image

Pippi Långstrump, 03 - Pippi flyttar in i Villa Villekulla (02)

Den vackra sommarafton, då Pippi för första gången klev över tröskeln till Villa Villekulla, var Tommy och Annika inte hemma.

De hade farit bort för att hälsa på sin mormor en vecka. De hade därför ingen aning om att någon hade flyttat in i grannvillan, och när de första dagen efter hemkomsten stod vid sin grind och tittade ut på gatan visste de fortfarande inte att det faktiskt fanns en lekkamrat så nära.

Just som de stod där och undrade vad de skulle göra, och om det möjligen skulle hända något trevligt den dan, eller om det skulle bli en sån där otrevlig dag när det inte fanns något att hitta på, just då öppnades grinden till Villa Villekulla och en liten flicka klev ut.

Det var den märkvärdigaste flicka Tommy och Annika hade sett, och det var Pippi Långstrump som gick ut på morgonpromenad. Så här såg hon ut:

Hennes hår hade samma färg som en morot och var flätat i två hårda flätor som stod rätt ut.

Hennes näsa hade samma fason som en mycket liten potatis, och den var alldeles prickig av fräknar. Under näsan satt en verkligen mycket bred mun med friska, vita tänder.

Hennes klänning var rätt egendomlig.

Pippi hade själv sytt den. Det var meningen att den skulle bli blå, men det blåa tyget räckte inte, så Pippi fick lov att sy dit lite röda tygbitar här och där.

På hennes långa, smala ben satt ett par långa strumpor, den ena brun och den andra svart.

Och så hade hon ett par svarta skor som var precis dubbelt så långa som hennes fötter. De skorna hade hennes pappa köpt åt henne i sydamerika, för att hon skulle ha lite att växa i, och Pippi ville aldrig ha några andra.

 

Vad som kom Tommy och Annika att särskilt spärra upp ögonen, det var apan som satt på den främmande flickans axel.

Det var en liten markatta, klädd i blå byxor, gul jacka och vit halmhatt.

Pippi gick gatan fram.

Hon gick med det ena benet på trottoaren och det andra i rännstenen.

Tommy och Annika tittade efter henne så länge de kunde se henne.

Om en stund kom hon tillbaka. Och nu gick hon baklänges. Det var för att hon skulle slippa vända sig om när hon gick hem. Då hon kom mitt för Tommys och Annikas grind stannade hon. Barnen tittade på varann under tystnad.

Till sist sa Tommy:

"Varför gick du baklänges?

"

"Varför jag gick baklänges?

" sa Pippi. "Lever vi inte i ett fritt land kanske? Får man inte gå hur man vill? Förresten ska jag säja dej, att i Egypten går alla människor på det viset, och ingen tycker att det är det minsta konstigt. " "Hur vet du det?" frågade Tommy. "Du har väl inte varit i Egypten. "

Om jag har varit i Egypten!

Jo, det kan du skriva opp att jag har. Jag har varit överallt på hela jordklotet och sett mycket konstigare saker än folk som går baklänges. Jag undrar vad du skulle ha sagt om jag hade gått på händerna som folk gör i Bortre Indien? "

"Nu ljuger du allt", sa Tommy.

Pippi funderade ett ögonblick.

"Ja, du har rätt.

Jag ljuger", sa hon sorgset.

"Det är fult att ljuga", sa Annika, som nu äntligen vågade öppna munnen.

"Ja, det är mycket fult att ljuga", sa Pippi ännu mera sorgset.

"Men jag glömmer bort det då och då, förstår du. Och hur kan du egentligen begära att ett litet barn, som har en mamma som är en ängel och en pappa som är en negerkung och som själv har seglat på havet i hela sitt liv, ska kunna tala sanning alltid? Och förresten", sa hon och strålade upp över hela sitt fräkniga ansikte, "ska jag säja er att i Kongo finns det inte en endaste människa som talar sanning. Dom ljuger hela dagarna. Börjar klockan sju på morgonen och håller på ända till solnedgången. Så att om jag skulle råka till att ljuga nån gång, så får ni försöka förlåta mej och komma ihåg att det bara beror på att jag har varit lite för länge i Kongo. Vi kan väl vara vänner ändå, säj? "

"Javisst", sa Tommy och kände plötsligt att det här nog inte skulle bli en av de tråkiga dagarna.

"Varför skulle ni inte kunna äta frukost hos mej förresten?

" undrade Pippi.

"Nä, som sagt var", sa Tommy, "varför skulle vi inte kunna göra det?

Kom så går vi! "

"Ja", sa Annika, "nu mesamma!

"

"Men först måste jag presentera er för Herr Nilsson", sa Pippi.

Och då tog den lilla apan av sig hatten och hälsade artigt.

Och så gick de in genom Villa Villekullas fallfärdiga trädgårdsgrind uppför grusgången som kantades av gamla mossbelupna träd, riktigt fina klätterträd såg det ut till, fram till villan och upp på verandan.

Där stod hästen och mumsade havre ur en soppskål.


Want to learn a language?


Learn from this text and thousands like it on LingQ.

