vi har hittat honom.

Vi tar’n! "

Tommy och Annika blev alldeles förskräckta.

"Nej, nej, Pippi, vi kan inte ta en farbror, det går inte", sa Tommy.

"Vad skulle vi med honom till förresten? "

"Vad vi skulle ha honom till?

Den skulle man kunna ha till mycket. Vi kunde ha honom i en liten kaninbur i stället för en kanin och mata honom med maskrosblad. Men om ni inte vill så får det va för mej. Fast det retar mej att det kanske kommer nån annan sakletare och knycker honom. "

×

We use cookies to help make LingQ better. By visiting the site, you agree to our cookie policy.