  • A vast library of audio lessons, all with matching text
  • Revolutionary learning tools
  • A global, interactive learning community.

Language learning online @ LingQ

Den vackra sommarafton, då Pippi för första gången klev över tröskeln till Villa Villekulla, var Tommy och Annika inte hemma.

De hade farit bort för att hälsa på sin mormor en vecka. De hade därför ingen aning om att någon hade flyttat in i grannvillan, och när de första dagen efter hemkomsten stod vid sin grind och tittade ut på gatan visste de fortfarande inte att det faktiskt fanns en lekkamrat så nära.

Just som de stod där och undrade vad de skulle göra, och om det möjligen skulle hända något trevligt den dan, eller om det skulle bli en sån där otrevlig dag när det inte fanns något att hitta på, just då öppnades grinden till Villa Villekulla och en liten flicka klev ut.

Det var den märkvärdigaste flicka Tommy och Annika hade sett, och det var Pippi Långstrump som gick ut på morgonpromenad. Så här såg hon ut:

Hennes hår hade samma färg som en morot och var flätat i två hårda flätor som stod rätt ut.

Hennes näsa hade samma fason som en mycket liten potatis, och den var alldeles prickig av fräknar. Under näsan satt en verkligen mycket bred mun med friska, vita tänder.

Hennes klänning var rätt egendomlig.

Pippi hade själv sytt den. Det var meningen att den skulle bli blå, men det blåa tyget räckte inte, så Pippi fick lov att sy dit lite röda tygbitar här och där.

På hennes långa, smala ben satt ett par långa strumpor, den ena brun och den andra svart.

Och så hade hon ett par svarta skor som var precis dubbelt så långa som hennes fötter. De skorna hade hennes pappa köpt åt henne i sydamerika, för att hon skulle ha lite att växa i, och Pippi ville aldrig ha några andra.

 

Vad som kom Tommy och Annika att särskilt spärra upp ögonen, det var apan som satt på den främmande flickans axel.

Det var en liten markatta, klädd i blå byxor, gul jacka och vit halmhatt.

Pippi gick gatan fram.

Hon gick med det ena benet på trottoaren och det andra i rännstenen.

Tommy och Annika tittade efter henne så länge de kunde se henne.

Om en stund kom hon tillbaka. Och nu gick hon baklänges. Det var för att hon skulle slippa vända sig om när hon gick hem. Då hon kom mitt för Tommys och Annikas grind stannade hon. Barnen tittade på varann under tystnad.

Till sist sa Tommy:

"Varför gick du baklänges?

"

"Varför jag gick baklänges?

" sa Pippi. "Lever vi inte i ett fritt land kanske? Får man inte gå hur man vill? Förresten ska jag säja dej, att i Egypten går alla människor på det viset, och ingen tycker att det är det minsta konstigt. " "Hur vet du det?" frågade Tommy. "Du har väl inte varit i Egypten. "

Om jag har varit i Egypten!

Jo, det kan du skriva opp att jag har. Jag har varit överallt på hela jordklotet och sett mycket konstigare saker än folk som går baklänges. Jag undrar vad du skulle ha sagt om jag hade gått på händerna som folk gör i Bortre Indien? "

"Nu ljuger du allt", sa Tommy.

Pippi funderade ett ögonblick.

"Ja, du har rätt.

Jag ljuger", sa hon sorgset.

"Det är fult att ljuga", sa Annika, som nu äntligen vågade öppna munnen.

"Ja, det är mycket fult att ljuga", sa Pippi ännu mera sorgset.

"Men jag glömmer bort det då och då, förstår du. Och hur kan du egentligen begära att ett litet barn, som har en mamma som är en ängel och en pappa som är en negerkung och som själv har seglat på havet i hela sitt liv, ska kunna tala sanning alltid? Och förresten", sa hon och strålade upp över hela sitt fräkniga ansikte, "ska jag säja er att i Kongo finns det inte en endaste människa som talar sanning. Dom ljuger hela dagarna. Börjar klockan sju på morgonen och håller på ända till solnedgången. Så att om jag skulle råka till att ljuga nån gång, så får ni försöka förlåta mej och komma ihåg att det bara beror på att jag har varit lite för länge i Kongo. Vi kan väl vara vänner ändå, säj? "

"Javisst", sa Tommy och kände plötsligt att det här nog inte skulle bli en av de tråkiga dagarna.

"Varför skulle ni inte kunna äta frukost hos mej förresten?

" undrade Pippi.

"Nä, som sagt var", sa Tommy, "varför skulle vi inte kunna göra det?

Kom så går vi! "

"Ja", sa Annika, "nu mesamma!

"

"Men först måste jag presentera er för Herr Nilsson", sa Pippi.

Och då tog den lilla apan av sig hatten och hälsade artigt.

Och så gick de in genom Villa Villekullas fallfärdiga trädgårdsgrind uppför grusgången som kantades av gamla mossbelupna träd, riktigt fina klätterträd såg det ut till, fram till villan och upp på verandan.

Där stod hästen och mumsade havre ur en soppskål.

×

We use cookies to help make LingQ better. By visiting the site, you agree to our cookie policy.